Surrogatmödrar, insenimation och andra sätt att få barn

Det är mycket tal om surrogatmödraskap och insenimation nu. Eller det är nog mycket tal om att få barn över huvud taget. Två tv-serier berättar om alla som i dessa babyboomstider inte får barn - deras känslor, hopp, oro, förtvivlan. Och hur de väljer att gå vidare.
En del väljer att få barn via surrogatmödrar, andra inseminerar sig och några adopterar. Vad som är rätt för en är naturligtvis inte rätt för någon annan. Alla vägar till barn är bra. Jag vill dock bara påpeka att vi i dagarna blir sju miljarder människor på jordklotet. Det finns redan massor av barn. Jag tycker därför att alternativet adoption borde lyftas fram tydligare och tidigare. Enligt egen erfarenhet och enligt vad många andra berättat, berättar ivf-läkare och annan sjukvårdspersonal inget om adoption, om det alternativet. Kanske finns det de som gör det, men jag får en känsla av att man bara ser till sitt eget, man vill inte lyfta fram några andra alternativ.
Moderaterna ska utreda surrogatmödraskap i Sverige, Centern vill arbeta för att ensamstående kvinnor ska få insemineras i Sverige, men riksdagen säger nej.
Det är också så att vid en direkt fråga säger de flesta riksdagspartier (om Sverigedemokraterna och adoption finns en del att läsa på nätet, men före 2010 satt de inte i riksdagen och det var de aktuella riksdagspartierna som fick frågan) att de ska arbeta för att höja adoptionsbidraget. Men sedan händer ingenting. Jag har i alla fall inte märkt något. För många ensamstående som funderar på adoption kanske bidraget på enbart 40 000 kronor är för lite, eftersom det oftast kostar ett par hundra tusen att adoptera.
Det är bra att det talas om olika vägar att få barn. Det är bra att man får tre betalda ivf-försök, upp till en viss ålder, men jag tycker att man borde tala om alla möjliga sätt att få barn, att alla som arbetar med barnlösa borde göra det. Jag tycker att de olika kostnaderna ska sättas i relation till varandra. Självklart är det så att det inte bara är från Sverige folk vill adoptera, självklart beror det också på barnens födelseländer hur lång tid det tar att adoptera. Och en massa andra saker, det finns inga enkla svar.
Men jag skulle ändå önska att vi talade mer om adoption som en möjlighet att få barn. Barn som redan finns, som behöver ett hem och en familj och som bara väntar.

Nu vill jag bara sova

Jag är rätt sliten. Det är mörkt ute, grått, mulet, regnigt, löven trillar av och halva terminen har gått. Dessutom har vår adoptionsprocess varat sedan mars, då vi fick medgivandet. Sedan dess har vi fått tre olika barnbesked, samlat in massor av papper, träffat vår lille son, åkt hem och samlat in massor av papper igen. Och vi har jobbat.
Nu vill jag bara sova.
Men det är bara att jobba på. Och vips - så är det snart dags. Det går fort. Och på söndag börjar vintertiden! En timme till att sova.

Ny läkarundersökning....

Skönt med ett resedatum för andra resan. Smolket i glädjebägaren är nu att vi måste göra om läkarundersökningarna, för de får inte vara äldre än tre månader när vi står i domstol. Det är de. En dag för gamla....
Men det kanske ändå är världsliga problem.

Om en månad lyfter vi!

Nu har vi äntligen fått datum för domstolsförhandlingar/intervju, eller vad man nu ska kalla det. Vi ska vara där den 2 december.
Fem veckor - känns långt till dess, men är närmare än någonsin.

Ibland tänker jag på Astrid Lindgren

Astrid Lindgrens stora sorg (eller i alla fall en av dem) var att hon var tvungen att lämna ifrån sig sin son Lars. Han bodde hos en familj i Köpenhamn och hans biologiska far var chefredaktören på Vimmerby tidning; medelålders, gift familjefar. Astrid var inte kär. Detta var i Vimmerby. År 1926.
Astrid flyttade till Stockholm, 1926 fyllde hon 19 år; hon var fattig, ung, ensam och bokstavligt talat hungrig. Och hennes son fanns i Köpenhamn och hade det förmodligen bra - medan Astrid själv höll på att längta ihjäl sig och tog tåget dit så ofta hon kunde.
Det går inte riktigt att föreställa sig hur det är att lämna det barn man fött, oavsett om man tvingats till det, känner skam, säger att man inte vill ta hand om barnet eller inte kan ta hand om det. Den erfarenheten måste ju alltid finnas kvar någonstans inom en.
Astrid fick tillbaka sin älskade son. Men i hennes böcker är pojkarna ofta lämnade, ensamma och längtar efter sin pappa.

Anknytning - eller att locka barn med godis

Anknytning i en adoptivfamilj är speciellt. Föder man barn lär sig barnet direkt vem som ger det mat, värme och omvårdnad. Adopterade barn har haft flera vårdnadshavare, många på barnhem, ganska många i fosterfamilj. Kanske har de inte knutit an till någon på riktigt, eller till flera - och har de knutit an till många är risken stor att de gör det även i fortsättningen. Därför är det så viktigt att adoptivfamiljen tar det lugnt i början, inte träffar för många människor - eller åtminstone att bara ett fåtal, den närmaste familjen, tar upp barnet i famnen, tröstar det. Det får inte ens mormor göra, inte förrän efter ett tag.
Svårt att förstå för många.
Men ibland finns det människor som lockar barn med godis för att göra hemska saker med dem. Har man då inte lärt sig hur en bra och en dålig anknytning känns - hur ska man då veta att man inte ska lockas av godis?

Fredagsmys

I dag är det fredagsmys i förorten, en lugn kväll med katter och tv. Kanske står vi i domstol om fem veckor. Jag ringde Barnen framförallt i dag igen, tur att jag inte skäms för att ringa. De har fortfarande inte fått klara besked, men trodde att det kunde bli 25 november. Lång väntan, men vi är faktiskt närmare än någonsin.
Fem veckor går fort. Värt att fira med ett fredagsmys!

Önskas: ledighet för planering

När man är gravid har man rätt att vara ledig med föräldrapenning upp till 60 dagar före beräknad förlossning. Önskar just nu att adoptivföräldrar också kunde vara det. Varför får man inte det (eller är det nåt jag missat?)? Så många papper att fylla i, ambassader att få visum från, läkare att besöka....
Man blir lite trött.
Fortfarande inget mer konkret besked om resa.

Reklam 2: Adopterad - Lämnad. Vald. Och sedan?

Har börjat läsa en del andra böcker mot vad jag brukar. Jag har precis börjat på en tjock bok av Lotta Landerholm som heter Adopterad Lämnad. Vald. Och sedan? Den verkar bra och går igenom synen på barn historiskt, synen på adopterade barn och hur det är att vara adopterad. 

Måste läsa på lite innan vi åker. Fast vi har inte fått exakt besked ännu. Väntan....

Allergi?

Jag hoppas att den lille pojken inte är allergisk. Åtminstone inte mot katter.....

Den perfekta föräldern är en adoptivförälder?

En perfekt förälder. En förälder som aldrig gör fel, aldrig säger knasiga saker till sina barn, aldrig gör ett misstag. Finns de? Nej. Lika lite som det finns perfekta människor i största allmänhet (vilket vid närmare eftertanke är väldigt skönt).
Hör på radion om de två barnen i Marks (var det väl?) kommun, som inte får komma tillbaka till sina fosterföräldrar utan måste förenas med sin biologiska mamma. Jag vet absolut inget om detta fall, men jag vet att det är svårt att adoptera fosterbarn, och att fosterbarn varje halvår måste svara på frågor från myndigheterna, det vill säga staten, det vill säga oss (alla medborgare är väl staten?). Jag vet att många fosterbarn skulle vilja bli adopterade av sina fosterföräldrar; för i en del fall är de biologiska föräldrarna helt enkelt inte det bästa alternativet.
Självklart finns det inga perfekta människor som adopterar. Däremot har man gått igenom en obligatorisk föräldrautbildning och en utredning där det bedöms om man anses lämplig att adoptera. Jag säger inte att utredningarna är perfekta, och inte heller kraven från adoptivländerna. Däremot önskar jag att alla föräldrar skulle gå en obligatorisk föräldrautbildning, för att reflektera över vilka slags föräldrar de vill vara, vad de har med sig från sin ursprungsfamilj, vad de vill föra vidare. Diskutera med andra.
Det finns inga perfekta föräldrar, oavsett om deras barn har kommit via livmodern eller via ett barnhem. Däremot finns det väl förberedda adoptivföräldrar.

Adoption i första hand

Under hela vår relation har adoption varit ett förstahandsval i meningen att det funnits med från början. Jag stod ju i kö själv först och gjorde en utredning själv.
Jag tycker att det är synd att det inte pratas mer om adoption; eller så gör det det utan att jag har märkt det. De här barnen finns ju redan och de behöver en familj och ett hem.
Några politiker skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet i dag om barnlängtan och vad staten borde göra för att underlätta för svenskar som vill men av olika anledningar inte får barn på "det gamla vanliga sättet". Det är bra. Jag vet inte vilka åsikter jag har om allt de skriver, men jag tycker att det är bra om det skapas en debatt i dessa frågor.
Och jag tycker fortfarande att adoptionsbidraget ska höjas.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barnlosa-tvingas-ut-i-lagens-utkant_6555521.svd

18 november?

I dag ringde Barnen framför allt. Inget är bekräftat, men preliminärt resedatum för oss är 18 november. Känner mig lite mindre stressad. Före jul räknar jag fortfarande kallt med.

Härliga familjeliv?

Vad är det egentligen som gör att de flesta av oss vill ha barn, vill ha familj? Det kan ju vara så fruktansvärt jobbigt, besvärligt och irriterande att ha barn - det är nog så att de, kanske särskilt om de står en nära, kan locka fram de allra värsta känslorna och den allra värsta irritationen hos oss. Ofta talar vi om det som är kul, gulligt och roligt, men jag tror egentligen att det vore bra för oss alla att få barnbarn innan vi får barn. Men det är ju en teknisk omöjlighet.

Som i dag. Vi har både skrikit och diskuterat och varit irriterade (och irriterande). Gränser har testats hela tiden, ord har stått mot ord.

Barnbarn kan man lämna till föräldrarna när de blir jobbiga, man kan skämma bort dem men behöver inte uppfostra dem. Likadant med syskonbarn eller nära vänners barn. Man kan göra roliga saker med dem men inte ta det fulla ansvaret för dem. Väldigt praktiskt. För familjeliv kan verkligen vara väldigt jobbigt, helt enkelt.

Men ändå vill vi. Det har nog något med tillhörighet att göra.

När hela livet ställs på vänt

I dag pratade jag med en av våra kontaktpersoner på Barnen framför allt, som är den organisation vi adopterar genom. Första familjen stod i domstol förra veckan och allt hade gått bra. Ett glädjande besked, men samtidigt sa hon att hon hoppades att vi skulle få vårt barn "före jul". Före jul! Det har jag räknat kallt med. Jag har räknat med oktober/november.

Vad ska man göra med all denna väntan? För att inte tala om ovissheten. Konstigt att så många står ut. Jag undrar hur stark en barnlängtan kan bli?

Skaffa barn eller få barn?

Jag har aldrig gillat uttrycket "skaffa barn". Kanske för att jag själv aldrig skaffat några (snart ska jag få barn men det har ju varit en lång väg dit), kanske för att det låter som att det är något man kan skaffa i en livsmedelsaffär på lunchrasten. Som smör eller batterier eller toapapper. Man behöver det och man köper det när det passar.

Jag vet att "skaffa barn" är ett uttryck. Men jag tycker att ord är viktiga (förmodligen borde jag själv bli mycket mer medveten om hur jag använder dem, men ingen är perfekt...men jag jobbar på det) och livet är inte inrättat så att man kan dribbla med det hur som helst. Barn är liksom inte en vara, barn är mänskligt liv, en gåva, en nåd. Inget man skaffar. För en del går det lätt att få barn och det är väl bara jag som tycker att just "skaffa" barn är slarvigt att säga. Eller det vet jag att det inte är. Men varför lever det kvar? Varför fortsätter vi att säga det och varför kan vi läsa rubriker som att det är "en trend att skaffa tre barn"? Varför matas vi hela tiden med bilder av perfekta familjer i kliniskt rena hem, med de lockhåriga barnen uppradade i den vita soffan, med mödrar som berättar om hur de både hinner pyssla, baka, dricka vin med väninnorna och ställa till med stora fester?

Livet ser ju inte ut så, inte för de flesta. Det vet vi ju. Men det kanske är för tråkigt med oglamourösa vardagar med dammråttor, pappershögar och någon som tjatar om att "nej, det heter inte skaffa barn".

Fast jag tänker nog tjata lite till.

Frustration

Jag startade denna blogg för att jag var så otroligt frustrerad. Jag ville att fler skulle få veta hur jobbigt det är att adoptera. Det utlöstes egentligen av att banken, Nordea, inte ville fylla i papperet "Intyg om familjens ekonomi", som var det enda papperet vi hade kvar att fylla i. Vår bankman sa att han inte kunde intyga att vår ekonomi såg ut som den gjorde, trots att vi har våra pengar där. De hade inga rutiner, sa han.

Jag både ringde och mejlade honom och hans chef, jag var där personligen, jag ringde kundtjänst. Men det var inget som hjälpte. Till slut hjälpte de oss i alla fall, genom att anlita en jurist som de brukar samarbeta med. Hon fyllde i papperet - men hon kunde inte godkänna det första gången jag var där, eftersom vi på något sätt måste ha räknat fel och fyllt i fel siffror. (Men jag tror att det var hon som räknade fel....) Jag fick gå dit dagen efter igen.

Jag var väldigt stressad, då för några veckor sen när vi skulle fylla i alla papper, andra omgången, för att de skulle kunna skickas till Ryssland för översättning. Jag var knappt på jobbet (åkte fram och tillbaka mellan läkarbesök och bankbesök) och om något gick mig emot, minsta lilla, började jag nästan gråta.

Nu är alla papper i alla fall i Ryssland. Nu är det bara frustrerande att vi inte fått resedatum. Men vi har samtidigt aldrig varit såhär nära.

"Vad ska du göra egentligen?"

I dag hände det. En man på jobbet - han jobbar på en annan avdelning - hade hört/läst att jag ska vara ledig från jobbet tag.
"Vad ska du göra nu?" frågade han.
"När jag ska vara ledig menar du? Jag ska vara föräldraledig."
"Eh...ja-ha..."

Han verkade lite förvånad. Men jag sa inget. Annars har jag känt mig lite tvingad att förklara att det handlar om adoption, när jag berättar att jag ska vara borta från jobbet ett tag. Väntar man barn genom att vara gravid är det ju ganska uppenbart att man är i åttonde månaden. Jag vet inte ens om jag är i sjunde eller åttonde månaden. Förhoppningsvis i nionde. Men jag vet inte.

Ett riktigt barn

I måndags såg jag andra delen av "Barn till varje pris". En kvinna som adopterat två barn och sedan oväntat blivit gravid och fött ett tredje barn, berättade att hon under graviditeten fått höra saker som "Grattis - nu får du äntligen ett riktigt barn!"

Jag vill be alla er som någon gång har sagt så att tänka efter: Vilken människosyn har jag? Vad betyder ett riktigt barn i mina ögon? Vad betyder det att vara en riktig människa?

För övrigt inget nytt. Är mentalt trött på att bara vänta.

Spännande? Nej, mest tråkigt faktiskt.

En kommentar jag ofta får när jag berättar att vi ska adoptera är: "Å, vad spännande!" Men jag kan säga att det är inte ett dugg spännande, i alla fall inte de flesta dagar. Jo, det är klart det är spännande och roligt och fantastiskt och ett äventyr och allt möjligt. Men för det mesta är allt bara en enda lång abstrakt väntan, papper att fylla i, frågor att besvara, läkare att besöka, visum att fixa, väntan, nyfikna frågor som man blir galen på, mera väntan.

Det är galet vad mycket väntan och ovisshet det finns i en adoptionsprocess. Men nu är vi närmare än någonsin. Jag vet det. Men en vanlig måndag när det blivit höst känns det faktiskt inte ett dugg spännande. Mest frustrerande.

Kläder

I helgen har vi köpt några kläder till den lille, samt en bärryggsäck, en toaring, ett par "Foppa-tofflor" och ett par kängor, allt second hand. Det känns lite mer verkligt plötsligt, att han faktiskt kommer att komma hit så småningom! Kläder är konkreta.

Annars är allt lika abstrakt som vanligt - vi vet inte hur mycket han har vuxit, hur han mår, om han fått fler tänder. Konstigt. Vi hoppas att han kommer snart!

Väntan i ovisshet gör ingen glad.