Ibland tänker jag på Astrid Lindgren

Astrid Lindgrens stora sorg (eller i alla fall en av dem) var att hon var tvungen att lämna ifrån sig sin son Lars. Han bodde hos en familj i Köpenhamn och hans biologiska far var chefredaktören på Vimmerby tidning; medelålders, gift familjefar. Astrid var inte kär. Detta var i Vimmerby. År 1926.
Astrid flyttade till Stockholm, 1926 fyllde hon 19 år; hon var fattig, ung, ensam och bokstavligt talat hungrig. Och hennes son fanns i Köpenhamn och hade det förmodligen bra - medan Astrid själv höll på att längta ihjäl sig och tog tåget dit så ofta hon kunde.
Det går inte riktigt att föreställa sig hur det är att lämna det barn man fött, oavsett om man tvingats till det, känner skam, säger att man inte vill ta hand om barnet eller inte kan ta hand om det. Den erfarenheten måste ju alltid finnas kvar någonstans inom en.
Astrid fick tillbaka sin älskade son. Men i hennes böcker är pojkarna ofta lämnade, ensamma och längtar efter sin pappa.