Skaffa barn eller få barn?

Jag har aldrig gillat uttrycket "skaffa barn". Kanske för att jag själv aldrig skaffat några (snart ska jag få barn men det har ju varit en lång väg dit), kanske för att det låter som att det är något man kan skaffa i en livsmedelsaffär på lunchrasten. Som smör eller batterier eller toapapper. Man behöver det och man köper det när det passar.

Jag vet att "skaffa barn" är ett uttryck. Men jag tycker att ord är viktiga (förmodligen borde jag själv bli mycket mer medveten om hur jag använder dem, men ingen är perfekt...men jag jobbar på det) och livet är inte inrättat så att man kan dribbla med det hur som helst. Barn är liksom inte en vara, barn är mänskligt liv, en gåva, en nåd. Inget man skaffar. För en del går det lätt att få barn och det är väl bara jag som tycker att just "skaffa" barn är slarvigt att säga. Eller det vet jag att det inte är. Men varför lever det kvar? Varför fortsätter vi att säga det och varför kan vi läsa rubriker som att det är "en trend att skaffa tre barn"? Varför matas vi hela tiden med bilder av perfekta familjer i kliniskt rena hem, med de lockhåriga barnen uppradade i den vita soffan, med mödrar som berättar om hur de både hinner pyssla, baka, dricka vin med väninnorna och ställa till med stora fester?

Livet ser ju inte ut så, inte för de flesta. Det vet vi ju. Men det kanske är för tråkigt med oglamourösa vardagar med dammråttor, pappershögar och någon som tjatar om att "nej, det heter inte skaffa barn".

Fast jag tänker nog tjata lite till.