En kommentar jag ofta får när jag berättar att vi ska adoptera är: "Å, vad spännande!" Men jag kan säga att det är inte ett dugg spännande, i alla fall inte de flesta dagar. Jo, det är klart det är spännande och roligt och fantastiskt och ett äventyr och allt möjligt. Men för det mesta är allt bara en enda lång abstrakt väntan, papper att fylla i, frågor att besvara, läkare att besöka, visum att fixa, väntan, nyfikna frågor som man blir galen på, mera väntan.
Det är galet vad mycket väntan och ovisshet det finns i en adoptionsprocess. Men nu är vi närmare än någonsin. Jag vet det. Men en vanlig måndag när det blivit höst känns det faktiskt inte ett dugg spännande. Mest frustrerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar