Jag kan inte sluta tänka på denna mening: "Han har inte fattat livet."

Ibland diskuterar vi saker i olika forum på nätet, vi som är föräldrar till barn av olika slag, i detta fall till barn med en extra kromosom 21. Någon länkade till någon som var av åsikten att alla blivande föräldrar till handikappade barn skulle uppmanas att göra abort. Handikappade kostar nämligen för mycket. En diskussion utbröt, så klart. Själv undrar jag om inte alla människor någon gång i livet, till exempel hela barndomen, kostar pengar? Och varför vi är så fixerade vid pengar. Varför är vi det? Varför ska saker inte få kosta? Lite är ju bra att ha i ladorna, men hur mycket? Och ska inte de som behöver mer från pengahögen också få det? Vem ska ha mest? Vem ska spara mest? Den som har flest prylar när hen dör, vinner. Eller? Det tycker inte jag - inte en enda person har nytta av prylar efter döden, det är jag helt säker på oavsett om man kommer till himlen eller till något annat paradis eller vad man nu tror. Eller bara dör.
Och en mening, som någon kommenterade ursprungsartikeln med, kan jag inte släppa: "Han har inte fattat livet." Nej, han har inte fattat livet. I morgon kanske han råkar ut för en olycka, hamnar i rullstol. Får en hjärnskada, trillar i en grop i marken och kan aldrig mer jobba på grund av skadorna. Hans barnbarn kanske föds med en CP-skada. Hans mormor får cancer, 56 år gammal, blir sjukskriven, återhämtar sig aldrig. Kostar pengar. Men vill ändå ha ett vanligt liv. Behöver assistans. Eller han själv är med om en dykolycka och får syrebrist så att viktiga hjärnfunktioner slås ut. Man vet aldrig vad som händer. Eller han kanske helt enkelt bara blir gammal och orkar mindre och mindre. Behöver bo i ett servicehus. Servicehuset kostar pengar. Och det är därför vi betalar skatt.
Livet. Det är liksom det som händer hela tiden. Allt kan hända. Fördela pengarna, för fasen. Hur svårt ska det vara? De som behöver hjälp, behöver hjälp.
För övrigt fick Lillsmurfen leka med en kompis en halvtimme i dag efter fritids, men kom inte hem. Fick tag i honom till slut på hans GPS-klocka, sa att han skulle komma hem. Kom inte. Skickade meddelanden till flera kompisars föräldrar, ringde pappan som var på väg hem. Tog till slut bilen och letade efter honom i området; han och en granne hade köpt godis och cyklade omkring och hade förstås glömt tiden. Var ledsen när vi kom hem. Mamman orolig. Lillsmurfen trött. Sover nu i sin säng. Livet. Ska man alltid vara orolig?
I helgen: gympa med andra barn med Downs syndrom och deras syskon - superkul. Kalas på lekland - superkul. Och intensivt.
Livet.