Det här. Att känna sig otillräcklig.

I morse sov Lillsmurfen till fem i sju. Och det, det är i princip ett mirakel! Han sover otroligt sällan längre än till klockan sex, på helger går han ibland upp halv sex. Det är tidigt, i alla fall på helgerna - även om han lägger sig tidigt. Det är tidigt för föräldrarna. Han kan sätta på teven själv och göra frukost själv, men han vill fortfarande att vi är med. Klart vi är trötta. Klart han är trött. Och ibland är han så trött att han sitter under köksbordet och skriker - och det är inte så att jag tycker att det är mysigt. Ibland blir jag till och med arg, särskilt om han sparkar på mig samtidigt.
Men i dag, i dag sov han till sju och dagen var faktiskt mycket lugnare än den var i går. Han var piggare, gladare och lugnare och jag med. Jag kände mig inte lika otillräcklig som i går. Ibland analyserar jag allting och känner mig otillräcklig och blir trött på snack om rättvist/orättvist och funderar på om Lilla A med sin funktionsnedsättning får orättvist mycket mer tid av oss. Om funderar på hur han, som är adopterad, upplevde allting när Lilla A kom efter bara ett år. Det var intensivt. Ibland är det fortfarande intensivt, för ja, hon behöver mer stöd. Förmodligen tycker han att det är orättvist. Jag har faktiskt börja fundera på avlastning av något slag. Ska höra med habiliteringen.
Nu är det kväll. Barnen sover. Jag ska äta en macka. Hasse Alfredson har avlidit. Det. Är väldigt sorgligt.