Det händer en massa nu kring fosterdiagnostik, eller rättare sagt eftersom jag är en aning intresserad av ämnet, tycker jag att det pratas en hel del om det. I radion till exempel har det debatterats. Om huruvida alla landsting ska införa det blodprov som säkrare än annat visar om sannolikheten för Downs syndrom eller andra kromosomavvikelser är stora. (Som om våra barn är reducerade till kromosomavvikelser! Ha! och Bah! Du skulle ha sett när Lilla A spelar piano, dansar, sjunger, tecknar, busar, skrattar, gungar, vinkar, gråter, skriker, går på pottan, klappar katten, äter glass, blir sur, kramas. Högst levande.) Varför ska just Downs syndrom pekas ut? Dessa människor lever ju i snitt tills de är 60 år, har vänner och dansar bugg. Jobbigt? Ja. Det är klart jag är orolig ibland. Det är klart att det kräver andra saker av en förälder till ett barn med funktionsnedsättning - men samtidigt vet vi så lite om varandras liv, tänker jag. Det är klart att det är högst allvarligt när assistansen diskuteras och skärs in och ner. Det är klart vi funderar på vad som händer om våra barn är den sista generation med Downs syndrom som föds.
Tankar. Oro. Rädsla. Ilska. Rädd att gå tillbaka som det var på 40-talet - som Glada Hudikteaterns ledare Pär Johansson skriver om i en krönika; han har precis varit i Lettland och är glad att vi i Sverige har kommit längre, så att säga. Vilket vi har, i människosyn eller hur man nu ska förklara det (det är så lätt att den som vill missförstå också gör det). Och nu gäller det alltså att vi inte backar bandet till 40-talet igen.
Och mitt i alltihop en storebror som inte alltid gillar det hans lillasyster gör (det gjorde inte min storebror heller). En storebror som har börjat läsa och i morgon fyller sju år. Livet pågår helt enkelt i högsta grad. Oavsett kromosomantal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar