"It´s a girl."
Jag tror att han sa så, mannen, möjligen "it´s a little girl". Jag var ganska väck, hade just genomgått kejsarsnitt. Var vaken, men bedövad och groggy.
Sedan gick mannen och en barnmorska iväg för att väga och mäta det nyfödda lilla flickebarnet medan jag kördes in på uppvaket.
Värkarna började på kvällen den 21 december, åtta dagar över tiden. Vaknade varje timme. På kvällen den 22 december åkte vi in. Jag blev undersökt klockan sju och två timmar senare fick vi ett rum. Det såg bra ut till en början, men kvällen och natten gick utan att förlossningen gick framåt som den borde. Ont gjorde det, lustgas använde jag. Vid tvåtiden på natten kom det in en massa läkare och barnmorskor på rummet, det var säkert tio personer där. Halv tre fick jag epiduralbedövning. Det lugnade ner sig, men vi fick veta att kejsarsnitt var ett alternativ. Självklart för mig, jag ville ju bara få ut ungen.
Det fick jag. Klockan 0850 den 23 december föddes lilla A. Hon hade tjockt, mörkt, långt hår, blå ögon, tio fingrar och tio tår, dubbelhaka och runda kinder.
Vi blev av olika anledningar kvar på sjukhuset en vecka. Lilla A har Downs syndrom.
Julen blev konstig för oss - mannen åkte hem till de två andra barnen på kvällen den 23 december, min mamma kom till sjukhuset. Hon och jag hade chans att prata med varandra och med personalen på sjukhuset. Mannen hade ingen annan vuxen att tala med sådär direkt. Personalen hade sett tydliga tecken på att hon kunde ha Downs syndrom, men skulle också skicka iväg ett kromosomprov.
Ja, nu är det så. Lilla A har Downs syndrom. Jag tror inte att jag har landat i detta själv ännu, jag har många frågor och funderingar, jag är inte klar. Jag har inte gråtit färdigt och nu vet jag inte om jag gråter för att jag är trött, stressad eller för att mitt barn har ett handikapp. Jag vet inte vad det innebär för oss, eller för lilla A. Vilken skola ska hon gå i? Kommer hon att träffa nån att tycka om? Kommer hon att bli bjuden på barnkalasen? Och måste vi vabba mer än andra?
Det kommer ju att visa sig. Jag borde koncentrera mig på nuet. Och jag försöker göra det. Ibland lyckas jag, för jag orkar ju egentligen inget annat, vill bara vara i vår lilla bebisbubbla.
Vi kom hem den 29 december och matar, lyfter, bär vårt lilla barn. Lillsmurfen ska börja förskolan på tisdag, vilket kommer att bli jättebra tror vi. Han tar det än så länge bra, han är trygg och vi turas om att lyfta och bära honom också.
Många känslor. Många stora händelser på ett år. Vilken resa. Och den är inte slut.
Jag tror att han sa så, mannen, möjligen "it´s a little girl". Jag var ganska väck, hade just genomgått kejsarsnitt. Var vaken, men bedövad och groggy.
Sedan gick mannen och en barnmorska iväg för att väga och mäta det nyfödda lilla flickebarnet medan jag kördes in på uppvaket.
Värkarna började på kvällen den 21 december, åtta dagar över tiden. Vaknade varje timme. På kvällen den 22 december åkte vi in. Jag blev undersökt klockan sju och två timmar senare fick vi ett rum. Det såg bra ut till en början, men kvällen och natten gick utan att förlossningen gick framåt som den borde. Ont gjorde det, lustgas använde jag. Vid tvåtiden på natten kom det in en massa läkare och barnmorskor på rummet, det var säkert tio personer där. Halv tre fick jag epiduralbedövning. Det lugnade ner sig, men vi fick veta att kejsarsnitt var ett alternativ. Självklart för mig, jag ville ju bara få ut ungen.
Det fick jag. Klockan 0850 den 23 december föddes lilla A. Hon hade tjockt, mörkt, långt hår, blå ögon, tio fingrar och tio tår, dubbelhaka och runda kinder.
Vi blev av olika anledningar kvar på sjukhuset en vecka. Lilla A har Downs syndrom.
Julen blev konstig för oss - mannen åkte hem till de två andra barnen på kvällen den 23 december, min mamma kom till sjukhuset. Hon och jag hade chans att prata med varandra och med personalen på sjukhuset. Mannen hade ingen annan vuxen att tala med sådär direkt. Personalen hade sett tydliga tecken på att hon kunde ha Downs syndrom, men skulle också skicka iväg ett kromosomprov.
Ja, nu är det så. Lilla A har Downs syndrom. Jag tror inte att jag har landat i detta själv ännu, jag har många frågor och funderingar, jag är inte klar. Jag har inte gråtit färdigt och nu vet jag inte om jag gråter för att jag är trött, stressad eller för att mitt barn har ett handikapp. Jag vet inte vad det innebär för oss, eller för lilla A. Vilken skola ska hon gå i? Kommer hon att träffa nån att tycka om? Kommer hon att bli bjuden på barnkalasen? Och måste vi vabba mer än andra?
Det kommer ju att visa sig. Jag borde koncentrera mig på nuet. Och jag försöker göra det. Ibland lyckas jag, för jag orkar ju egentligen inget annat, vill bara vara i vår lilla bebisbubbla.
Vi kom hem den 29 december och matar, lyfter, bär vårt lilla barn. Lillsmurfen ska börja förskolan på tisdag, vilket kommer att bli jättebra tror vi. Han tar det än så länge bra, han är trygg och vi turas om att lyfta och bära honom också.
Många känslor. Många stora händelser på ett år. Vilken resa. Och den är inte slut.
Annika, människor med Downs syndrom ger mycket glädje till sin omgivning är min erfarenhet, men jag förstår att det är många känslor.
SvaraRaderaLivet är en resa och man kan aldrig planera den fullt ut ... ta vara på nuet. Enligt min mamma finns det alltid en mening med det som sker & jag är benägen att hålla med henne.
Kramar till dig & din familj!
Tack Wiola! Kramar till dig!
SvaraRaderaFörstår att det är mycket känslor, hormonerna lever rövare med en när man fått bebis och att då dessutom få detta besked. Minns att jag och min man funderade litegrann på Downs syndrom när vi fick vårt tredje barn. Eftersom jag fyllt 35 erbjöds vi fostervattenprov men tackade nej. Min man sa att "Downs syndrom är väl inte så farligt, de brukar ju vara glada barn". Hoppas att du trots allt kan njuta fullt ut av din bebis. Jag tror att ni har massor av kärlek och glädje framför er, men självklart mycket jobb också. Återigen grattis till lilla Alice!
SvaraRaderaGrattis till er och lilla Alice. Ditt inlägg Annika var väldigt fint och jag tycker ni är en fantastsk familj. Många kramar och många positiva tankar till er alla.
SvaraRaderaP
Grattis till din flicka, Annika! Det kommer gå jättebra, ni verkar ha fått en jättefin tös. Stor kram från Hanna som också gått på mammaledighet nu!
SvaraRaderaTack kära ni!
SvaraRaderaGrattis till lilla A! Med er som föräldrar kommer hon att få det toppen! Hoppas ni kan njuta trots alla frågor som jag förstår infinner sig. Nära vänner fick ett barn med Downs för några år sedan. Pappan ringde mig på jobbet och storgrät. Men allt har gått så bra och de är så lyckliga över sin ljuvlige pojke som förutom två storasyskon nu också har en lillasyster. Tror att det faktum att er lilla A har två syskon är något oerhört positivt för henne. Draghjälp, nätverk mm.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig här på din välskrivna blogg!
Många varma hälsningar
Grattis till lilltösen!!!
SvaraRaderaTänk vilka kurvor som finns på livets väg som vi oförberedda kastas ut i. Men vi skulle nog inte stå ut om vägen alltid var spikrak... Tillåt dig att släppa ut alla känslor och tankar. Inga tankar är förbjudna, det är värre att stänga innne dem, för de poppar upp senare ialla fall. Det är klart att det snurrar av hormoner, tankar och frågor i era huvuden just nu. Jag är alldeles övertygad om att ert lilla hjärta kommer få det bra hos er, och ni kommer att få ett liv över all förväntan med era två barn!
Vi väntar med spänning, jag är nu 38 år, vi har två adopterade barn och en magbebis kommer i vår. Och vi har inte tagit några kromosomprover heller. Livets väg fortsätter slingra sig framåt för oss alla, jag vill önska er lycka till på eran alldeles egna underbara väg, med förhoppningar och mycket solsken framöver!
Hälsningar/Granskogen
Tack för nya kommentarer! Och lycka till med magbebisen!
RaderaHej Annika, blir tagen av det du skrivit. Bara att föda barn är ju en stor grej men att sedan också genast behöva ta in detta är ju mer eller mindre omöjligt. Tillåt dig verkligen att känna och tänka precis som du gör. Beundrar dig som kan skriva och berätta om detta på ett så fint sätt! Lycka till med A och ta även hand om dig själv!
SvaraRaderaAlice har fått er alla i familjen och ni Alice - vad kan vara en bättre matchning! Ni kommer tillsammans att ha en spännande resa. Ta hand om er. Kram Ulrika S
SvaraRaderaTrillade in här av en slump och började läsa om lilla Alice. Jag har själv en lillasyster med Downs som är 8 år och som jag älskar över allt annat! En riktig glädjespridare med ett väldigt stort hjärta. Du kan läsa mer om henne på min mammas blogg http://litenh.blogg.se/
SvaraRaderaJag trillade också in här av en slump och det är jag som är mamman till både föregående kommentatör och till lilla H. Det blir annorlunda, men det blir så bra - Promise!
SvaraRaderaKram från Jessica
www.litenh.blogg.se
Hej Jessica! Jag har läst din blogg ett par ggr å även lagt ut nåt inlägg på Facebook.
RaderaNu ska jag läsa din blogg igen!
Radera