Det finns många historier om att föda barn, om förlossningar, om jublande mammalycka. I december 2011 fick vi barn genom adoption. Aldrig har jag varit så förberedd och påläst. Den "förlossningen" gick bra, men den jublande mammalyckan kom ett par månader senare, när jag framåt våren kunde börja njuta av föräldraledigheten och insåg att jag faktiskt hade ett barn.
För några veckor sedan fick jag barn genom att föda det, men det var en förlossning som kom av sig och slutade med akut kejsarsnitt. Vid kejsarsnitt går pappan/den medföljande iväg med barnet för att mäta och väga. Själv blir man körd till uppvaket. Jag var trött och sliten efteråt och kunde inte gå ordentligt på ett par dagar. Antiklimax.
Lilla A åkte in på intensivvårdsavdelningen, neonatalavdelningen. Hon hade problem med syresättningen, skulle kolla hjärtat och fick äta genom sond. Hon äter fortfarande genom sond, ibland från nappflaska och bara då och då från mig. Amningen har inte kommit igång och kanske aldrig gör det, jag får se. Antiklimax igen. En normal mamma ska väl kunna amma och tycka att det är härligt?
Anknytningen för ett år sedan gick bra, i alla fall för mig. Nu är det annorlunda. Lilla A knyter an till oss båda, vilket ju är bra, men den här gången känns allt inte lika självklart för mig. Våra första dagar tillsammans blev ju lite dramatiska. Och så Downs syndrom. Det kommer att visa sig vad det innebär för oss och för lilla A, men visst är det en sorg. Jag räknade med att allt skulle gå bra och att jag skulle ha två friska barn, även om jag visste att livet inte alltid går som på räls.
Mitt livs antiklimax är nog att ta i. Jag vet att allt kommer att gå bra. Och vad gäller förlossningen - ja, jag har nu två egna förlossningshistorier, var och en unik på sitt sätt.
För några veckor sedan fick jag barn genom att föda det, men det var en förlossning som kom av sig och slutade med akut kejsarsnitt. Vid kejsarsnitt går pappan/den medföljande iväg med barnet för att mäta och väga. Själv blir man körd till uppvaket. Jag var trött och sliten efteråt och kunde inte gå ordentligt på ett par dagar. Antiklimax.
Lilla A åkte in på intensivvårdsavdelningen, neonatalavdelningen. Hon hade problem med syresättningen, skulle kolla hjärtat och fick äta genom sond. Hon äter fortfarande genom sond, ibland från nappflaska och bara då och då från mig. Amningen har inte kommit igång och kanske aldrig gör det, jag får se. Antiklimax igen. En normal mamma ska väl kunna amma och tycka att det är härligt?
Anknytningen för ett år sedan gick bra, i alla fall för mig. Nu är det annorlunda. Lilla A knyter an till oss båda, vilket ju är bra, men den här gången känns allt inte lika självklart för mig. Våra första dagar tillsammans blev ju lite dramatiska. Och så Downs syndrom. Det kommer att visa sig vad det innebär för oss och för lilla A, men visst är det en sorg. Jag räknade med att allt skulle gå bra och att jag skulle ha två friska barn, även om jag visste att livet inte alltid går som på räls.
Mitt livs antiklimax är nog att ta i. Jag vet att allt kommer att gå bra. Och vad gäller förlossningen - ja, jag har nu två egna förlossningshistorier, var och en unik på sitt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar