"It´s a girl."
Jag tror att han sa så, mannen, möjligen "it´s a little girl". Jag var ganska väck, hade just genomgått kejsarsnitt. Var vaken, men bedövad och groggy.
Sedan gick mannen och en barnmorska iväg för att väga och mäta det nyfödda lilla flickebarnet medan jag kördes in på uppvaket.
Värkarna började på kvällen den 21 december, åtta dagar över tiden. Vaknade varje timme. På kvällen den 22 december åkte vi in. Jag blev undersökt klockan sju och två timmar senare fick vi ett rum. Det såg bra ut till en början, men kvällen och natten gick utan att förlossningen gick framåt som den borde. Ont gjorde det, lustgas använde jag. Vid tvåtiden på natten kom det in en massa läkare och barnmorskor på rummet, det var säkert tio personer där. Halv tre fick jag epiduralbedövning. Det lugnade ner sig, men vi fick veta att kejsarsnitt var ett alternativ. Självklart för mig, jag ville ju bara få ut ungen.
Det fick jag. Klockan 0850 den 23 december föddes lilla A. Hon hade tjockt, mörkt, långt hår, blå ögon, tio fingrar och tio tår, dubbelhaka och runda kinder.
Vi blev av olika anledningar kvar på sjukhuset en vecka. Lilla A har Downs syndrom.
Julen blev konstig för oss - mannen åkte hem till de två andra barnen på kvällen den 23 december, min mamma kom till sjukhuset. Hon och jag hade chans att prata med varandra och med personalen på sjukhuset. Mannen hade ingen annan vuxen att tala med sådär direkt. Personalen hade sett tydliga tecken på att hon kunde ha Downs syndrom, men skulle också skicka iväg ett kromosomprov.
Ja, nu är det så. Lilla A har Downs syndrom. Jag tror inte att jag har landat i detta själv ännu, jag har många frågor och funderingar, jag är inte klar. Jag har inte gråtit färdigt och nu vet jag inte om jag gråter för att jag är trött, stressad eller för att mitt barn har ett handikapp. Jag vet inte vad det innebär för oss, eller för lilla A. Vilken skola ska hon gå i? Kommer hon att träffa nån att tycka om? Kommer hon att bli bjuden på barnkalasen? Och måste vi vabba mer än andra?
Det kommer ju att visa sig. Jag borde koncentrera mig på nuet. Och jag försöker göra det. Ibland lyckas jag, för jag orkar ju egentligen inget annat, vill bara vara i vår lilla bebisbubbla.
Vi kom hem den 29 december och matar, lyfter, bär vårt lilla barn. Lillsmurfen ska börja förskolan på tisdag, vilket kommer att bli jättebra tror vi. Han tar det än så länge bra, han är trygg och vi turas om att lyfta och bära honom också.
Många känslor. Många stora händelser på ett år. Vilken resa. Och den är inte slut.