Nejdå, det tror jag faktiskt inte. Jag är nog ungefär som alla andra, bra, lugn, pedagogisk, rolig och snäll ibland, trött och sur ibland. Men just nu känns det som att det är konflikter hela tiden - vad vi än säger blir det konflikt, eller om vi inte säger nåt blir det konflikt om det också. Det är tjat och stor dramatik.
I kväll pratade jag med min mamma om det. Hon sa att vi kan också spela teater, överdriva, fast åt andra hållet. Bli gladare och glättigare, inte surare och mer irriterade. Jag ska försöka, men inte är det enkelt. Ibland inbillar jag mig att det är svårare att vara bonusförälder än bara förälder. Så är det förmodligen inte, men ibland vet man inte vilken roll man har - man är en del av barnets liv, men inte mamma eller pappa. Man har inte det yttersta ansvaret, men förväntas ta lika stor del av barnets liv som föräldrarna. Men man har inte hunnit bygga upp en relation till barnet när det var litet, i alla fall inte jag. Och det senaste halvåret har förstås präglats av att det kommit en ny medlem till vår familj, som jag är mamma till och har en annan relation till än till storasyster. Och det är en omställning för alla inblandade när familjen förändras. Det tar tid.
Jag bestämmer mig ofta för att vara en god, rolig, omtänksam och tillräckligt bra bonusmamma. Lika ofta känner jag att jag misslyckas. Finns det några universalknep?
Det finns nog inga universalknep! Och detta barn är knepigt! Men hon har också en ryggsäck med sig, som gör att hon i dagsläget känner sig väldigt förvirrad. Hon vet inte var hon tillhör! Häromdagen berättade hon att hon saknar skolan, för att där är det det ändå stället som hon kan "fly" till musik salen och bara vara och känna att hon kan slappna av. Ett tips är väl att försöka ha ensam tid med henne och "prata". Hon har ett stort behov av att prata om allt möjligt. Men Annika, du gör ett jätte jobb med henne och du ska verkligen ha kredit för det. Styrke kramar till dig. Annelie
SvaraRadera