Arbetande småbarnsmamma, dag 1.

Så i dag var det dags. J som i jobb. Skönt att läsa en tidning på väg dit och några sidor i en bok på väg hem. Skönt att kunna prata med kollegor, äta lunch i matsal och ta en fikapaus.
Lillsmurfen hade det bra med pappa. Saknade mig en liten stund på morgonen, letade efter mig. Klart det är en omställning, men jag tror att det går bra. Jag tror att det är värst för mig. För nu är mina och Lillsmurfens ensamma dagar slut, på det här sättet. Det går fort och hösten kommer förmodligen att gå ännu fortare.
Snart flyttar han väl hemifrån. Konstigt. 

I dag insåg jag att jag börjar jobba på måndag

Det kändes lite vemodigt. Nu har jag och Lillsmurfen varit tillsammans i stort sett dygnet runt sedan den 15 december. På måndag är det pappans tur att ta över och jag är inte ett dugg orolig. De kommer att få det bra och jag unnar både pappan och Lillsmurfen att få vara tillsammans. Men jag kan inte låta bli att fundera på om jag börjar jobba för tidigt, har han knutit an tillräckligt till mig? Kommer han att sakna mig? Har jag för bråttom? Snart förändras allt igen, om allt går bra. Visserligen kommer jag att vara hemma igen, men inte bara med Lillsmurfen. Kommer det att bli bra? Kommer jag/vi att klara det? Men vad är egentligen alternativet? Det måste gå bra.

Adoptionsprocess-graviditet 1-0

Jag har en väldig tur. Jag har inte mått illa en enda gång hittills under graviditeten. Jag har börjat gråta två gånger för struntsaker, är lite tröttare och ibland lite surare, annars inga krämpor över huvud taget - jo, jag har ont i ryggen emellanåt. Men det har jag ändå ibland.
Jag har varit på ett läkarbesök, tre besök hos barnmorskan och två ultraljud. Allt har varit extremt smärtfritt och trevligt. I går började jag skratta när jag skulle berätta för min man vad barnmorskan hade sagt och gjort. Bara för att jag jämför med adoptionen och hela processen runt den.
Jag vet att det inte går att jämföra, det är två olika sätt att bli förälder på. Men att adoptera är i jämförelse med i alla fall just min graviditet väldigt tungt, väldigt jobbigt och väldigt tröttsamt. (Men tar man sig igenom får man såklart en belöning - precis som när man är gravid.)
Min adoptionsprocess har ju faktiskt innehållit två utredningar, en som ensamstående, en som en del i ett par. Jag har haft två nätverksträffar och svarat på samma frågor om mig själv två gånger. Jag har gått två obligatoriska föräldrakurser. Jag har stått i kö och väntat i fyra år och elva månader, jag har blivit granskad och in-och-utvänd på, jag har skickat in papper på att jag inte är kriminell, att jag är anställd och har månadslön, hur mycket mina möbler är värda, hur mycket jag har på banken, att jag verkligen är jag. Jag har stått i kö för att ansöka om visum, jag har varit på Skatteverket och intygat att mitt barn är mitt barn, jag har stått i rysk domstol med simultantolk.
I går när jag var hos barnmorskan gav hon mig ett papper om moderskapsintyg som jag ska skicka till Försäkringskassan. Kanske var det det jag skrattade åt senare, att det kunde vara så enkelt. Eller så var det att hon ställde frågan: "Har du några frågor?" Jag ska ärligen säga att båda mina utredningar som blivande adoptant har varit väldigt trevliga och inte ett dugg jobbiga. Även föräldrakurserna har varit givande och bra och de människor jag/vi har träffat i samband med dem, och i samband med att vi har hämtat barn från samma barnhem, är alla sympatiska. Man delar någonting särskilt när man har adopterat barn från samma barnhem.
Men i adoptionsprocessen är det jag och vi som ska svara på frågor. Att jag skulle få ställa en fråga kändes så - enkelt.
Jag förstår att man måste gå igenom en process när man adopterar, självklart gör jag det. Man måste bli kollad och in-och-utvänd på. Det är bara det att jag inte kan låta bli att jämföra. Gravid kan vem som helst bli, med vem som helst.
Det är jobbigt att adoptera. Att jag ändå tycker att det står 1-0 till adoptionsprocessen, är för att det är en sån enorm resa. Det är verkligen en process, med hinder och prövningar på vägen, men som på slutet är värt precis allt.
Eller så har jag bara en extremt enkel graviditet.

"Du blir säkert gravid när adoptionen är klar och du slappnar av"

Jo, det är rätt många som säger att de känner någon eller några som fått biologiska barn, som det heter, efter att de adopterat. Själv känner jag ingen, förutom mig själv (om allt nu går bra). Det är vanligt att man får höra att det är för att man slappnar av. Jag tror ingenting och vill helst inte höra den kommentaren igen. Det finns ingen exakt siffra på hur många oförklarligt barnlösa, som vi, som får barn efter några år, men det finns en undersökning som säger att det är ungefär tio procent har jag läst någonstans. Men - detta är oberoende av om de adopterar eller ej. Adoptionen har alltså ingenting med saken att göra. Folk får tro vad de vill, att det hjälper att slappna av till exempel. Själv har jag inga som helst teorier om detta längre. Och jag vill helst slippa kommentarer av det slaget. Jag har faktiskt inte fått så många dumma kommentarer, måste jag erkänna, mer än att "det är väl typiskt" och "det är bara för att du slappnar av nu". (Tänk om mannen är spänd då?) De senaste dagarna har jag fått läsa om en drös konstiga kommentar som andra har fått. Jag tänker inte upprepa dem, det är de inte värda.

Lillsmurfen ska bli storebror (om allt går bra)

Jodå, så är det. Om allt går bra föder jag barn runt Lucia. Men jag är 42 år och har haft två missfall tidigare. Jag räknar inte med någonting, men allt ser än så länge bra ut.
Jag har haft massor av känslor runt detta, bland annat för att vi varit hemma med Lillsmurfen i endast ett år när det nya barnet kommer. Hur kommer han att ta det? Hur kommer han att reagera inför faktumet att han är adopterad och inte det nya barnet?
Många frågor. Nu börjar jag i alla fall förstå att jag är gravid. Om något händer, får ni följa med på den resan också. 

Varför ringer de alltid bara till Adoptionscentrum?

Läste i dag en artikel i Svenska Dagbladet om att ansökningarna till adoption minskar, bland annat beroende på den så kallade 42-årsregeln. Att de minskar stämmer säkert, av flera olika anledningar. Men jag undrar varför journalister som skriver eller gör inslag om adoption alltid bara ringer till Adoptionscentrum (i alla fall som jag läst och hört)? Varför inte ringa Barnen framförallt, som vi adopterade genom? De har sakta men säkert ökat, det vill säga fått fler barn till svenska adoptanter. Antalet ansökningar kanske minskar även hos dem, det vet jag inte. Men jag undrar om man inte skulle få en bredare bild om man ringde fler adoptionsorganisationer. 

En adoptivmammas mardröm

I natt drömde jag att det inte var klart att vi skulle få just vårt barn. Kanske för att vi fick tre olika barnbesked innan allt gick i lås, kanske för att man under hela adoptionsprocessen vet att allt kan hända hela tiden; lagar kan ändras, köer kan bli längre, kostnader kan öka. Med mera.
Jag drömde att vi hade träffat honom, att vi trodde att allt var klart - men att det i sista stund ändrades. "Tyvärr, ni kan inte få honom."
Sen vaknade jag och han låg bredvid mig. Lättnad. 

Nu har jag betalat resterande studielån med adoptionsbidraget. Tack för det staten. Men min åsikt är fortfarande att adoptionsbidraget ska höjas.

I dagarna fick jag adoptionsbidraget på 40 000 kronor insatt på mitt konto. Mitt resterande studielån var på 35 000 kronor, så jag betalade av det. Det känns ju fint, nu har staten betalat till sig själv. Men jag tycker fortfarande att adoptionsbidraget, som inte har höjts på flera år, måste upp. Mediankostnaden för en adoption är 225 000 kronor. Jag tror jag ska kontakta adoptionsorganisationerna för att fråga om de vill vara med på ett upprop. Namninsamlingen verkar ju ingen bry sig om.

Pappa alltmer populär visar lokal undersökning

Nu i kväll hände det. Lillsmurfen ville att pappa skulle natta och inte jag. Den senaste tiden har han gått oftare och oftare till pappan, vilket jag tycker är skönt - lite avlastning. Kanske är det att vi båda har semester nu. Det känns också skönt med tanke på att jag börjar jobba om drygt två veckor och pappan ska vara hemma i höst. 

Nu startar vi femårsplanen

I mars förra året flyttade vi till ett nytt hus i ett nytt område. I augusti träffade vi vår son för första gången. Resten av hösten gick åt till att samla in papper, få dem vidimerade och godkända, skicka dem till Ryssland, åka på två resor till. Den 20 december kom vi hem med Lillsmurfen. Sedan dess har vi varit sjuka, jobbat, vant oss vid att vara fyra i familjen. Med mera.
Vi har helt enkelt en del att göra på både huset och i trädgården, men det är väl så det ska vara med ett nytt hus. Vi har inte så bråttom utan tar lite i taget. Måste spara lite pengar också, i har inga kvar sedan adoptionen.....
Vi har sagt att om fem år, då ska vi ha gjort det mesta av det vi vill göra (sen kommer väl nya projekt, men dem får vi ta då): altaner, häck, grind, övervåningen är helt klar och vi har planterat några fler buskar och blommor. Dessutom börjar Lillsmurfen första klass och storasyster gymnasiet om fem år. Ett stort steg.
Förra året satte vi två syrenbuskar. För ett par veckor sedan köpte vi sandlåda och hallonbuskar. Lillsmurfen fick smaka det första hallonet. Han ville ha fler, så det bådar gott inför framtiden. 

Jag är förmodligen en av de sämsta bonusmammorna i Sverige

Nejdå, det tror jag faktiskt inte. Jag är nog ungefär som alla andra, bra, lugn, pedagogisk, rolig och snäll ibland, trött och sur ibland. Men just nu känns det som att det är konflikter hela tiden - vad vi än säger blir det konflikt, eller om vi inte säger nåt blir det konflikt om det också. Det är tjat och stor dramatik. I kväll pratade jag med min mamma om det. Hon sa att vi kan också spela teater, överdriva, fast åt andra hållet. Bli gladare och glättigare, inte surare och mer irriterade. Jag ska försöka, men inte är det enkelt. Ibland inbillar jag mig att det är svårare att vara bonusförälder än bara förälder. Så är det förmodligen inte, men ibland vet man inte vilken roll man har - man är en del av barnets liv, men inte mamma eller pappa. Man har inte det yttersta ansvaret, men förväntas ta lika stor del av barnets liv som föräldrarna. Men man har inte hunnit bygga upp en relation till barnet när det var litet, i alla fall inte jag. Och det senaste halvåret har förstås präglats av att det kommit en ny medlem till vår familj, som jag är mamma till och har en annan relation till än till storasyster. Och det är en omställning för alla inblandade när familjen förändras. Det tar tid. Jag bestämmer mig ofta för att vara en god, rolig, omtänksam och tillräckligt bra bonusmamma. Lika ofta känner jag att jag misslyckas. Finns det några universalknep?

I dag för ett år sen sa vi ja

Efter tre barnbesked som av olika anledningar inte blev av, fick vi den sjunde juli 2011 en bild och ett läkarutlåtande på en liten pojke som då var 10 månader. Han såg glad ut. Vi bestämde oss på en gång (fast jag ringde den svenska läkaren som Barnen framförallt hade kontakt med) och resten är, som det heter, historia. Nu har han precis somnat och det ska jag också snart göra. God natt!

Tänk att vi har ett barn

Vardagen är ofta bara helt enkelt grå och trist vardag. Vi är trötta, vi måste tvätta, borsta tänderna och laga mat. Och även om det ibland är kul och på nåt sätt fantastiskt att ha barn, är det mycket som rullar på och är slitsamt och bara måste göras. Vardagen. Men i dag fick jag en kort stund av vardagslycka. I går var vi hemma hos vänner på middag och kom hem halv elva, så alla har varit trötta i dag. I dag sov jag och Lillsmurfen bredvid varandra en stund. Jag vaknade tidigare än han, låg och tittade på honom, klappade honom på kinden. Och fick en stunds eftertanke, "tänk att vi har ett barn." Ja, tänk att han kom till slut. Och att det var han. En kort stund av lycka.

Måste skärpa mig och lyssna på Anja Pärson och Klara Zimmergren

De senaste åren har jag, tyvärr, blivit en urusel Sommarlyssnare. Men i år har jag förstått att jag inte får missa Anja Pärson och Klara Zimmergren. Om livet som tar en ny vändning, om att inget är självklart, om kärlek man inte trodde fanns och barn man inte trodde man skulle få. Men som till slut kommer. Tänk att vi ofta tror att livet bara ska rulla på. Men att det inte alls är självklart med någonting.

Nä, men NU är vi föräldrar!

Tingsrätten godkände adoptionen för några veckor sen, men när jag var på apotek för att hämta medicin stod inte Lillsmurfen som min son. Det berodde på att man fortfarande kunde överklaga tingsrättens beslut. Överklagandetiden gick ut natten mot i dag klockan 24. Vad jag vet är det ingen som överklagat, så NU är vi både föräldrar och vårdnadshavare. Känns bra.

Hur många böcker läste du till frukost?

Små barn, i alla fall vårt, är ofta morgonpigga och vill göra allt samtidigt. De flesta morgnar läser vi några böcker samtidigt som vi äter frukost. Kanske borde jag som en god mor säga att vi ska koncentrera oss på maten - eller kanske borde jag som en god mor läsa böcker till frukost (som jag alltså oftast gör)?
Jag tycker i alla fall att det är bra med böcker, även om jag inte alltid är superentusiastisk inför tredje omläsningen. Men snart läser han väl själv och då kommer jag att sakna att läsa högt.
Hur många böcker läste du själv till frukost? Vi tog väl oss igenom fyra, fem stycken. 

Även en tråkig mamma är rolig

Ibland känner jag mig väldigt tråkig och ointressant ur Lillsmurfens perspektiv. Leker inte lika bra som han, reser mig inte lika fort som han, säger nej ibland. Äldre, tröttare och tristare helt enkelt. Och inte ska vi göra några spännande resor i sommar, som till New York, Paris, Costa Rica, Kina eller vad man nu kan hitta på. Men han tycker att jag är toppen ändå och vill helst att jag ska vara med hela tiden (även om pappan och jag kunde byta av i lekparken i går när vi grillade med vänner - skönt!). Dessutom tror jag att småbarn nöjer sig med att man går till en badplats i närheten och badar på semestern, eller leker i trädgården/på gården eller gör en cykelutflykt. De vill vara med föräldrarna och familjen, det räcker. Min slutsats är alltså att även en tråkig mamma är rolig.