Kattsorg och förbjudna tankar

En av våra katter håller på att dö. Hon äter och dricker inget, har förmodligen någon form av inflammation, tror vi. Eller cancer. Eller är dålig i magen. Vi har inte varit hos veterinären eftersom det har varit jul (och en del annat att tänka på). Kollade ett akutsjukhus för katter men det skulle bli på tok för dyrt. Vi är ledsna. Men döden är trots allt ett av villkoren för detta liv. Får se om hon överlever helgen; gör hon det ringer jag en veterinär på måndag och hör vad de säger. Jag gråter så fort jag ser henne, tycker synd om henne - jag undrar om man har hormonförändringar även när man adopterar, det finns många som säger. Blir mer sårbar.
Allt går bra här hemma. Men att få barn tar verkligen upp hela ens liv och nu ska jag skriva ner några förbjudna tankar, så kanske jag känner mig bättre sen:
1. Nej, vakna inte nu, jag behöver sova en halvtimme till.
2. Vakna inte nu, precis när jag skulle lägga mig för att vila en stund jag med.
3. Ja, titta där är lampan. En lampa! Titta! (Men förlåt om jag inte är entusiastisk den hundrade gången.)
4. Nej, jag tycker inte att det är roligt att sätta tygkatten i trappan, ta ner den, sätta dit den igen. Inte en gång till.

Så otroligt många tankar far genom mitt huvud. Jag känner inte total lycka hela tiden och tycker inte heller att allt är superfantastiskt, gulligt, mysigt eller härligt. Känner alla så eller är det något fel på mig? 

Att bli en ny familj - och en manlig väska

Att få syskon är både roligt och stressande (inbillar jag mig, jag har en äldre bror och har aldrig varit med om att få syskon). Det är både roligt och stressande när det kommer in barn i familjen och släkten över huvud taget, i alla fall tror jag det, och det kan vara stressande när kompisar får barn också. Stressande kanske inte är rätt ord, men omdanande eller förvirrande. Det brukar ju alltid bli bra i slutändan men de nya rollerna måste sätta sig. Alla får nya identiteter; man blir förälder/föräldrar/mor- och farföräldrar, kusin, faster/moster och så vidare. Alla gläds - ett nytt liv! Men det tar också tid, eventuella syskon får inte samma uppmärksamhet som tidigare, av praktiska skäl. Man får lösa den nya situationen efterhand.
I adoptionsfamiljer, tror jag, kan det vara än mer speciellt. Man kan nog säga att alla adopterade barn har särskilda behov eftersom de missat den totala omvårdnaden av en eller två vuxna under 15 månader, tre år eller sju år - det är mycket de ska ta igen när de kommer till sin familj. Dessutom kanske man tycker att det är tråkigt att barnet väljer att gå till enbart mamma för att få tröst och värme; det är ok att vara med pappa eller storasyster, men inte för länge.

I går hade vi därför en liten uppesittarkväll med storasyster och tittade på filmen när vi träffade Lillsmurfen igen efter tre och en halv månad och när vi hämtade honom (storasyster var med på första resan, inte på andra och tredje). Det var väldigt intressant. Först ser man en rädd och osäker liten kille som inte vet vilka vi är. En bit in på filmen ser man en kille som skrattar, går själv, söker kontakt, härmar rörelser och ljud - för att inte tala om filmsnuttarna hemifrån oss de senaste dagarna. Orädd, rolig, glad. Fortfarande lite osäker ibland. Men det känns som två helt olika världar, vilket det väl på sätt och vis är. Nu är han hemma och känner igen mer och mer av sin nya omgivning.
Jag tror att storasyster blev glad av att se filmen.
I går hämtade vi en skötväska vi beställt. Jag gillar den skarpt, den har en massa fack för saker och till och med en hopfällbar byta blöja-matta. Det roliga är att den sägs vara en manlig väska, alltså en skötväska för pappor. Varför? Är det färgerna? Är det för att det finns många fack så att papporna kan ha med sig pennor och laptop också? (Det vill jag också ha!)
Inte vet jag. Jag tycker den är bra, men jag kanske är ovanligt manlig?

Jag är en slav

För en vecka sedan kom vi hem. Allt har förmodligen förändrats sedan dess, även om livet på många sätt är sig likt; vi är vi och vi bor kvar i samma hus. Men jag har blivit en slav, det är en stor skillnad. Det är fortfarande så att Lillsmurfen tyr sig till mig, vill vara med mig mest hela tiden. I går blev han glad och sprang till pappan när han kom in efter att ha varit ute en stund. Det är ett framsteg. I dag kom den varannanveckasboende storasystern hit och han är glad i hennes sällskap. Men mamma är bäst. Och det har ju bara gått en vecka, vi har bara varit hemma en vecka. Lillsmurfen är otroligt duktig måste jag säga, härmar och lär sig saker hela tiden. Men han behöver lite tid att ta in nya människor och måste vänja sig vid oss först och förstå att vi är en familj. 

Pappersarbetet fortsätter - en adoption håller på hur länge som helst. I dag hade jag kontakt med en av våra utredare på kommunen, för att boka ett hembesök. I morgon ska vi till Skatteverket för att registrera Lillsmurfen, bevisa att han är vårt barn och att han är adopterad. Jag skickade också papper till Försäkringskassan. Får se om jag får några pengar, jag har förmodligen fyllt i fel. De hör väl av sig. 

Nu ligger Lillsmurfen och sover sedan några minuter. Han kommer att vakna 6.40 i morgon (om han inte vaknar i natt förstås) och jag har bestämt mig för att jag måste tillåta mig att ha några vuxenminuter på kvällen, även om det är lockande att gå och lägga mig nu. Kvällspigg har jag aldrig varit. Det har inte blivit bättre nu.

Efterjulstök

Vi har överlevt julen, eller den är väl inte riktigt över ännu. Allt går väldigt bra måste jag nog säga, Lillsmurfen vänjer sig mer och mer och börjar ty sig till sin pappa också. Men jag har inte riktigt vant mig, jag till och med längtar till mer vardag så att jag och Lillsmurfen kan få egna rutiner och kanske gå på öppna förskolan och så.
Det är nya roller för alla och jag sover alltid med ett öra halvöppet.
Just nu sover både Lillsmurfen och pappan efter en sömnlös stormnatt, men jag vågar inte riktigt somna - när vaknar han? Vågar jag gå ut med soporna? Vågar jag blogga fem minuter? Lillsmurfen skriker inte när han vaknar och vi har ännu inte köpt någon babymonitor eller vad det heter, men det gör vi nog i morgon.
Det här med ett välstädat hem har i alla fall fått en ny innebörd, eller rättare sagt jag har släppt kraven lite grann. Inte för att jag var pedant förut heller. Tur för mig. Julstök måste ju synas.

Fest för småbarnsföräldrar - god jul!

Den här julen firar vi själva, Lill-Smurfen, mamma, pappa, storasyster. Måste ta det lite lugnt efter allt som hänt. Livet har förändrats för oss alla och ibland är det svårt att hitta sina roller och rutiner. Det sägs att rutiner är superviktiga för adoptivbarn och jag håller med, men det gäller att hitta dem också, komma in i något slags vardagslunk. Och vardag är det ju inte nu.
Det är intensivt och jag försöker lägga mig tidigt på kvällarna. Samtidigt är kvällarna i stort sett de enda stunder jag har att betala räkningar och annat vardagsaktigt.
I S:t Petersburg festade vi till det i badrummet en gång. Men jag hann inte dricka mer än två klunkar vin förrän Lill-Smurfen vaknade och var tvungen att sövas om.
Så kan en vardagsrutin också se ut.
God jul alla!

Vad tänker en 15 månaders människa på?

Nu har vi varit hemma i ett dygn. Allt går bra, men det är intensivt förstås. Lillsmurfen är som ett plåster på mig och har varit så sedan vi fick honom förra torsdagen. Han vill vara med mig jämt, även när jag går på toa. Eller, jag ska inte säga att det är så längre. Det börjar gå bättre med pappan också. De första dagarna grät han när pappan tog honom, nu vet han att jag kommer tillbaka (från till exempel toa) och vill vara med mig då. Det funkar med pappan och även storasystern som kom hem till oss i går, men helst vill han vara med mig. Smickrande, men intensivt.
Och jag funderar på vad som rör sig inne i huvudet på en som levt i 15 månader och som bytt miljö flera gånger de senaste dagarna. Från barnhem till hotell till nytt hotell till hem till hus med katter och trädgård. Vad känner han? Vad förstår han? Hur många ord har han lärt sig känna igen? Och börjar han förstå att vi är en familj?
Det är mycket adopterade barn måste ta igen den första tiden. Jag är fascinerad över att det ändå verkar gå så enkelt för vår lillsmurf. Eller så kommer ett bakslag snart. 

Att bli mamma på ett hotellrum

Nu har det hänt. Nu sitter jag på sängkanten bredvid en sovande liten pojke, vår son. Han har varit med om så mycket i sitt korta liv. I morse, utanför hotellet, skildes han från en av barnhemspersonalen, den andra separationen han varit med om. Han har levt hela sitt liv på barnhemmet. Men nu är han vår. Det är stort, ofattbart, märkligt. Han sover. Och när han vaknar kommer han att undra var han är och gråta igen. En lång graviditet är över. Äntligen. Fantastiskt. I fyra år och elva månader har den varat och nu ligger barnet och sover i sängen. Att bli mamma på ett hotellrum - jag kan inte beskriva hur förunderligt det är. Adoptionsprocessen är nog det jobbigaste jag varit med om; utredningar, brev, kontroller, domstolsförhör, nätverksträff, obligatorisk föräldrautbildning, intyg, dokument, resor. Men nu. Nu är den över. Och det är nu allting börjar.

Namninsamling för högre adoptionsbidrag, någon?

Det är mycket väntan och tid till att fundera i dag. Just nu funderar jag på att starta en namninsamling för högre adoptionsbidrag på bloggen. Vad tror ni om det? Skulle du skriva på? I dag är bidraget 40 000 kronor per barn från staten. Jag kan säga att det inte är någonting. Vi har rest tre gånger, ätit, bott på hotell, betalat för stämplar, inbjudningar med mera. Vi har betalat för administrationen. Jag har inte räknat ut hur mycket pengar vi har lagt ner, men 40 000 kronor räcker inte långt. Det kommer cirka 900 barn till Sverige varje år genom adoption (ungefär), så jämfört med hur mycket pengar som betalas för x antal IVF-behandlingar varje år (en summa jag inte vet hur stor den är, men har hört att varje behandling kostar 30 000 kronor), tycker jag nog att adotionsbidraget kunde vara högre. Staten vill väl att folk ska föröka sig, så att det blir fler framtida skattebetalare. Kanske skulle fler kunna tänka sig adoption om bidraget vore högre. Ensamstående till exempel. Det finns mycket att fundera på, inget är naturligtvis svartvitt. Men en namninsamling att mejla till lämplig minister får det nog bli.

Nu är det vi

I dag träder domen, som säger att vi är föräldrar, i laga kraft. En present på Luciadagen! I dag har jag (mannen pratar i domstolen, kvinnan skriver på papper om barnet) signerat en massa papper. Det ska jag göra i morgon också. Glad Lucia!

Föräldraskap och sårbarhet

Mamma har berättat att morfar ibland sa till henne: "Vänta tills du får egna barn". Det var när hon tyckte att han tjatade, oroade sig för mycket eller var allmänt jobbig i hennes ögon.
Mamma har påmint mig om detta genom åren. Innan man får barn tänker man att man aldrig kommer att tjata, inte oroa sig, inte på något enda sätt kommer att vara som sina egna föräldrar; framförallt inte göra om deras misstag.
Sen står man där. Jag är inte ens "riktig" förälder ännu, men tjatar flera gånger om dagen, oroar mig, frågar, uppmanar. Jag är förmodligen jättejobbig. Men man blir ju så sårbar när man får barn, eller när man får syskonbarn eller kompisbarn också för den delen. Det kan ju faktiskt hända dem vad som helst.
Jag är till och med lite orolig för hur katterna klarar sig när vi reser bort.
Jag kommer att bli en riktig hönsmamma. Kanske blir man det extra mycket när man får barn som lite äldre än snittet. Eller så är det en läggningsfråga.
Och jag tänker att det är bättre att tjata en gång för mycket än en gång för lite. 

Någon är på väg

Det händer en del grejer här i huset. Katterna kommer att få det trängre i soffan, tror inte att de fattar något ännu. Eller så kommer de att lägga sig i spjälsängen - en säng som redan använts av fem barn och snart kommer att tas i bruk av ett sjätte (men förhoppningsvis inte av några katter).
Ja, det närmar sig den viktiga resan, den stora omställningen, en ny fas i våra liv. Pirrigt och med förväntan. Undrar hur allt kommer att gå? Undrar om han är kattallergisk?
I går firade vi E, som fyllde 50 i november. Snart kommer allt vårt umgänge, i alla fall för ett tag framöver, att ske på dagtid. Ingen barnvakt ännu. Och jag måste säga att hemmakvällar känns ganska lockande. Får se vad jag säger om ett halvår....

Har jag gosat med katterna i dag?

Inget gos i dag. Inte så mycket i alla fall. Dammsugit, funderat, pratat i telefon, ringt viktiga samtal, beställt mat på nätet, tvättat, lagat mat, städat M:s rum. 

Nu finns i alla fall tomte, julgardin och adventsljusstake i fönstret. 

I morgon ska jag gosa med katterna

Jag är galet trött. I dag efter jobbet var vi på Ikea och Barnens hus och handlade. Jag gillar inte ens att shoppa.
I morgon ska jag vara tjänstledig en dag för att dammsuga, tvätta, packa, rensa papper. Och gosa med katterna i soffan. Galet skönt. 

Blir jag stressad tittar jag på mormors julstjärna

Racet fortsätter. Köpa hudlotion, nappar, fotoalbum, ringa Försäkringskassan. I morgon Ikea. Mycket att fixa, mycket att tänka på. Jobba. Men kanske ska jag jobba hemma på torsdag? Trött. Läxförhör, glosor och matte.
Det är mycket nu.
Men mitt i allt tittar jag på mormors julstjärna i spån. Den ger lite ro. 

Bildbeviset

Pärlörhängen, smink, nyklippt hår och stickad sjal. Slips.
Det var så vi såg ut i domstolen. 

Godkända!

För en stund sen blev vi godkända i den ryska domstolen efter förhör direktöversatt från ryska till svenska. Vilken pärs! Men vilken lättnad! Nervösa var vi och oväntade frågor fick vi, men nu är det över! Eller snarare: det är nu det börjar....