I går var en intensiv dag. Jag var föräldraledig och på förmiddagen lånade vi böcker på biblioteket. Efter lunch och sömn åkte vi till Junibacken ett par timmar innan det var dags för kvällens stora begivenhet: min första träff med kommunikationsgruppen i Svenska Downföreningen. Jag pratade, barnen lekte med L, åtta år och med Downs syndrom och A, tio år och utan Downs. Fullt ös, lite glass, lite pasta, lite IPad, lite studsboll och lite teckensång. Båda somnade på tåget på väg hem. Lilla A sov i vagnen, Lillsmurfen bar jag sista biten till bilen. Jag inser efter det mötet att det fortfarande finns massor att göra för människor med funktionsnedsättning. Sverige är inte så himla bra som vi tror, åtminstone inte arbetsmarknadsmässigt. Jag hoppas att vi kan få en liten liten roll i allt som måste göras.
För någon vecka sedan såg jag en video med en syrisk familj. De hade flytt över havet. En av sönerna, en bebis, har Downs syndrom. Och hjärtfel. Nu hade de kommit fram till Europa och jag tänkte att det kunde vara vi. Vad skulle vi ha gjort om Lilla A, som behövde sondmatas i över två år av sin första tid på jorden, hade fötts i ett flyktingläger eller i ett land i krig? För några veckor sedan läste jag ut Astrid Lindgrens krigsdagböcker och jag känner sådan förtvivlad förtvivlan att det inte hänt någonting! Att människan inte lärt sig! Att vi bygger murar, att vi krigar, att vi gör varandra illa. 60 miljoner människor är på flykt! Det är bisarrt. Och jag, jag har det nära mig. Min pappa är båtflykting. Det bara inte kunde ha varit jag. Det är jag. Det är också du. Det kunde ha varit ditt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar