Känner en sådan enorm frustration. Flyktingfrågan, såhär många människor har inte flytt sina hem sedan andra världskriget, är gigantisk. Den är svår, allvarlig. Den är verkligen inte lätt. Alla länder i Europa måste hjälpa till, jag ser ingen annan lösning och jag tror inte att det spelar någon roll vad vi egentligen tycker och säger nu - det kommer fler flyktingar. Klimatflyktingar. Om fem år, om tio år, om femtio år, då blir vi tvungna att ta emot flyktingar vare sig vi vill eller inte. Tror jag. Och jag känner mig ledsen, frustrerad, arg...ja, jag vet inte egentligen vad jag känner över de som skriver elaka, onda - jag vet inte vad jag ska kalla dem - kommentarer i sociala medier. Ifrågasätter varför flyktingarna har mobiltelefon med sig. Påstår att de bara vill utnyttja vårt välfärdsystem. Men självklart! De vill ha ett liv! De flyr ju - det kunde ha varit jag, det kunde ha varit du. Det var min pappa på Östersjön 1944. De som flyr i dag hade vanliga jobb och bodde i vanliga bostäder och gick i vanliga skolor och använde Facebook. Min pappa hade inte Facebook när han var sex år, men vanliga kompisar och bodde i en vanlig lägenhet. Den stora flyktingströmmen är som sagt en gigantisk fråga och jag blir så arg på att den förtytligas i sociala medier. Utan respekt, utan allvar.
Jag är ensam hemma med barnen och alla tre sover. Storasyster var uppe hela natten mot i dag, för ett experiment i NO, hem- och konsumentkunskap och idrott och hälsa. Hon var hos en kompis och jag tror hon somnade direkt efter kvällsmaten i kväll. Pappan är på något slags undersökning inne i stan.
Snart går jag nog och lägger mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar