"Mamma, varför är jag och Lilla A inte tvillingar?"

Senaste dagarnas funderingar:
– Mamma, är jag och Lilla A tvillingar?
– Nej, då är man ju född samma dag.
– Är jag och M tvillingar?
– Nej, ni är födda i samma land men hon är ju ett år äldre än du.
– Varför är inte jag och Lilla A tvillingar?
– Ja, ni är inte det bara.
Fast ibland känns det som att de faktiskt kom precis samtidigt. Lillsmurfen minns inget annat. Knappt jag heller. 

Karlstadsmodellen

Plötsligt händer det, igen. Plötsligt börjar vi tala om Karlstadmodellen (borde det inte heta Karlstadsmodellen, med ett -s?), som är en mer strukturerad språkträningsmodell som "alla" som har barn med Downs syndrom har talat om i de tre och ett halvt år som vi har haft Lilla A. Nu kanske tiden är mogen för oss att börja med modellen. Nu har hon inte lunginflammation eller nässond eller knapp på magen. Nu babblar hon, säger några ord (verbalt alltså), tecknar lite och ska snart få hörapparater. Vi har gått teckenkurser och kommunikationskurs, nu är det dags för nästa steg. Kanske är det Karlstad som gäller nu. (Av alla ställen på jordklotet man kan vara född på, är jag född i just Karlstad. Det är ju lite roligt, men jag är uppvuxen i Växjö. Nåväl.) Vi ska tala mer om det när vi träffar förskolechefen tillsammans med logoped och specialpedagog om ett par veckor. Det känns skönt att någon har arbetat med och tänkt ut en modell för språkträning. Alla har rätt till ett språk. Tänk om den rätten verkligen, på allvar, blir verklighet en vacker dag, i Sverige och världen.

God kväll. 

Plötsligt händer det

Man bakar en banankaka klockan halv åtta på morgonen. Man åker till Huddinge och leker med en kompis till Lilla A och alla är glada. Man frostar av frysen. Man sorterar tvätt medan barnen tittar på film. Man beställer foton. Man läser för båda barnen. Man är nöjd. God natt. 

Alla gör så mycket utom vi

Jag vet att det inte är sant. Men ibland känns det som att alla andra har koll på alla senaste forskningsrapporter om Downs syndrom, som att alla tränar språkutveckling med sina barn flera timmar varje dag, ger kosttillskott som rekommenderas och Går flera teckenkurser om året.

Jag vet att det inte är sant, ändå tänker jag på det. Vi gör så gott vi kan. Vi har en massa barn och en ofärdig övervåning och vill helst hinna tvätta och byta kattsand också. Själv har jag varit nästan utmattad de senaste dagarna. I kväll somnade jag bredvid Lillsmurfen kvart över åtta och vaknade kvart i tio igen, utan att ha märkt att pappan också hade lagt Lilla A bakom min rygg. Nu har jag varit vaken en stund, men ska lägga mig igen. God natt. 

Seminarium i riksdagen om adoption

Heja Adoptionscentrum! Häromdagen ordnade de ett riksdagsseminarium om adoption, där representanter bland annat talade om att många blir utan barn eller kan inte adoptera syskon, enbart för att en del kommuner använder den så kallade 42-årsregeln som en lag. Det är ingen mänsklig rättighet att bli förälder, men det är en mänsklig rättighet för barn att ha föräldrar. Om ett par vill adoptera och den ena är 35 och den andra 43 går det kanske inte i många fall i dag. Där borde finnas en flexibilitet. De pratade också om att BVC och skolhälsovård borde ta hänsyn till åldern på barnet då det kommit till familjen. Kommer man när man är fyra år har man mycket att ta igen och kanske inte ligger på samma nivå som jämnåriga i alla avseenden, barn som har haft föräldrar hela livet. På det hela taget känns det positivt att denna fråga lyftes upp i riksdagen. Adoptionscentrum lämnade en kravlista, läs här.
Nu: tv. Lillsmurfen såg lite hängig ut i kväll, undrar hur den spännande fortsättningen blir?

Så många barn, så få adoptioner

Adoptionerna till Sverige minskar, det har jag förmodligen skrivit många gånger förut. Fler barn får familjer i det land de är födda i, vilket ju är bra. Det finns många många barn som fortfarande behöver en familj, som växer upp på institution. Nu är det inte så att man bara kan adoptera ett barn vilket som helst, till exempel gatubarn som man kan känna sånt medlidande med. Inget hem, ingen familj, ingen som bryr sig. Adoption är förstås mycket mer komplicerat än så. Många familjer får vänta länge för att få barn via adoption i dag. Ändå finns det många barn som skulle behöva familj.
Jag återkommer i frågan. Nu ska jag sova. 

För tre år sen förberedde vi operation

Tänkte se tillbaka, för att se att allt har gått framåt. I dag för tre år sen väntade vi på Lilla A:s hjärtoperation. Jag var hemma med Lillsmurfen som hade öroninflammation, pappan var på sjukhuset. Jag hade varit där ett par dagar innan men jag bröt ihop när de sa att hon skulle opera hjärtat också.

Tänk så det kan gå. Nu räknar Lillsmurfen till 100, går de sista månaderna i förskolan och cyklar, simmar och gungar själv, Lilla A leker med mormor, skrattar och både äter, låtsasäter och spelar piano. Storasyster gör prao hos en fotograf där hon trivs, pappan har ett år kvar på studierna. Jag har däremot inte förändrats så mycket, är trött som vanligt.....

God natt.