Hej då bloggen!

Japp, nu är det faktiskt slut på denna blogg. Jag har ingen energi mer att skriva på det här sättet. Vardagen tar tid: jobb, barn, simskola, Mulle och Strövarna, hämta, laga mat, läkarbesök, hörselhabiliteringen, kalas, fixa med kompisar, handla. Ja ni vet. Livet. Mycket har denna blogg varit med om och många är ni som läst den och följt oss. En resa har det varit och det är det sannerligen fortfarande, på olika sätt. Fullkomlig har jag ännu inte blivit, rätt gör jag inte alltid, trött är jag jämt.
Snart blir jag i alla fall invald i styrelsen för Svenska Downföreningen avdelning Stockholm och jag lovar att jag kommer att bli en mycket bättre människa då! Och en bättre förälder.
Till alla som står i adoptionskö vill jag säga en sak: håll ut. Till alla som har fått ett barn med Downs syndrom vill jag säga en sak: håll ut. Och kom ihåg att det finns ingen mer än du/ni som känner ert barn lika väl - vad som är "normalt" för en sjuåring avlad, född och uppvuxen med sina biologiska föräldrar, är inte alltid exakt samma "normal" som för en adopterad. Likadant med barn med funktionsnedsättning - håll inte på och jämför barn. Det är ingen idé. De är som de är och klarar olika saker. Och bli inte förvånad om det är inom vården ni träffar både de bästa och de mest okunniga; senast i fredags sa en sjuksköterska att "titta, hon närmar sig normalen", om Lilla A:s längd. Har man jobbat så länge inom vården som hon borde man veta att barn med Downs syndrom (det är ju så välkänt) har en egen tillväxtkurva; människor med Downs syndrom är i snitt 20 centimeter kortare än de utan. Men jag kommer aldrig att glömma alla läkare vi träffade när hon föddes, varav en sa: "Hon kommer att få ett bra liv." Eller alla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vi träffade när hon hade lunginflammation och låg på sjukhus två eller tre månader (minns inte längre), ett tag på intensiven. Fantastiska.
Och jag kommer aldrig att glömma att hur jobbigt det än var att skicka alla papper till Ryssland, hur trött och stressad jag än var, hur mycket byråkrati och väntan och oro och undran vi än hade. Så fanns alla människor vi behövde; på adoptionsbyrån, i Ryssland, i Sverige. Tolk. Taxichaufförer. Tjänstemän. Det var jobbigt. Men pojken med dubbla mössor (varav en stickad av hans mormor från Skåne) utanför hotellrummet i december för sex år sedan - ja han kom. Till slut kom han. Och nu har han rosa glasögon och är en mästare på Minecraft.
Till politiker vill jag säga: glöm inte att vi inte bara är plånboksägare, vi människor. Vi är medborgare i första hand, människor av kött och blod, människor med behov av olika slag. Allt går inte att spara på.
Hej då. (Okej, kanske det bara är en bloggpaus. Men jag säger hej då ändå.)