"Varför har inte jag Downs syndrom?"

Jag hade egentligen tänkt skriva om att ord är viktiga. Det har jag sagt förr och jag kommer att säga det många gånger till. Jag är verkligen inte perfekt, jag gör misstag och en del skäms jag för i efterhand. Men jag vill att samhället ska bli så öppet det bara går, jag vill att alla reflekterar över vad vi säger till varandra och hur vi säger det. Så jag kommer att fortsätta att tjata.

Förra veckan var Lilla A på hörselkontroll igen. Läkaren frågade om hon hade några andra sjukdomar än Downs syndrom. Jag påpekade att det inte är en sjukdom och han rättade sig. Läkaren på förra hörselkontrollen sa: "Ja, så bra det nu kan bli." Hon syftade på Lilla A:s tal. Precis som att vi inte skulle vänta oss för mycket. Jag väntar mig mycket, fullt medveten om att Lilla A har en funktionsnedsättning och att hon kanske inte kommer att bli exakt som alla andra, fullt medveten om att hon har en försenad tal- och språkutveckling. Men varför skulle vi inte sikta högt? Varför skulle det inte kunna bli så bra som bara möjligt?

Det är viktigt med ord. "Tjejdäng" var det visst någon tv-kommentator som sa under Vasaloppet, när några norrmän trängde sig framför kvinnan som låg först i damklassen. De ville inte få stryk av en tjej. 

Nu har jag berättat det jag hade tänkt berätta. Så nu kan jag också skriva vad som hände i kväll. Lillsmurfen studsade med en studsboll som han fick av en tjej med Downs syndrom, i september. Vi har bara träffat henne en gång så jag frågade om han kom ihåg att hon har Downs syndrom, som Lilla A. Det gjorde han. Han ställde också frågan: "Varför har inte jag det?" 

Det är roligt att följa ett barns utveckling och funderingar. Roligt är också att det börjar bli vår. Mindre roligt är att jag är hes. 

Nu: tv.