Hur ska det gå för de ryska barnhemsbarnen?

På Facebook finns en grupp som heter Children of the state, som handlar om flera hundra barn födda i Ryssland, boendes på barnhem och som väntar på att bli adopterade till USA. Det är bara det att Ryssland inte tillåter adoptioner till USA längre (ej heller till Sverige). Många av dessa barn hade träffat sina föräldrar när "bannlysningen" kom.

Det går säkert att säga mycket om adoptioner. Men vad ska hända med alla de barn som finns på barnhem? Adoptioner är ju till för deras skull. Bara i Ryssland finns flera hundra tusen barn på barnhem. 

Och i FN har det uppdagats fler sexuella övergrepp på barn i konfliktområden, utförda av FN-personal. Jag kan inte riktigt ta in allt. Jag går till lekparken och gungar med de finaste små människorna i världen och försöker att inte tänka på hur många andra barn har det. 

Vems barn är det där? Hon är ju alldeles platt i ansiktet!

Denna kommentar fick jag i lekparken i kväll. Jag var där med barnen och en kompis till Lillsmurfen och hans mamma. Vi pratade om språkbruk barn emellan, respekt för andra människor och hur vi faktiskt uppför oss och är mot varandra.

På frågan jag fick av den lilla flickan på kanske åtta år, svarade jag att det var mitt barn. På kommentaren att hon var platt i ansiktet sa jag bara att hon alltid har sett ut så. Jag förstår att jag kommer att få höra alla möjliga kommentarer. Jag kommer, också i dag, att kämpa för att alla ska synas och vara delaktiga i samhället. Varför inte mer reklam med bruna barn eller barn med en CP-skada? Ica-reklam i all ära, men är det inte dags att gå vidare nu? 

Ibland blir jag så trött på mig själv

Konsten att säga nej. Konsten att säga nej när ens barn vill göra allt själv, vill busa, vill bestämma allt själva, vill testa gränser och ändå inte gör som man säger. Att efteråt komma på att man ibland tjafsar om småsaker. Spelar roll liksom. De kommer ändå snart att bli äldre. Så trött man blir på sig själv då. Så trött man blir på sig själv när man vill säga nej till en godisbit till, men säger ja.

På tisdag ska jag bli en ny människa. 

Funderingar om anknytning och utrotning. Och ibland är det bara såhimla skönt när de somnar.

I dag har vi varit ute hela dan; klockan nio åkte vi till Skansen, kom hem klockan tre, tryckte i barnen godis och påskmust så att de skulle kunna springa lite till, ingen av dem (alltså de små, Storasyster fyller ju hela 15 år om två månader) sov mitt på dagen. Efter godiset gick vi till lekparken och spelade fotboll med några grannar och förskolekompisar, gungade och sprang runt. De somnade precis. Ibland är det obeskrivligt skönt när de somnar, ifall man själv orkar vara vaken ett tag till vill säga, några kvällar nu har jag somnat med Lillsmurfen och vaknat efter någon timme och varit helt mosig och lagt mig efter ett tag igen.

Jag har tänkt ut väldigt fina blogginlägg, som handlar om att inte ha varit med sitt barns första timmar och inte vara en som kan berätta om hur det var vid förlossningen, vilket väder det var och hur fort eller långsamt det gick. Och hur viktigt det därför är med en bra anknytning när man får varandra och att det är många som inte haft en bra anknytning eller relation till sina föräldrar/vårdnadshavare. Jag hoppas att alla adoptivbarn har haft det, men det finns många människor över huvud taget som inte har eller har haft det. Sorgligt. 

Sen har jag också funderat på varför vi vill utrota just Downs syndrom från världen. Gör vi det, tänker jag, så kommer säkert någon annan kromosomavvikelse att visa sig, tre kromosom 22. Eller en kromosom 19. Inte vet jag, men jag tror att naturen liksom ser till att det ibland blir någon form av avvikelse från mallen. Varför ska det vara majoriteten som är normal bara för att vi har bestämt det? 

Jag har många funderingar. Men nu vill jag titta på tv. Glad påsk! Det här är förresten den bästa årstiden: lagom varmt. Det går att knäppa upp jackan. Kvällarna är lite längre. Underbart! 

Kära väntande föräldrar

Hej du som väntar på att bli förälder. Oavsett hur du får ditt barn, oavsett om du har väntat i några månader eller flera år på adoption eller blivit oväntat gravid, oavsett om ditt barn är fött på andra sidan jordklotet och väntar på att du ska hämta det, eller om du väntar ett barn i magen. Jag har en hälsning: det är superjobbigt att vara förälder. Du kommer att sova sämre, du kommer att ha yoghurtfläckar på kläderna, du kommer inte att spontant kunna gå på bio, fika med dina kompisar (eller välj nåt själv). Du har ansvar för en helt ny liten människa. Du kommer att ha konflikter som du inte trodde var möjliga, känslor som du inte visste om. Det kommer att vara tidiga morgnar, sena kvällar, inskolning, läxförhör, matvägran, skjutsande till aktiviteter, oro över skolan, oro över kompisar. Det kommer att uppfylla all din tid och alla dina känslor. Du kommer att ha känslor som går över allt (Känslorna är all over the place, liksom.). Det är väldigt intensivt att vara förälder och det går aldrig över. Du är alltid förälder till ditt barn. Det är det som är det fina också. För det är magiskt och makalöst att vara förälder. Du kommer att känna en direkt, villkorslös kärlek. Och visst - det är inte lika intensivt hela tiden (och det är roligt också!) och kärleken tar nya vägar och utvecklas, men förälder till ditt barn är du, oavsett vad barnet kommer att vara med om. Oavsett vem barnet är. Det vet du inte, kan aldrig veta. Du kan inte veta vilka intressen hen kommer att ha, vad hen gillar för mat, vilka ämnen som blir lätta respektive svåra i skolan.
Jag önskar bara att du känner att det här barnet, just det här barnet, har kommit till just mig och det är vi. I alla dagar är det vi, inget kommer att stoppa det.
Livet som förälder kommer inte att bli som du har tänkt dig. Det kommer med all sannolikhet att bli mer av allt. Kanske väntar du ett barn med en funktionsnedsättning och i dag, just i dag på Internationella Downs syndrom-dagen då många av oss har haft olikfärgade strumpor på oss för att hylla alla som har Downs syndrom och för att hylla rätten att få vara precis de vi är, vill jag att du tänker en gång extra på att inget blir som man tänkt sig. Men det blir bra ändå. Blir livet jobbigt finns hjälp att få.
Och själv kommer jag att fortsätta kämpa för att alla, alla, människor har en given plats i laget. 

Funderingar och försvunna meningar

Någonstans i boken Att bära barnet hem, som jag inte kan sluta fundera på, står det så fint formulerat om adoption, att som förälder till ett adopterat barn inte veta vad som hände barnet de första timmarna, månaderna, åren. Att man inte var där och inte kan berätta hur mycket barnet åt, hur ofta eller lite det sov eller hur mormor/farmor kom och hjälpte till. Att barnet inte hade någon att knyta an till. Att man inte var där.

Att man inte var där. Att det inte finns någon dokumentation. Inga foton. 

Senaste veckorna har detta bara slagit mig flera gånger. Tyvärr hittar jag inte de meningarna i boken just nu. 

Jag ska snart sova, känner mig inte helt frisk från en förkylning som jag har haft i veckor, jag somnade klockan åtta när jag la Lillsmurfen, och vaknade en och en halv timme senare. Pappan tittar på tv. Storasyster tittar förmodligen på Youtube. 

God natt. 

Alla borde ha dansworkshop med en person med Downs syndrom

Då kanske vi skulle vi bli mer ödmjuka och inte bråka så mycket. En person med funktionsnedsättning som lärare till alla, redan i förskolan. Det är min paroll, efter att ha tillbringat några timmar med avdelning Stockholm i Svenska Downföreningen i eftermiddags, för att fira 21/3 ett par dagar i förväg. Sofia, Pablo och Göran från Mosaikteaten var där och dansade med oss. Tack för det. Vi fortsätter kämpa tillsammans, för en värld med mångfald och med ett tillåtande klimat.

Amen. 

Jag är väldigt trött på ordet nyttig.

Alltså, nyttigt är det ju bra att äta. Det är bra att ta hand om sig själv. Men nyttig som i "Är du nyttig lille vän?" gillar jag helt enkelt inte. Jag gillar förstås, och tycker att det är nödvändigt för att samhället ska fungera, att alla som kan jobba ska jobba i så stor utsträckning som det går och som de orkar. Det måste finnas företag som kan anställa människor. Det måste finnas en offentligt betalad sektor. Det är väl på något sätt självklart - hur den ska finansieras på bästa sätt och hur det ska bli bästa möjliga förutsättningar för företag som möjligt, ja, om det finns olika åsikter och jag är inte politiker så det överlåter jag åt någon annan att fundera ut. Men de senaste dagarnas uppmärksamhet kring Downs syndrom i Aftonbladet, har fått mig att fundera på ordet nyttig. Är det nyttigt att ha människor med Downs syndrom i vårt samhälle? Ja, är det nyttigt? Vad säger du?

Jag har jobbat i snart 20 år på Lärarförbundets tidningsavdelning, på olika tidningar och i olika roller, men alltid skrivit mycket om estetiska ämnen. Ibland måste de försvara sin plats i skolan och får ofta uttrycka att till exempel musik är nyttigt för matte. De duger alltså i mångas ögon inte i sig själva utan måste vara nyttiga för de viktigare, anser många, ämnena svenska, engelska och matematik. 

Jag struntar faktiskt i om musik eller min dotter är nyttiga. För två veckor sedan bjöd jag hem några gamla spelkompisar. Först fikade vi, sedan spelade vi. Det var väldigt roligt! Och min dotter - vad skulle vi vara utan henne? 

Hej då. 

Man får helt enkelt fokusera på det goda

I dag var det dags igen - för lite näthat. Ordföranden i Svenska Downföreningen skrev en debattartikel i Aftonbladet om att vi borde rocka sockor och acceptera olikheter även efter den 21 mars. Naturligtvis var det många som kommenterade och det är inte klokt vad folk vräker ur sig! Nu ska jag säga att jag inte har läst alla kommentarer, delvis för att jag hela dagen har varit i Luleå på en konferens. Men jag vet ju ändå att folk önskar att personer med funktionsnedsättning ska dö, eller homosexuella, eller flyktingar, eller folk med en annan hudfärg, eller annan dialekt, eller som är allmänt dumma i huvudet enligt dem. Tragiskt att det är så. Många skriver ju bara för att skriva. Sorgligt.
Att ha olika åsikter är bra, men det bästa är att diskutera dem öppet, på ett respektfullt sätt och leta sig fram till en lösning, inte att sprida hat på nätet.
Och så tänker jag på alla goda krafter som finns: ideellt arbetande människor till exempel. Människor som inte klagar utan gör något, även om de inte har svar på hur allting ska lösas. Jag ruskar av mig hatet, vet inte riktigt hur jag ska bemöta det, tänker på alla bra människor som finns runt mig. Och lever vidare. Och möts av två hoppande och kramande barn i dörren när jag kommer hem. Kramar i tanken om alla som sprider hat och tänker att det är det de behöver. Naivt kanske. 

Rocka sockorna - snart är det måndag!

Ja, just det. I år igen. På måndag är det tjugoförsta i tredje, Internatiolla Downs syndrom-dagen, 21/3, för att en person med Downs har tre kromosom nummer 21. Då hoppas jag att alla rockar sockorna, det vill säga tar på sig två olika strumpor, för att visa att olika är nödvändigt. Inte bara bra och roligt utan faktiskt också nödvändigt. Så det så. Syrienkriget, världsfreden, EU:s flyktingpolitik, relationen mellan ryssar och balter, orkesterkrisen, Nya Slussen och glesbygdspolitiken tänker jag inte kommentera just nu, för det orkar jag faktiskt inte. Eller så räcker det med att säga att mångfald är bra. 

Jag vet att man inte ska vara överkänslig, men...

...det är ändå någonting med ord. Vad folk säger. Att många säger bebis om Lilla A, "akta bebisen" senast i går när vi var på Tekniska museet. Hon följer sin tillväxtkurva, människor med Downs syndrom har en egen och blir i snitt 20 centimeter kortare än människor utan Downs. Hon ser därför för ett otränat öga inte ut att vara mer än ett eller ett och ett halvt år, men har levt i tre.

Det var också något jag hörde i dag som fick mig att känna mig lite halvledsen eller fundersam. "Det är något fel i huvudet på dem allihop." Jag är, som jag skrivit förr, inte perfekt, jag skriver detta lika mycket till mig själv eftersom jag också säger en massa saker som kanske inte är helt... perfekta. Vad använder vi för ord om och till varandra egentligen? Vad innebär det att möta någon med respekt, att tala om någon annan med respekt? 

Vad menar vi till exempel när vi säger att inte kunna få egna barn? Eller frågar en adopterad om hen saknar sina riktiga föräldrar? 

Något att fundera vidare på. För oss alla. 

Men det är också tillåtet att tycka lite synd om sig själv

Eller, ja, kanske. Man kanske inte ska tycka synd om sig. Eller, jag vet inte. Det kanske är tillåtet. Det är i alla fall tillåtet att se att man har det jobbigt ibland, jobbigare än många andra. Man kan till exempel ha tre barn, en adopterad femåring, en treåring med Downs syndrom och en tonåring. Alla har olika behov. Det kan vara mycket för vem som helst. Mycket energi går det åt, ifall ni undrade.

God kväll. 

Att ha perspektiv och att jämföra

"Det gäller att ha perspektiv. Tänk bara på Laika." Kommer ni ihåg det citatet, ni som är lika medelålders som jag? Från filmen Mitt liv som hund. Laika skickades ut i rymden, alldeles ensam. Det vill säga, det finns alltid någon som har det värre.

I går på min kurs, pratade vi i pausen om att man ofta jämför sig med hur alla anda har det och tror att alla ofta har det mycket bättre. Eller så tror man att man har det värst själv. Men ofta vet man inte hur andra har det, egentligen, i vardagen. De som till synes har det perfekt, har alltid något som skaver, det är i alla fall min och många andras erfarenhet. 

Jag tror att det är meningslöst att jämföra. Jag tror också att det är nödvändigt att ha perspektiv. Att lyssna på hur andra har det. För den som aldrig har hört hur andra har det, kan jag rekommendera en vecka på sjukhus. Om det inte skulle räcka, kan jag rekommendera att titta på, lyssna på eller läsa nyheter om kriget i Syrien. Eller prata med en granne, släkting, kollega eller bekant. Livet innehåller både det ena och andra. 

För övrigt i dag har vi varit ute tre timmar i en lekpark i Huddinge, med kompisar både till Lilla A och Lillsmurfen, lekt och fikat. Fantastiskt väder! Vår! Jag är jättetrött, men tacksam. 

"Varför har inte jag Downs syndrom?"

Jag hade egentligen tänkt skriva om att ord är viktiga. Det har jag sagt förr och jag kommer att säga det många gånger till. Jag är verkligen inte perfekt, jag gör misstag och en del skäms jag för i efterhand. Men jag vill att samhället ska bli så öppet det bara går, jag vill att alla reflekterar över vad vi säger till varandra och hur vi säger det. Så jag kommer att fortsätta att tjata.

Förra veckan var Lilla A på hörselkontroll igen. Läkaren frågade om hon hade några andra sjukdomar än Downs syndrom. Jag påpekade att det inte är en sjukdom och han rättade sig. Läkaren på förra hörselkontrollen sa: "Ja, så bra det nu kan bli." Hon syftade på Lilla A:s tal. Precis som att vi inte skulle vänta oss för mycket. Jag väntar mig mycket, fullt medveten om att Lilla A har en funktionsnedsättning och att hon kanske inte kommer att bli exakt som alla andra, fullt medveten om att hon har en försenad tal- och språkutveckling. Men varför skulle vi inte sikta högt? Varför skulle det inte kunna bli så bra som bara möjligt?

Det är viktigt med ord. "Tjejdäng" var det visst någon tv-kommentator som sa under Vasaloppet, när några norrmän trängde sig framför kvinnan som låg först i damklassen. De ville inte få stryk av en tjej. 

Nu har jag berättat det jag hade tänkt berätta. Så nu kan jag också skriva vad som hände i kväll. Lillsmurfen studsade med en studsboll som han fick av en tjej med Downs syndrom, i september. Vi har bara träffat henne en gång så jag frågade om han kom ihåg att hon har Downs syndrom, som Lilla A. Det gjorde han. Han ställde också frågan: "Varför har inte jag det?" 

Det är roligt att följa ett barns utveckling och funderingar. Roligt är också att det börjar bli vår. Mindre roligt är att jag är hes. 

Nu: tv. 

Adoptionsindustri?

Har börjat fundera mycket kring adoption, moderskap, rättvisa, familjekonstellationer sedan jag läste Cilla Naumanns Bära barnet hem, som jag skrivit om tidigare. I en intervju från förra året frågar en reporter henne om den kritik som finns mot en så kallad adoptionsindustri, där rika människor utnyttjar fattiga som av olika anledningar inte kan ta hand om sina barn. Jag har också tänkt på det. Orättvisan. Funnes det inga bortlämnade barn, skulle det inte finnas adoptioner.
Tja, det är en gigantisk fråga. En skuldfråga, en rättvisefråga. Den behöver jag nog fundera länge på, eller inte fundera alls, eller fundera tillsammans med andra.
Det finns i alla fall väldigt många barn som behöver föräldrar. Alldeles för många. Det är för deras skull som adoptioner finns.
http://www.svd.se/en-kansla-av-skuld-har-alltid-funnits-dar

Vi måste börja prata om fosterdiagnostik

Tycker i alla fall jag. Först: jag är glad att vi har aborträtt i Sverige. Sen: vad är det värsta som kan hända? Det här nya testet, blodprovet som har börjat införas, det kallas för Downs-testet. Och jag undrar: vad är det värsta som kan hända med att få ett barn med Downs syndrom? De åker ju skidor och bakar bullar som vem som helst. Nej, man vet inte vilken grad av utvecklingsstörning de har. Men, livet, man vet aldrig vad som väntar där.

Vad är nästa steg? Göra test för att se om barnet har dyslexi? 

Jag vet. Jag är hopplöst efter. Omodern. Det går väl redan att beställa det perfekta barnet. Tur att jag redan har fått mina. 

Och - omodern som jag är - kan inte alla vi som fortfarande tycker att det är intressant med saker som livsvärde, livsvillkor, mänsklighet, solidaritet, gemenskap, hjälpsamhet och rättigheter förena oss och börja diskutera några viktiga frågor? 

Anknytning - något man håller på med hela livet (i alla fall som adopterad)

Nu har jag ringt Duvnäs föräldrastöd igen, för att prata om ditt och datt och livet i allmänhet. För några dagar sedan läste jag ut Bära barnet hem av Cilla Naumann och kanske är det därför jag har börjat fundera på detta med anknytning igen och vad man bär med sig som adopterad. Ett adopterat barn har först blivit lämnat, av olika anledningar. Sedan har det under olika lång tid vuxit upp på barnhem, kanske också i ett fosterhem, med oftast väldigt många andra barn. Jag kommer ihåg när Lillsmurfen kom, hur duktig vi tyckte att han var. Det var han, särskilt på att äta. Han hade ju varit tvungen att bli duktig, för bor man över 100 barn i ett hem där 30 personer jobbar, då är det ingen som har tid att mata en, eller sitta med en i knät när man äter, eller trösta en när man är ledsen. Det finns bra barnhem, men det är inget hem för barn. Ett barn behöver föräldrar, någon eller några att knyta an till, att bli ammad av/matad av, hållen om.
Lillsmurfen är fortfarande duktig. Han är trygg. Men han har en bakgrund som många andra inte har. Det går aldrig att komma ifrån. Det måste man alltid komma ihåg som adoptivförälder. Barnet man har adopterat behöver ta igen den närheten. Kanske i flera år. Kanske hela livet.
Egentligen har det inte hänt något särskilt, jag ville mest ha någon att prata med, för av olika anledningar är vårt liv just nu extra intensivt. Men nu är det i alla fall mars och ljuset återvänder. Bara Lilla A somnar någon gång, jag behöver jobba lite grann.....