Häromdagen var det "Störd och stolt-gala" i Stockholms stadshus. Alla var där, kan man säga, utom jag för jag var hemma. Jag tänker att det på något sätt går inflation i alla galor där en massa priser delas ut till höger och vänster. Cancergala, idrottsgala, Guldbaggegala, årets hjältar-gala. Med mera. Man kan säkert också på något sätt tycka att de där människorna med utvecklingsstörning ändå är för rara, på något sätt. Tycka att det är klart att de ska ha sin gala, bara jag slipper betala. Bara jag slipper se den. Eller dem. De får gärna finnas, men inte för nära mig och de får inte kräva något, jag vill ha mina skattepengar i fred. Men nu är det så här att det går inte. En gala är möjligen bara yta, men ytterst handlar det om att visa att dessa människor finns och det finns också människor som ser det som självklart att de också ska ha en plats i samhället. Ungefär som homosexuella, ingen trodde väl på 80-talet att Prideparaden skulle bli så stor. Eller hela den veckan. När den startade hette den Stockholms frigörelsevecka, har jag för mig.
Namnet Störd och stolt kan man diskutera. Men det finns ingen återvändo nu. Vi tänker ta plats och kräva vår rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar