Gott nytt medmänskligt år!

Till alla som står i adoptionskö önskar jag tålamod och inget byråkratiskt krångel. Till alla föräldrar som har barn som kräver lite extra önskar jag förståelse från omgivningen. Till alla diktatorer önskar jag nya tankar. Till alla önskar jag humanism och medmänsklighet. Till beslutsfattare önskar jag vishet. Till världen önskar jag fred. Må det bli ett bra år.

Gott nytt år! Årets sista dag har vi tillbringat i pulkabacken och hemma. Nu sover de små. Vi andra slappar i soffan. 

"Är jag adopterad, eller?"

Ordet adopterad har vi nog inte använt så mycket; jag vet att jag har använt det när jag berättat för någon om Lillsmurfens bakgrund, men inte i samtal med honom. Han vet att han är född i Ryssland, att han bott på ett bebishus, att vi träffade honom på sommaren och kom hem före jul. Nu börjar han förstå mer och mer, även av sin egen bakgrund. I dag blev han sur för att han inte har bott i huset lika länge som Storasyster. Han undrade också varför vi har pengar när andra har krig. Det kan man verkligen fråga sig.

Det är roligt och spännande att vara med på den här resan och jag tänker mer och mer på varför det är viktigt med en bra anknytning. Mer om det en annan gång. Nu ska jag sova. I kväll var vi förresten på en föreställning med en marockansk nycirkusgrupp, inbjudna av Cirkus Cirkör. Bra! 

Alla dagar borde vara såhär

Sol, snö, kallt, pulka, varm choklad, Lillsmurfens kompisar, pulkaåkning även efter lunch, glada barn, lite film, lite läsning, trötta barn. I dag var en fin dag. En annan dag skriver jag mer. 

Viktigt meddelande till allmänheten: världens tråkigaste föräldrarkommer att bli jätteroliga nästa år.

Ännu en jul hemma. Det har varit lite mycket de senaste jularna, ett barn 2011, ett 2012 och en sjukhusvistelse 2013 fram till ett par veckor före jul, om jag minns rätt. Förra året ville vi ta det lugnt. Men nu tycker 14-åringen att vi är tråkiga så nästa år kommer vi att bli jätteroliga, har vi bestämt. Åtminstone över nyår.

God natt. 

En morgon för tre år sen....

efter en lång natt, kom en liten flicka. Kejsarsnitt, oändlig trötthet och inte direkt en chock när läkaren sa att hon trodde att det var Downs syndrom. Men ett litet hugg i magen. Jag var nog mest orolig för vår lille adopterade son som bara hade varit hos oss ett år. Sen blev allt intensivt, med sondmatning, sjukhus, intensivvård, knapp på magen, inskolning på förskolan, anknytning. Matning var tredje timme, mera sjukhus. Nya vänner, nya erfarenheter, försöka hinna med alla tre barn.

Och nu. Intensivt. Roligt. Matlust. Förskola. Lekkamrater,Tittut-kamrater. En tjej som går, klättrar, skrattar så hon kiknar, sjunger fast utan ord, pratar lite, kittlar. Som är glad och härmar sin storebror hela tiden. I dag fyller hon tre år. Och nu sover hon i min famn, så god natt. 

Litet hopp för syskonskapet. Och att hjälpa på plats.

Japp! I dag gjorde vi det. Hjälpte till på plats. Platsen var här i närheten och jag tog med barnen och lämnade över en kasse med kläder. Inte mycket, men något. Lillsmurfen har nu lärt sig att en del människor måste fly för att det inte går att vara kvar i deras länder, för där kanske inte finns skola eller mataffär. Han tyckte att vi kunde spränga bort några berg i Sverige, så kunde alla människor på hela jordklotet bygga hus här sen. Bara människor, inga djur för de skulle bara rivas. Djuren som skulle rivas kunde vara i Afrika, tyckte han. Eller på Kolmården.

När vi hade lämnat kassen, lekte vi lite i en klätterställning, sen åkte vi till en stor lekpark i Huddinge och lekte. Skönt med jullov. Intensivt att vara med två aktiva, babblande, envisa, klättrande barn, men skönt att det känns som att det finns hopp för syskonskapet. De som har följt bloggen vet att jag från och till, framförallt när Lilla A föddes för tre år sen, har varit orolig över syskonskapet och funderat på hur det är att växa upp med ett syskon med funktionsnedsättning. Speciellt antagligen, men man lär sig nog en massa också. Nu växer ju även Lilla A och de kan börja leka lite, en aning, ibland. Hon tar för sig och blir fysiskt mer stabil. Lillsmurfen förstår mer och mer, tror jag. Häromdagen hade han gjort ett litet paket på förskolan. "Det är till dig, mamma." Inuti låg en teckning, "Det är Lilla A." 

Resan är lång, den kommer att innehålla allt. Men det finns nog hopp även för de här syskonen. 

Jullov

Trötta barn, trötta föräldrar. Ingen snö, men väldigt snart väldigt mycket julkänsla. Trots att terminen precis kommit igång, kan man tycka rent tidsmässigt, är det rent mentalt redan jul. Igen. Och hösten har faktiskt inte innehållit så många vab-dagar. Ett steg framåt.

Nu vila och mat till början av januari. 

Denna morgon för fyra år sedan....

...kom en liten pojke klädd i overall, två mössor, vantar, långkalsonger, hängselbyxor, två tröjor, fleece. Ja, alla kläder vi hade skickat med och några till. Han skrek. Pappan tog honom. Han slutade skrika när jag tog honom. Han kom med ett tvillingpar som skulle till sina föräldrar. Innan barnen kom, väntade vi tillsammans i hotellets hall. Nervösa, förväntansfulla, glada, lättade.

Sen dess är den lille pojken vår och det går inte att beskriva hur intensivt, roligt, oroligt, jobbigt, lärorikt, kul och helt uppfyllande det är att vara förälder till detta unika barn. Det måste upplevas. 

Grattis på fådelsedagen! 

Bilkö, körförbud och Luciatåg

Jag tar bilen, tänkte jag. Lättare sen när vi allihop ska åka hem från Luciatåget i förskolan. Vad jag inte visste var att just i dag börjar renoveringen av en bro, en väg avstängd. Lång kö. Utbildningsministern skulle ringa, jag skulle inte hinna fram till jobbet innan dess. (Som tur var hade han fått något annat, så jag och pressekreteraren bestämde en ny tid lite senare.) En och en halv timme tog det att komma fram; utan bilkö tar den vägen en halvtimme. På eftermiddagen tog jag en kontaktdag för Lilla A för att titta på barnens Luciatåg i förskolan. Blev stoppad av en vanlig rutin-poliskontroll inte långt hemifrån. Körkort och blåsa-i-alkohol-mätaren såg bra ut. Men. Fick jag veta. Min bil hade körförbud, den är inte besiktigad på ett tag. Men. Jag skulle ju på Luciatåg inte långt härifrån. Och jag trodde att det kom en kallelse till besiktning. Kalla mig naiv, men jag trodde det och ingen av oss har tänkt på just den här detaljen i livet (som jag förstår inte är en detalj i trafiken). Jag, som alltid håller hastighetsbegränsningarna, som kör försiktigt och bara har haft en enda p-bot i hela mitt liv! Jag har kört runt med en obesiktigad bil! Nåväl, det är bra att polisen gör sitt jobb, jag ska betala boten och boka en tid på bilbesiktningen. Jag blev bara något förvånad, chockad och lite ledsen över att jag kanske skulle missa Luciatåget. Förra året var jag på sjukhus med Lilla A, pappan var i skolan men som tur var var min mamma här och kunde titta på Luciatåget med Lillsmurfen.
Jag samlade ihop mig, ringde en taxi och missade bara ett par sånger på Luciatåget.
Mycket ska man vara med om här i livet. Bilköer och obesiktigad bil.
Och tomtenissarna var glada. 

Gud, pepparkakor och adoptions-ja

I dag för fyra år sen gick adoptionen igenom. Lillsmurfen var vår! I dag firade vi med att baka pepparkakor med hans trogna lekkamrat M, också hon född i Ryssland. Firade att vi känner varandra, firade att vi har varandra, firade att våra barn är våra. Eller egentligen var det inte alls därför vi träffades, men man kan ju tänka så i efterhand, för det är sannerligen värt att fira! 

I går hade vi en hemmadag, i dag var vi först i kyrkan (halvtråkigt men roligt med tomte efteråt som gav barnen godis). Jag vet fortfarande inte exakt vad jag tror, men tycker att kyrkan är en bra plats för möten mellan generationer och för medmänsklighet, i dag såg jag anslag om att hjälpa hemlösa EU-migranter och att fira jul i gemenskap, till exempel. Sen åkte vi till kompisen och hennes mamma och bakade, lekte, fikade och skrattade. Fullt ös. Mamman är lika trött som barnen. Men hon ska nog titta på tv en stund. God kväll. 

Störst av allt är ändå kärleken

I den stora världen är det ökade motsättningar, rädsla, terror. Det går inte riktigt att beskriva allt som händer och överallt frodas alltför enkla förklaringar till det mesta, käftsmällar delas ut till höger och vänster och ingen blir klokare.

I den lilla världen: fiskpinnar, lekpark, syskon som nyper varandra, försök att ha tid med båda barnen. Och tanken att störst av allt är ändå kärleken. Går det att tro på den tanken? 

Det handlar ju bara om vanliga enkla mänskliga rättigheter

Häromdagen var det "Störd och stolt-gala" i Stockholms stadshus. Alla var där, kan man säga, utom jag för jag var hemma. Jag tänker att det på något sätt går inflation i alla galor där en massa priser delas ut till höger och vänster. Cancergala, idrottsgala, Guldbaggegala, årets hjältar-gala. Med mera. Man kan säkert också på något sätt tycka att de där människorna med utvecklingsstörning ändå är för rara, på något sätt. Tycka att det är klart att de ska ha sin gala, bara jag slipper betala. Bara jag slipper se den. Eller dem. De får gärna finnas, men inte för nära mig och de får inte kräva något, jag vill ha mina skattepengar i fred. Men nu är det så här att det går inte. En gala är möjligen bara yta, men ytterst handlar det om att visa att dessa människor finns och det finns också människor som ser det som självklart att de också ska ha en plats i samhället. Ungefär som homosexuella, ingen trodde väl på 80-talet att Prideparaden skulle bli så stor. Eller hela den veckan. När den startade hette den Stockholms frigörelsevecka, har jag för mig.

Namnet Störd och stolt kan man diskutera. Men det finns ingen återvändo nu. Vi tänker ta plats och kräva vår rätt. 

Note till mig själv: lev i nuet

I dag var jag och Lilla A iväg själva en stund, en timme kanske, till tippen, biblioteket, affären. Nästan hela tiden tänkte jag att jag måste skynda mig hem till Lillsmurfen. När jag var på bio med honom för ett par veckor sen, tänkte jag att jag måste skynda mig hem till Lilla A. Det är ju löjligt! Nyårslöfte: träna mig på att vara i nuet. Påminner mig själv om stressen vi kände för fyra år sen och tänker på min mormor.

Sverige, ett U-land

U-land betyder utvecklingsland. Tur det, för det finns mycket att utveckla. Att unga med funktionsnedsättning, eller för den delen halvunga och äldre också, får studera och jobba. Det finns mycket att göra. För sex av tio unga med funktionsnedsättning fungerar inte aktivitetsersättningen, de går vidare till permanent sjukersättning vid 30 års ålder. Permanent sjukersättning vid 30 års ålder! Läs det igen och fundera. Alltså. Ska vi ha det så? Skärpning Sverige! Riksrevisionen granskade nyligen aktivitetsersättningen för unga mellan 19 och 29 år och kom med svidande kritik. Stig Nyman, ordförande i Handikappförbunden, säger: 

– Vi delar slutsatserna i Riksrevisionens granskning att syftet med aktivitetsersättningen inte uppnås och att ersättningen inte når målet om ett aktivt förhållningssätt för unga med nedsatt arbetsförmåga. 

Handikappförbunden representerar 400 000 människor. En halv miljon nästan. Gäller arbetslinjen inte dem? Ett jobb är viktigt för att känna sig behövd, ha något vettigt att göra, tjäna egna pengar, ha arbetskamrater, fylla sin tid med något meningsfullt, kunna vara självständig, göra en insats i samhället. Jag vill att det alla ska känna det. Jag kommer att fortsätta kämpa för att det blir så. 

Å förresten - i morgon för fyra år sen....

blev vi godkända i rysk domstol. Uppklädda till tänderna och nervösa. Det har hänt massor på fyra år. Läs detta korta inlägg här

En fel men skön dag

I morse skulle jag till läkare med Lilla A, sedan skulle jag själv till läkaren. Så jag tog ut en kontaktdag hela dagen. Men det var fel dag. Det är i morgon vi ska till läkaren med Lilla A. Så vi fikade i Huddinge centrum i stället, pappan skrev tenta på förmiddagen och kom hem till lunch. Vi sov, läste, kollade på film och badade. Och jag tog en föräldradag i stället. En skön dag. Förutom att jag är snuvig som en myskoxe (nej jag vet inte hur snuviga de blir men det är kul att skriva det).
I dag såg jag också reklam för det nya NIPT-testet. Men det kan jag skriva om en helt en annan dag.