En dag som inte blev som vi hade tänkt från början, men innehöll mycket ändå

I dag hade vi tänkt åka på Friluftsfrämjandets vinterkul på Lida Friluftsgård, några kilometer från där vi bor, men Lilla A är fortfarande snuvig och jag har faktiskt fortfarande halsfluss. Dessutom var vädret inte sådär hemskt roligt, snö, regn och en plusgrad hela dagen, och hela kommande natt sägs det. Tung och blöt snö. Vi stannade hemma hela dagen, förutom pappan och Lillsmurfen som hämtade ett paket i centrum. Men även om man är hemma och tar det lugnt, är en dag i det här hemmet intensiv. Lilla A och Lillsmurfen aktiva, nyfikna, nästan aldrig stilla, Storasyster dansande på övervåningen. Det är frukost, mellanmål, tv, leksaker, äta igen, tvätta. Och så vidare. 

Vi hoppas att vi är friska och att vädret är roligare nästa lördag, så att vi kan åka till Lida då. 

Hej då januari. Vi ses i februari. 

2010....

Foto: Hanna Teleman

2010.
Och i dag, fem år senare, femårig bröllopsdag:

"Det är svårt att vara stilla"

Efter ännu en dag med halsfluss och två intensiva barn läser jag om fyraåringen att hen kan vara mörkrädd, inte våga gå på toa själv, har svårt att sitta stilla, är självsäker och vill vara med kompisar alltmer, men fortfarande är liten. Att humöret kan växla fort. 

Allt är med andra ord helt normalt. Det var det jag ville veta. 

Lite halsfluss piggar ju alltid upp i januarimörkret

I går gick jag hem lite tidigar från jobbet, hängig, ont i halsen. I natt frös jag och var varm omvartannat och i morse hade jag 38,7. Jag stannade hemma, liksom alla de tre barnen, Storasyster hängig, de två minsta orkade jag inte ta till förskolan. Pappan gick i skolan från 8 till 15 i dag. 

På eftermiddagen åkte vi till vårdcentralen. Halsfluss. Nu börjar jag längta till sommaren. 

God natt. 

Tack gode Gud för gudmödrar!

En väldigt fin dag. Hemma på förmiddagen, på eftermiddagen pulkaåkning i härligt och inte alltför kallt väder, med Lillsmurfens gudmor. Sen hem till henne på fika och upptäcktsfärd med ficklampa. De är bra att ha, gudmödrar och vänner, när ingen av oss har familj och släkt på nära håll. Dessutom är det skönt att vara tre vuxna på två barn. (Storasyster var i stan.)
Så tack, gudmor C, för i dag! Nu är vi alla trötta med laddade för en ny vecka! Och ser fram emot att ses snart igen. 

När jag tycker att det är intensivt, tänker jag på det härblogginlägget:

Det är intensivt, livet. Men på sista tiden har jag tänkt på att jag tyckte att det var fruktansvärt intensivt första tiden med Lillsmurfen. Det kan man läsa här

Matvägran hos adopterade

Eftersom jag är en seriös mamma, ringde jag i dag till något som heter Duvnäs föräldrastöd, för att prata om Lillsmurfens matvägran. Till dem kan bland annat adoptivfamiljer vända sig. Som jag skrivit tidigare, tror jag egentligen att han är helt normal, men det kan vara lite speciellt för adopterade. Vad gäller maten sa hon att vi ska försöka att göra det så lustfyllt som möjligt, inte tjata, servera det han gillar om det så blir fiskpinnar varje kväll. Sånt som man kan räkna ut själv.

Vi pratade också om situationen med Lilla A, att vi ibland sitter med henne i famnen när vi matar henne, oftast på morgnarna. Han kanske känner sig utanför. Ibland vill han sitta i mitt knä när vi äter, ibland vill han bli matad. Han upplevde ju aldrig det när han var bebis. Det kan sätta spår i en människa, även om hen inte minns det medvetet. Då och då har han velat vara en bebis. Det vill de flesta när de får syskon. Men ibland får man bara vara mer medveten om vad som kan sätta spår hos en som inte varit med en från början. Kvinnan på Duvnäs föräldrastöd sa att oron vid separationer förmodligen alltid finns kvar hos ett adopterat barn. Sorgligt på något sätt. ta Men det gäller att v. 

Om det och hantera det på rätt sätt.
I kväll har vi för övrigt sett en film. Vi har varken moppat köksgolvet, kladdigt av gröt, tvättat eller diskat. Det hinner vi säkert. 

God natt.  

Vaberia, vabera

I dag var det dags igen. Lillsmurfen hade feber och gick hem tidigare från förskolan i går och var hemma i dag. Pappan var i skolan mellan åtta och tolv, så jag var hemma då och åkte till jobbet först på eftermiddagen. Lilla A var också hemma, så slapp jag dra ut båda två i snön, slapp sätta på overaller, vantar, stövlar och mössor bara för att efter en stund gå hem med Lillsmurfen igen.

Intensivt. Skönt att komma till jobbet några timmar.

Andra reflektioner: det är inte klokt vad fort livet går. Oj, vad stökigt vi har det. Måste folk bråka så mycket? Kul att det kommit en del snö nu så det går att ha det kul ute igen. Men skönt att det är ljusare på eftermiddagarna. 

God afton. 

Vi skrev inget brev till förskoleföräldrarna. Det verkar gå bra ändå.

Många föräldrar verkar oroliga för att göra fel. För att sticka ut. Man vill göra som alla andra. Jag ska inte säga att detta är vanligare bland adoptivföräldrar och föräldrar till barn med funktionsnedsättning, för det är det inte, men ibland kan jag få för mig det. Adopterar man måste man vara hemma med barnet MINST ett år, så att anknytningen verkligen fungerar. Har man barn med Downs syndrom, är det vanligt att skriva ett brev till de andra föräldrarna när barnet ska börja förskolan, och förklara hur det påverkar barnet och de andra barnen, vad barnet kommer att behöva hjälp med. Och så vidare.

Vi har gjort allt fel. Var inte hemma mer än ett år med Lillsmurfen, har inte skrivit något brev, vilket naturligtvis vore bra. Men jag tror att om någon har frågor om Downs syndrom, kommer de efterhand. Och ingen av de föräldrar vi har träffat verkar tycka att det är särskilt besvärligt med Lilla A. 

Vad gäller Lillsmurfen kan jag tänka att han kanske borde ha varit hemma längre. (Samtidigt vet jag faktiskt inte hur det skulle ha gått till, i den situation som blev då.)

Men trots allt, det verkar gå bra ändå. Anknytningen till oss kunde inte ha gått bättre. Han är social och glad, kreativ och intelligent. Just nu är vi mest oroliga för maten. Men han äter faktiskt emellanåt. 

Vi är säkert helt normala. Tur det. För man vill ju inte sticka ut....

Risken med att läsa föräldraböcker är att man känner sig som en dålig förälder

Nu läser jag en konsten-att-uppfostra-sina-barn-bok igen, om barns självkänsla och självförtroende. I dag läste jag ett stycke om adopterade barn och att växa upp med ett syskon med en funktionsnedsättning. Att det är speciella omständigheter. Och så tänker jag bara på alla fel jag och vi gör hela tiden (och inte på alla rätt vi gör) och känner mig som en väldigt dålig förälder som kommer att ge sina barn en jättejobbig uppväxt. Fast jag kände faktiskt också att det är kul att ha barn. 

Borde jag över huvud taget läsa såna där böcker? Eller borde jag lära mig att ta dem med en nypa salt? 

Vill vara med

I eftermiddags var en kompis till Lillsmurfen här i nästan tre timmar. Fullt ös med ritande, dansande, pärlande, fikande, hoppande barn. Lilla A ville förstås vara med hela tiden, men hänger ju inte med på allt. Den bästa utsikten har hon nog när jag håller henne och är med i leken jag också, om jag nu får det. I min ganska långa karriär som lillasyster, minns jag hur jag i barndomen absolut ville vara med min bror om han hade någon kompis hemma, fast det fick jag ju förstås inte. I Lilla A:s fall finns en kromosomavvikelse att ta hänsyn till också; hon kommer inte alltid att få vara med. Men jag hoppas att det i nybyggarområdet vi bor i och hon växer upp i, finns så många barn att hon ska vara en i gänget utan att majoriteten av de andra tycker att det är konstigt. Det vore nog välgörande även för dem. 

Det här med lugna fredagskvällar

Fredag. Veckan slut. Skönt med helg, vila efter arbetsveckan. Men med två småbarn blir det inte jättemycket vila, i alla fall inte när båda är aktiva och pappan pluggar så att man måste sköta om mat, matning, badning, läsning, nattning. Men. Det är livet. Emellanåt är det jobbigt, emellanåt njuter jag. Städa och diska får vi göra en annan dag. 

Är orden viktiga bara när det handlar om mig?

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: ord är viktiga. Vi säger inte zigenare eller neger längre. Inte heller mongoloid. Tiderna förändras, språket förändras, vi lär oss mer om historien och vi har lagar som förbjuder diskriminering och vi har andra ord som bättre beskriver verkligheten. Men - är orden viktiga bara när det gäller mig och mitt liv? Föräldrar till barn med Downs syndrom ogillar när någon säger mongoloid, med all rätt. Eller förkortningen mongo. (För att inte tala om när barn och ungdomar väldigt slarvigt säger "det var helt CP" och liknande.) Det gäller att hålla sig kall och förklara.

Jag kan haka upp mig på när någon säger "egna" barn när de menar biologiska barn, inte adopterade. Adopterade barn är också egna barn. 

Men jag vet - ingen är perfekt, inte heller jag. Men, det är faktiskt så att ord är viktiga. Det är viktigt hur vi talar till och om varandra. Det som du inte tycker "är så farligt" är verklighet för någon annan. 

I dag har jag och Lilla A varit på äventyr hela dagen. Först provade hon nya skor i Solna och jag tog fel väg från tunnelbanan och fick gratis motion på köpet. Sen åt vi lunch i Kulturhuset innan vi åkte till Huddinge och träffade nutritionssköterska, för att slutligen hämta en väldigt trött Lillsmurf på vägen hem. Han skrek nästan hela vägen av trötthet. Sen blev det afton och jag badade med Lilla A (hon hade gröt i håret) medan pappan och Lillsmurfen tittade på Rasmus på luffen och Alfons Åberg. Sen läste jag för Lillsmurfen. Nu sover båda. Pappan och jag är trötta. Det regnar. Storasyster är hos sin mamma i helgen. 

För övrigt heter det inte dagis, det heter förskola. Så det så:-) 

Vab, pepparkakshus och burkmat

I

I dag har jag vabbat för Lilla A, som gick hem tidigare från förskolan i går, med feber. I dag har hon varit piggare, men är snuvig. I morgon ska vi prova ut nya skor och gå på matträning. Jag tror att hon egentligen kan äta, det gäller bara att vara envis med henne så att hon förstår att äta, det är något man gör genom munnen jämt. Inte bara ibland. Jag har matat henne med gröt och pasta a la barnmatsburk i dag. Jag tror inte att allt går ner, men ganska mycket. (Och en del hamnar på golvet och i hennes hår.)

I morse lämnade jag Lillsmurfen på förskolan. (Pappan har varit också varit hemma men pluggat hela dan.) Tidigare har han velat vara hemma om jag eller pappan varit hemma med Lilla A, de gånger hon har varit sjuk men inte han.  Han är periodvis, till exempel just nu, väldigt klängig när vi lämnar honom, men så fort vi har gått går allt bra och han trivs, leker, springer och ritar. Det kanske låter löjligt, men det är, eller kan vara, speciellt med adopterade barn och separationer. Detta är ju en väldigt liten och kortvarig separation, att lämna oss för att vara på förskolan, men man måste ha i bakhuvudet att adopterade barn har gått igenom minst två, ibland tre (eller fler) separationer. Kanske minns de dem inte medvetet, men kroppen minns. När jag tycker att det är svårt brukar jag tänka på vad en förskollärare, själv adoptivförälder, skrev till mig en gång: Om barnet är ledset när man lämnar, vet man att anknytningen har gått bra. Är barnet ledset hela dagen på förskolan, vet man att det är något på förskolan som inte fungerar. Det är en liten tröst för mig i alla fall. Som alla mödrar (eller åtminstone som alla mödrar borde vara) blir jag ledsen när mina barn är ledsna. Då vet jag åtminstone att min anknytning har fungerat. 

Tidigare i kväll åt jag, Lilla A och Lillsmurfen upp pepparkakshuset. Nu ska vi bara ta ner julgardinen i köket och njuta av den sista amaryllisen som blommar för fullt. 

Efter det tog vi ett bad, lyssnade på radio, läste bok. Det kändes som en helt vanlig onsdag i mörka januari, i en helt vanlig familjs liv. Det var det också. 

All denna teknik. Gilla eller ogilla?

Svaret är förstås: både gilla och ogilla. Gilla för att teknik underlättar vardagen, ogilla för att det finns  en risk för att vi ägnar all vår lediga tid framför till exempel en skärm och slutar umgås. Vi har skärmtid även för fyraåringen och i kväll hade vi en diskussion om vi ska begränsa hans tid ännu mer. Vad är rimligt för en fyraåring?

En ytlig fråga: kort eller långt hår?

Lilla A har mycket hår. Ibland tovar det ihop sig och ser slitet ut. Det är inte alldeles lätt att borsta. Lilla A:s mormor har klippt mig, min bror (antar jag) och sina barnbarn. Kort. Lättare att sköta. Många tycker att det är självklart att små flickor, eller pojkar för den delen, ska ha långt hår som man kan sätta upp. En del kämpar för att kunna sätta upp den första tofsen på sina döttrar. Trots sin ringa ålder har Lilla A klippt sig flera gånger. Hennes mormor har gjort det mest, men också jag. 

Så nu till dagens ytligaste fråga: Måste små flickor ha långt hår för att vara söta? 

Vem ska inkluderas?

Det här med inkludering är inte lätt. Ska alla inkluderas, när ska de inkluderas och var ska de inkluderas? Är det till exempel okej för en präst att på en gudstjänst tala om att alla barn ligger i magen, att den blivande mamman blir tjockare och tjockare och att föräldrarna sedan åker till sjukhuset för att få barnet? Ja, alla barn har legat i en mage, men en del barn blir hämtade av sina föräldrar i ett flygplan och minns inget annat. Jag tänkte på detta när vi var på julspel i kyrkan på julafton. "Vi är en adoptivfamilj", tänkte jag, "detta är inte vår berättelse." Vår berättelse innehåller utredning, nätverksträff, domstol, intyg, underskrifter, visum, foton och släkt och vänner som väntar och väntar och hämtar på flygplatsen. Jag tänkte också på att en del barn har två mammor och två pappor, eller en ensamstående förälder, eller fosterföräldrar. Men ska man inkludera alla i alla berättelser, eller blir det för jobbigt och politiskt korrekt? När det kommer till inkludering är jag gärna politiskt korrekt. 

Vad tycker du? 

Vår familj är också en styvfamilj och en familj med funktionsnedsättning. Och halvt på allvar, halvt på skämt skriver jag att det är berättelser om familjer som vår som världen behöver. 

Snöstorm ute, muffins inne

I dag har vi inte gjort nåt särskilt. Vädret var ju inte toppenbra, just nu snö, blåsigt, en plusgrad. Vi passade i alla fall på att baka chokladmuffins med kristyren vi aldrig använde till pepparkakorma. Mums! 

Äntligen deltid!

I dag började jag jobba deltid för första gången i mitt liv. Jag jobbar numer 90 procent och tar ut allt på fredagar, vilket innebär att jag går klockan två och inleder den något längre helgen med att hämta på förskolan. I dag var det till och med ljust ute när jag gick och nästan ljust när vi kom hem. Skönt! Jag känner mig faktiskt dan mindre stressad. 

Hur ska man göra med matvägran?

Lillsmurfen växer, men går inte upp särskilt mycket i vikt. Han äter, men ibland väldigt lite. I kväll testade han fiskpinnar, pommes frites och ärtor, havregrynsgröt samt corn flakes med mjölk. Han åt lite av varje, men vill helst bara prata när vi äter middag. Han äter ibland. Ska vi strunta i det och tänka att han äter när han blir äldre? Ska vi tjata? Ignorera det och tänka att han äter när han blir hungrig? Finns det något annat man kan göra? Ungen måste ju få något i sig. Är han stressad, olycklig eller känner han sig inte sedd? Beror det på adoptionen eller på Lilla A? När man börjar tänka kan man tänka på allt möjligt. I förskolan äter han också sporadiskt.

Allt är kanske normalt. I dag ringde jag i alla fall BVC. Tur att det finns klokare personer än vi. 

I dag hade jag tänkt skriva något om mänskliga rättigheter. Men så hände Paris.

Just nu är det många tankar som far omkring. Det lilla livet mot det stora: Barnens utveckling, deras frågor, deras trötthet efter första dagen i förskolan på drygt två veckor. Storasysters ambition att höja betygen. Det politiska livet i Sverige, adoptionssituationen i Ryssland med flera länder. Mänskliga rättigheter, krig, ockupationer, skratt, högläsning, jobb och att få ihop vardagen. Glädje över en gammal kompis förlovning. Abortlagstiftningen och om det är en mänsklig rättighet att få födas.

Men jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu vill jag bara höra och läsa nyheter om det som hände i Paris tidigare i dag. Omvärlden känns alltmer osäker. 

Samtidigt sitter vi i soffan och dricker te. Barnen har somnat. Just vi, just nu, lever i den bästa av världar. 

Tillbaka till rutiner efter en lugn julhelg

I morgon börjar jag jobba igen efter mer än två veckors ledighet och de små börjar förskolan. Det är väldigt skönt att vara ledig, men det kommer att bli bra med rutiner igen. Vi har haft en lugn julhelg, men har ändå hunnit med en hel del: lekt i lekparken, lekt med granne, lekt med förskolekompis, varit på lekland, varit på julspel i kyrkan, tagit promenader, varit på Naturhistoriska museet (i dag), lämnat skulptur på auktionshus, haft mormor på besök (före jul), haft morfar på besök (han åker hem i morgon) och framförallt har vi varit på vårdcentralen. Pappan har varit förkyld och hostat sen oktober. Han hade halsfluss och har ätit penicillin en vecka nu, samt stark hostmedicin. Så det var väldigt bra att vi hade bestämt att vi bara skulle vara hemma.

Nu sover nästan alla. 

God afton, 

Lilla A må se annorlunda ut, men hon är i alla fall orädd

I dag var vi först på röntgen av Lilla A:s sköldkörtel. Allt gick bra, det var mest en kontroll. Det var jag, barnen och deras morfar som är här på besök. Efteråt åkte vi till ett lekland i närheten av där vi bor. Full rulle, massor av barn, varm korv och glass, hög ljudnivå, hoppborgar, klätterställningar och höga rutschkanor. Jag märker att en del barn tittar till lite på Lilla A. Hon ser ju inte exakt ut som de flesta och hennes motorik är inte som en tvåårings utan Downs syndrom. Fast för oss är hon ju precis som vanligt och vi kommer att få leva med hennes diagnos, i familjen och i förhållande till omvärlden, på gott och ont. Själv är hon ju också precis som vanligt. Orädd, oblyg, ler mot de flesta. I går när hon och jag var i lekparken en stund, åkte hon rutschkana utan att jag höll i henne. I dag åkte hon och jag världens högsta rutschkana på leklandet. Jag är glad att hon är orädd och tar för sig. Skulle tro att hon kommer att behöva det.
Frågan är om det blir berg-och-dalbana på Gröna Lund i sommar? På den lilla bilden ser man oss två, om än väldigt litet. 

Ibland tänker jag att det är lika bra att ge upp och låta näthatarna vinna

Häromdagen läste jag ett blogginlägg av historikern Dick Harrison; det delades flitigt i sociala medier och handlade om hans ofrivilliga besök i näthatarnas land. Han hade skrivit ett blogginlägg om att invandring historiskt sett varit bra för Sverige och hans mejlbox fylldes helt enkelt av hat och diverse fula ord blev han kallad. Mongoloid var ett av dem.
Och jag tänker att det är lika bra att ge upp, det är lika bra att vi säger neger, tattare, zigenare också. Vi låter dem få rätt som vill att vi utrotar alla dem som inte är som vi, som inte är födda här, som inte ser ut som vi eller beter oss som vi. Alla fula och fattiga också för den delen. Alla ointelligenta. Alla dumhuvuden i största allmänhet. Alla som är pålästa och har en åsikt. Alla som säger något. Vi tar den enkla vägen och skjuter dem. Vi bemöter dem inte med sakliga argument utan skickar dem till andra sidan jorden utan chans att återvända.
Men vad vore jag för slags människa då, om jag gav upp och gav dem rätt? Kärlek och rädsla. Kärlek och rädsla. Kärlek.
God natt. 

Såhär sover vi på natten.

Lillsmurfen satte upp dessa kylskåpsmagneter på kylskåpet häromdagen och berättade att de visade hur vi sov i sängen: han själv, jag, Lilla A, pappan, en av katterna (den andra katten sover i hans säng) och Storasyster. Storasyster sover i egen säng på övervåningen, han själv kommer så gott som varje natt över till vår säng. Trångt. Varmt. Men häromdagen träffade vi en granne på tåget och vi konstaterade att man får vara glad så länge de vill vara nära. Tiden går i expressfart - snart är både Lillsmurfen och Lilla A tonåringar som bara vill vara med sina kompisar och som vi får dra information ur. 

Inte helt plötsligt men det börjar hända. Ungen äter.

Det går sakta, men nu under julledigheten tycker jag att det faktiskt har gått bättre och bättre. Lilla A äter gröt, potatis, ibland pepparkakor, glass och dricker vatten och lite välling. Helst vill hon hålla i skeden själv; det blir väldigt kladdigt. (Men har man barn så har man, som jag brukar påminna mig om ibland.)
Lilla A vill äta, jag är glad att det inte är tvärtom, hon härmar oss alla, kanske särskilt sin bror och det går som sagt bättre och bättre.
Ätovilja är inte superovanligt bland barn med någon funktionsnedsättning, folk vet i alla fall vad man pratar om. Men det drabbar inte bara dem, en del utan någon som helst nedsättning har svårigheter att äta. Varför vet man nog inte alltid. I Lilla A:s fall är det en kombination av sjukdom tidigt i livet, hjärtoperation och att hon helt enkelt har glömt hur man gör när man sväljer. Ibland tänker jag att alla, jag upprepar alla, borde jobba ett tag inom vården för att se alla möjliga slags sjukdomar och nedsättningar vi alla kan drabbas av. Kanske skulle det göra oss mer ödmjuka.
GOTT nytt år, det hoppas i alla fall jag på!