Vab, pepparkakshus och burkmat

I

I dag har jag vabbat för Lilla A, som gick hem tidigare från förskolan i går, med feber. I dag har hon varit piggare, men är snuvig. I morgon ska vi prova ut nya skor och gå på matträning. Jag tror att hon egentligen kan äta, det gäller bara att vara envis med henne så att hon förstår att äta, det är något man gör genom munnen jämt. Inte bara ibland. Jag har matat henne med gröt och pasta a la barnmatsburk i dag. Jag tror inte att allt går ner, men ganska mycket. (Och en del hamnar på golvet och i hennes hår.)

I morse lämnade jag Lillsmurfen på förskolan. (Pappan har varit också varit hemma men pluggat hela dan.) Tidigare har han velat vara hemma om jag eller pappan varit hemma med Lilla A, de gånger hon har varit sjuk men inte han.  Han är periodvis, till exempel just nu, väldigt klängig när vi lämnar honom, men så fort vi har gått går allt bra och han trivs, leker, springer och ritar. Det kanske låter löjligt, men det är, eller kan vara, speciellt med adopterade barn och separationer. Detta är ju en väldigt liten och kortvarig separation, att lämna oss för att vara på förskolan, men man måste ha i bakhuvudet att adopterade barn har gått igenom minst två, ibland tre (eller fler) separationer. Kanske minns de dem inte medvetet, men kroppen minns. När jag tycker att det är svårt brukar jag tänka på vad en förskollärare, själv adoptivförälder, skrev till mig en gång: Om barnet är ledset när man lämnar, vet man att anknytningen har gått bra. Är barnet ledset hela dagen på förskolan, vet man att det är något på förskolan som inte fungerar. Det är en liten tröst för mig i alla fall. Som alla mödrar (eller åtminstone som alla mödrar borde vara) blir jag ledsen när mina barn är ledsna. Då vet jag åtminstone att min anknytning har fungerat. 

Tidigare i kväll åt jag, Lilla A och Lillsmurfen upp pepparkakshuset. Nu ska vi bara ta ner julgardinen i köket och njuta av den sista amaryllisen som blommar för fullt. 

Efter det tog vi ett bad, lyssnade på radio, läste bok. Det kändes som en helt vanlig onsdag i mörka januari, i en helt vanlig familjs liv. Det var det också.