Det här med inkludering är inte lätt. Ska alla inkluderas, när ska de inkluderas och var ska de inkluderas? Är det till exempel okej för en präst att på en gudstjänst tala om att alla barn ligger i magen, att den blivande mamman blir tjockare och tjockare och att föräldrarna sedan åker till sjukhuset för att få barnet? Ja, alla barn har legat i en mage, men en del barn blir hämtade av sina föräldrar i ett flygplan och minns inget annat. Jag tänkte på detta när vi var på julspel i kyrkan på julafton. "Vi är en adoptivfamilj", tänkte jag, "detta är inte vår berättelse." Vår berättelse innehåller utredning, nätverksträff, domstol, intyg, underskrifter, visum, foton och släkt och vänner som väntar och väntar och hämtar på flygplatsen. Jag tänkte också på att en del barn har två mammor och två pappor, eller en ensamstående förälder, eller fosterföräldrar. Men ska man inkludera alla i alla berättelser, eller blir det för jobbigt och politiskt korrekt? När det kommer till inkludering är jag gärna politiskt korrekt.
Vad tycker du?
Vår familj är också en styvfamilj och en familj med funktionsnedsättning. Och halvt på allvar, halvt på skämt skriver jag att det är berättelser om familjer som vår som världen behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar