Vad jag inte kommer att sakna med att vara föräldraledig

Eller, låt oss börja med det jag kommer att sakna: att hålla hans hand när han äter (fast det kan jag väl göra sen också, men i alla fall). Att kunna lägga mig mitt på dan, när han sover. Att låta humör, hälsa och väder bestämma vad vi ska göra. Att vara idol hela dan. Att äta lunch klockan 11. Jag är ständigt hungrig. Fast det kanske går att göra sen också. Att vara med i allt som händer i hans liv, hela tiden, alla rörelser han lär sig till sångerna, alla ord han lär sig. Jag kommer att sakna att vara med honom helt enkelt. Köpa två fruktdrycker var, bara för att det är så gott. Klippa gräset med hans lilla plastgräsklippare, som han ständigt vill gå runt hela kvarteret med och som jag vlir ganska trött på. Men när man ine ha det längre, då saknar man det. Vad jag inte kommer att sakna: det intensiva livet, ständigt vara med, ständigt ha koll, ständigt vara där. Men när jag börjar jobba kommer jag nog mest att sakna att inte vara hemma, även om det är intensivt. Att få barn upptar hela livet. Men nu går det inte att tänka sig ett liv utan Lillsmurfen.

Och plötsligt var det de två

I dag var pappans sista arbetsdag. Nu har vi fyra veckors gemensam ledighet, sen är det dax för mig att börja jobba och pappan att vara föräldraledig. Jag och Lillsmurfen passade på att vara ute hela dan i det veckra vädret. Vi mötte pappan på stan sen, han slutade tidigare. När vi kom hem var jag så trött så jag la mig i soffan och vilade. Pappan och Lillsmurfen vattnade blommorna i trädgården. Och plötsligt var det de två. Jag vet inte om jag konstruerar detta, men på nåt sätt känns det som att det är dags för dem två att vara tillsammans hela dagarna nu, och för mig att jobba. Kanske är det för att vi varit inställda från början att vi skulle ha det så här. Kanske är det för att allt går så bra för oss och för Lillsmurfen; han är både trygg och glad och lär sig nya saker hur fort som helst. Kanske känner jag annorlunda om fyra veckor, kanske inte. Men faktum är att det ska bli rätt skönt att börja jobba igen.

I dag satt vi och sov i hallen

Lillsmurfen har sovit längre på morgnarna senaste två veckorna. Inte mig emot. Sju, halv åtta är skönare än halv sex, sex. Han ha varit ganska trött även på dagtid. Kanske beror det på att han fortfarande äter penicillin, att han växer mycket, eller så är han bara trött. I dag sov han middag en och en halv timme, men somnade i mitt knä igen sedan jag tagit upp honom. Vi satt faktiskt i hallen och sov. Kanske inte bekvämast, men ändå avslappnande. Nu laddar vi för den sista dagen tillsammans på min föräldraledighet. Pappan jobbar sista dagen för i år i morgon.

I dag hände det - han klarade att leka i sandlådan medan mamma fikade

I förmiddags var vi i en lekpark/4H-gård och tittade på djuren och lekte i parken med en kompis och hennes mamma. Mammorna ville förstås fika och prata, Lillsmurfen fikade bara några minuter, sen ville han gå till sandlådan några meter bort. Han ville att jag skulle följa med, men jag testade om jag kunde fika lite till. Det kunde jag - Lillsmurfen gick och lekte själv i sandlådan en stund, jag hade koll på honom hela tiden men kunde dricka lite mer te och skvallra lite mer med den andra mamman. För det är ju det man gör på sin föräldraledighet - fikar och skvallrar. Det kändes riktigt normalt.
Två dagar till. Sen är vi båda hemma en månad och efter det börjar jag jobba. Känns konstigt och bra på samma gång. 

En perfekt midsommar

Vår midsommar innehöll dans runt stången, sill, potatis och jordgubbar, picknick, solsken, grill, lång kväll med goda vänner och familj. Kunde inte ha varit bättre!
På tisdag åker de engelska gästerna hem. Efter det laddar jag och Lillsmurfen för de sista dagarna av min föräldraledighet. När vi var sjuka hela vintern var det segt - men oj vad fort det har gått på slutet. Känns konstigt. 

"Vad har du för relation till honom?" "Det är min son."

Nu börjar jag faktiskt tröttna på detta. Adoptionen har gått igenom i tingsrätten, men det verkar inte synas i några register ännu. Lillsmurfen har halsfluss. I går hämtade jag medicin till honom på apoteket, och visade legitimation - men inte hjälpte det, det syns inte ännu att jag är förälder och vårdnadshavare. Förutom detta mår jag bra - vi har fina soliga dagar med farmor och kusin från England, och i dag kom min mamma också. I morgon är det midsommarafton och en vecka senare har vi semester hela familjen! Skönt. Och allt ska nog ordna sig.

Det är de trista dagarna man ska minnas

Vi tror ju tvärtom, att det är de festliga dagarna man ska minnas. Ofta är det väl så också, att det är när det hände något särskilt och när allt var enkelt, det är det vi minns. Och det är nog bra. Men det är de trista dagarna som är skillnaden, det är då man kommer varandra nära. De senaste dagarna har Lillsmurfen haft feber, men är bättre och piggare i dag. I går hängde han på mig hela dagen och var varm som en kamin och grät. I dag blev jag kallad ett väldigt fult ord av bonusdottern när jag bestämde något som hon inte gillade. Jag tror jag tar det som en komplimang - för det är de där dagarna när alla är sura eller sjuka eller allmänt hängiga som man vet att man är en familj. Och i en familj kan man vara på vilket humör man vill, tror jag, och ändå veta att man är älskad. Visst låter det fint?!

Rent och fräscht eller lyckliga barn?

I dag har vi städat här hemma, i morgon fortsätter vi. På tisdag kommer farmor och kusin från England, då måste det ju vara fint!
Vi är väl som de flesta skulle jag tro, när det gäller städning. Ungefär en gång i veckan dammsuger vi, tvättar gör vi kanske i snitt två gånger i veckan, men det blir fler maskiner nu. Tvätten har en tendens att samlas på hög, liksom papperen. Ibland rensas och sorteras högarna. De måste ju det liksom.
Vi är helt enkelt inga pedanter utan helt medelsnittliga (fast det kanske är svårt att säga sånt nu i dessa Rutavdragstider) - tror jag i alla fall - och till vårt försvar brukar jag tänka att det allra viktigaste i livet är att barnen mår bra. Om det är lite dammigt i hörnen en dag extra mår de inte dåligt av. Men i dag dammsög jag till och med alla sängar och soffan. Lillsmurfen är väldigt intresserad av dammsugning, så han hjälpte till. 

Bevara ursprungslandets språk och traditioner?

Häromveckan diskuterade jag och en kompis, med en flicka född i Ryssland, om vi ska låta våra barn läsa ryska som modersmål i skolan. Adopterade har rätt till det. Är det bra eller blir det bara en börda? Båda våra barn har två språk hemma redan, i vårt fall engelska, och det känns naturligt för oss att låta lille sonen läsa det som modersmål i skolan. När han blir äldre kan han välja sälv om han vill läsa ryska också. Vi vet ju ännu inte alls hur mycket av Ryssland han vill ha kvar och veta av. Min pappa är född i ett annat land. Lite av det landet vill jag förmedla till Lillsmurfen. Ska jag också låta honom ta del av rysk kultur, umgås med ryssar i Sverige? Jag vet att en del adoptivfamiljer tar del av mycket kultur från barnets/barnens ursprungsland/länder, firar nationaldagar, har folkdräkter eller andra kläder från landet, barnen läser språket i skolan med mera. Kanske bra, kanske inte. Jag vet inte själv. Vi kan ju ingen ryska. Fast vi köpte ryska julgranskulor som vi kommer att se en gång om året uppenbarligen. Vi kanske borde ha en rysk bordsflagga också? Fast vi har inte ens en svensk. Är vi tråkiga?

Äntligen föräldrar!

I går beslutade tingsrätten att vi är Lillsmurfens föräldrar, ett halvår efter att vi kom hem. Det har tagit på tok för lång tid tycker jag, men är ändå värt att fira med en bulle!

Sista hoppet för adoptioner från Ryssland - del 2

Jag har tidigare skrivit om ryktet, påståendet eller sanningen (det beror på vem man frågar) om att det ska bli hårdare krav för att få adoptera från Ryssland. När vi var på sommarträff förra helgen passade jag på att fråga en av dem som arbetar på Barnen framförallt. Hon meddelade att deras ryska kontakter egentligen inte vet så mycket mer än förut; det enda de kan bekräfta är att man är tvungen att gå en föräldrautbildning i landet. Sverige hoppas naturligtvis att den obligatoriska föräldrautbildning för adoptivföräldrar som finns här, ska räcka.
Så jag vet inte hur det kommer att gå. En del säger att det kommer att bli flera krav, andra vill inte bekräfta mer än detta med föräldrautbildningen. Jag hoppas att fler kommer att kunna adoptera från Ryssland. Det finns cirka en miljon barn på barnhem där. Så behoven finns. 

Svar om adoptionsbidrag från Barbro Westerholm (FP)

Häromdagen fick jag faktiskt ett svar angånde namninsamlingen för högre adoptionsbidrag. Barbro Westerholm, riksdagsledamot för Folkpartiet och dess socialpolitiska talesperson, skriver att Statens Medicinsk Etiska Råd arbetar på en bok om assisterad befruktning. Ett av avsnitten kommer att handla om adoption som ett alternativ till assisterad befruktning. Barbro Westerholm skriver att hon är medveten om obalansen mellan kostnaden för enskilda för adoption, och för assisterad befruktning.
Hon kan inte lova något. Men jag tycker ändå att det kanske kanske känns lite bra att frågan om adoption finns på en dagordning. 

Fina dagar i Mora

I går kom vi hem från vår adoptionsorganisation Barnen framförallts årliga sommarträff. Visst var det lite splittrat och intensivt med 500 besökare och nytt och lite förvirrande för oss som var nya - men det var väldigt kul att vara där ändå! Roligast förstås att träffa andra "Rysslandsfamiljer" som kom hem med sina barn ungefär samtidigt som vi. Jag hoppas att vi håller kontakten genom åren, för barnens skull. De har ju samma bakgrund. Vi har redan bestämt att inför nästa år planera någon aktivitet för bara oss, så att både vi vuxna och barnen hinner umgås mer. Det känns kul!

Sista månaden bara han och jag

Nu är det juni och min sista månad som föräldraledig. Sex månader går fort, särskilt känns det så nu, när jag har börjat få lite rutin och slappnar av mer. Och vet vad man kan göra med en 1,5-åring. I vintras tyckte jag ärligt talat att det var segt, åtminstone den första månaden när det bara var mörkt, snuvan rann och halsflusserna stod på kö. Jag vågade inte ens laga mat och låta Lillsmurfen leka själv, eller sitta i sin stol och äta kex eller vad man nu kan hitta på. Jag tänkte att jag i exakt varje sekund måste se till att han är tillfredsställd. Nu är det ju nästan så det är med småbarn, men om han har tråkigt i några sekunder får jag inte panik längre.
Självklart kommer vi att ha egna stunder, och dagar, även framöver. Men aldrig som nu. Nu tänker jag ta vara på dagarna som är kvar.