I dag tog vi upp vår egenodlade potatis, pappan byggde en ny planteringslåda, vi sov på eftermiddagen, var på Apoteket och tog ett kvällsdopp. Så. Nu kan jag skriva om det läckande hålet igen, för det är i princip det enda jag tänker på nu. I dag ringde jag till Astrid Lindgrens för att tala om att ballongen spruckit igen. Kanske skulle en kirurg ringa upp mig, men jag har inte blivit uppringd. Jag förstår mycket väl att det är stressigt i sjukvården, jag vet att det är underbemannat (vi har ju legat inne med Lilla A så länge så nog har vi erfarenhet; de som arbetar är fantastiska, inget snack om det). Jag har några vänner och bekanta som är läkare och sjuk/undersköterskor. Jag förstår att det måste vara hur svårt som helst att ställa rätt diagnos ibland, eller vidta rätt åtgärder. Jag fattar det. Men nu. Nu är mitt, vårt, tålamod slut. Inte blir Lilla A mindre röd runt hålet. Inte läcker det mindre. Ballongerna går sönder på löpande band. Nu vill vi veta vad det är för fel.
God afton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar