En intensiv, blåsig dag. Den började med att Lillsmurfen klippte sig hos frisör för första gången, fortsatte med att vi handlade och åkte hem och förberedde för tvåårskalas (fixade sallad, dammsög och startade grillen). Ingen i vår familj fyller två, men Lilla A:s kompisar från Tittut fyller antingen år på sommaren eller vintern. Så förra året startade vi traditionen att ha två kalas om året, med paket till alla. I dag var vi hemma hos oss, fem Tittutbarn, fyra syskon och åtta föräldrar. Precis så kul och intensivt som det blir.
Nu har vinden avtagit, de små somnat, diskmaskinen är igång, jag ska betala räkningar och känner tacksamhet över att vi bor här, i Stockholms län, där det finns flera barn med Downs syndrom, där det finns verksamhet, aktiviteter och sjukvård där läkarna har forskat om Downs syndrom. Jag har bott här länge och har genom åren känt att det är för stort, för stressigt och för oroligt. Men det kommer tillfällen när jag är tacksam att jag stannat kvar. Nu är ett sådant tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar