O denna dubbelhet med att ha barn

Å ena sidan: fantastisk glädje. Å andra sidan: stor oro. Å ena sidan: de är gulliga när de är små, man är så behövd, de vill vara med en hela tiden, man vill alltid vara såhär nära. Å andra sidan: skönt när de utvecklas och blir mer och mer självständiga.
Det är alltid detta dubbla. Det är roligt när de lär sig cykla, men det är också oro att de ska cykla ut i gatan utan att se sig för. Så sårbar. I dag läser vi om åtalet mot den unge mannen som utnyttjat barn på en förskola i Högsby och förfäras. Att det händer. Att sådana människor får arbeta med barn. Att ingen annan i personalen såg. Det verkar konstigt allting. Och det kan hända varsomhelst. Det är det som är så skrämmande och man vet inte riktigt vilka ord man ska använda när man pratar om sånt här. Det finns inga ord.
På vår hemmafront har Lillsmurfen hosta och i eftermiddags fick han feber och pappan hämtade honom tidigare från förskolan. Lilla A:s knapp läcker fortfarande. I måndags gjorde hon en undersökning som visade att allt var normalt, så ingen vet varför det läcker så mycket men vi ska väl göra någon mer undersökning. Inte vet jag. Bara att detta är jobbigt. För övrigt är hon mer och mer aktiv, ställer sig snart, ålar omkring, babblar, tittar, dricker, klappar händer, är glad. Med mera. Det är roligt. Och intensivt.
Alltid denna dubbelhet.