Är Downs syndrom något att sörja?

Det finns mycket att vara ledsen över här i livet. Är Downs syndrom en av de sakerna? Jag har tänkt en del på det den senaste tiden. Hur reagerar nyblivna föräldrar som får reda på att deras barn har Downs syndrom (om de inte vetat om det innan)? Med chock, kanske. En del gråter. Det är omtumlande och en omställning. Man får gråta.
Men som jag skrev tidigare någon gång: livet är inte rationellt. Alla människor är inte lika. Jag börjar på något sätt, lite långsamt, känna mig glad för Downs syndrom. För att vi lär oss massor om livet genom Lilla A och hennes syndrom. För att alla vi känner och träffar också kommer att lära sig saker om livet de inte hade en aning om innan. Det är något att vara glad för, tror jag.
Livet är inte rationellt. Ryska domstolar är inte heller rationella. Men vi har klarat oss igenom också en sådan.
God natt. Eller rättare sagt, nu ska vi se ett avsnitt Orange is the new black. Först ska jag betala räkningar.