Ibland tänker jag att vissa personer skulle må bra av en livets käftsmäll. Men sen tänker jag att nä, de skulle må bra av att träffa mina barn.

Ni vet såna där människor son verkar glida genom livet utan några som helst bekymmer eller problem. Ni vet såna där som aldrig tycks ha behövt tänka efter. Eller såna där personer som rakt av kan säga att vissa liv är mer värda än andra. Ibland tänker jag att jag skulle vilja att livet ger dem en smäll på käften. Ett autistiskt barn, eller att deras älskade faster dör eller något annat så att de blir mindre självsäkra, uttalar sig mindre fördomsfullt eller helt enkelt blir mindre fördomsfulla.
Men sen tänker jag att nej, det vill jag egentligen inte. Det är kanske inte det de behöver. De behöver helt enkelt träffa Lilla A och hennes kompisar - fulla av liv, fulla av upptäckarglädje, av livslust. De behöver träffa Lillsmurfen och hans kompisar - glada, pigga, trygga, nyfikna. De kanske skulle behöva stå i rysk domstol själva. Då skulle de garanterat bli lite mer ödmjuka inför livet.
Vi har haft varma dagar och varit ute mycket. I fredags var vi på picknick med Svenska Downföreningen, i lördags var jag och Lilla A på en dansföreställning. Lilla A njöt och följde vartenda steg dansarna tog, varenda ton de spelade och sjöng. De andra var i en lekpark och sen gick vi och åt och shoppade.
 I dag har jag, Lilla A och Lillsmurfen fikat hos hans gudmor. Hela helgen har solen skinit och vi har njutit.
Hej sommar. Hej liv.