Envis, social och med mycket hår. Förstår inte alls var hon fått det ifrån.

I dag var sjukgymnasten och logopeden här. De är imponerade av hur mycket Lilla A pratar, jollrar. Olika ljud dessutom, inte bara vokaler. De är också imponerade av hennes vilja, att hon vill framåt, är envis och intresserad. Det är motoriken som inte riktigt hänger med. Men det är bra att det är på det viset och inte tvärtom. Det betyder att hon kanske kommer att lära sig mycket och inte ligga så mycket efter. Motoriken kommer, hon kommer både att sitta, krypa, gå, springa och dansa så småningom. Det är svårare att inplantera en inre drivkraft i barn, något som Lilla A redan har. Det känns skönt. Ibland när jag läser om eller hör andra berätta om hur många program de följer för sina barn med Downs syndrom, blir jag imponerad men också lite trött. Det finns inte en chans i världen att vi skulle hinna eller orka, men jag är faktiskt inte särskilt orolig för hennes motorik, som sagt. Jag tycker att det är viktigare att hon talar än att hon är bäst på att springa. Hon kanske blir bäst på att springa så småningom, men kommunikation är ganska grundläggande.
Mina dagar är så intensiva. Pappan går hemifrån klockan sju på morgonen och kommer hem runt klockan sex på kvällen. Jag tar hand om två småbarn själv, kan man nästan säga, varav ett matas var tredje timme och det andra inte direkt sitter stilla och broderar (fast det vore rätt ballt om han gjorde det vid tre års ålder!).
Ja, det är intensivt. Det är långa dagar och långa nätter och blöjbyten och uppmärksamhet till båda, eller till alla tre emellanåt.
En vacker dag ska jag ge ett diplom till mig själv.