Å vad man gråter när ens barn gråter

Lilla A ska snart, förhoppningsvis, bli av med sonden för att få en knapp på magen. Helst av allt vill vi förstås att hon lär sig äta genom munnen snart, men knapp får räknas som ett steg på vägen. Hon har haft slangen i näsan hela sitt liv och den är bara i vägen. Jag vet inte hur många gånger hon har dragit ut den. I dag hände det igen. Två gånger. Första gången satte jag in den och å, vad hon skriker då. Och å, vad jag lider med henne.
Jag tog ut den helt och hållet och pappan fick sätta in den när han kom hem. Jag höll Lilla A. Inte lider jag direkt mindre då. Nu sover hon bredvid mig i soffan. I morgon ska vi till Solna för att träffa kirurgen. Jag hoppas vi får operationstid så snart som möjligt.