I går kväll hade jag tänkt skiva ett insiktsfullt inlägg om Svenska Dagbladets serie om annorlunda barn. Jag började på ett, men sedan satte vi på filmen "Call girl", om 70-talets Sverige, bordeller och minderåriga flickor som säljer sex till bland andra högt uppsatta politiker. Jag kunde inte skriva färdigt inlägget, för jag blev sådär äckligt tagen av filmen, precis som jag blev av "Lilja 4-ever." Det finns mycket att diskutera om jämställdhet och människosyn när man sett den filmen. Och så tänker jag att människosyn, det kanske är det alla mina blogginlägg handlar om. Nej, inte alla förstås, men i grund och botten. Att bli sedd, för den man är, oavsett bakgrund eller antal kromosomer. Eller jag vill åtminstone skriva om människosyn, om att bli tagen på allvar, om livets innersta kärna, även om en del inlägg måste få vara lite ytligare. För att livet är så.
Och så tänker jag att om rubrikens ord stämmer - ja, då kanske fler (mig själv inräknat) skulle kunna lära sig att se människor för vilka de är och inte vad man önskar att de vore.
För de orden, från första delen av Svenska Dagbladets serie om annorlunda barn, de orden etsade sig fast. Föräldrar till annorlunda barn - utvecklingsstörda, överbegåvade, kortvuxna, homosexuella eller vad det månde vara - är förebilder. För de älskar sina barn för vilka de är och inte för vilka de borde vara.
Har tänkt en del på de orden, som är den amerikanske författarens Andrew Solomons. Har tänkt på vilka förväntningar vi har på våra barn. Att de ska vara musikaliska, bilda familj, rösta på samma parti som vi själva, idrotta, kunna stava et cetera et cetera. Jag tror till exempel att Lillsmurfen kommer att ha lätt för sig i skolan, vara populär bland tjejer, idrotta och spela ett instrument. Men jag har ju ingen aning.
Han kanske inte tycker om flickor eller kommer att tycka att skolan är urtråkig och vill flyga segelflyg, som jag själv är helt ointresserad av. Han kanske inte vill läsa på universitetet.
Vad vet man? Man kanske får ett barn med Downs syndrom. Kanske älskar man det ändå.
Och så tänker jag att om rubrikens ord stämmer - ja, då kanske fler (mig själv inräknat) skulle kunna lära sig att se människor för vilka de är och inte vad man önskar att de vore.
För de orden, från första delen av Svenska Dagbladets serie om annorlunda barn, de orden etsade sig fast. Föräldrar till annorlunda barn - utvecklingsstörda, överbegåvade, kortvuxna, homosexuella eller vad det månde vara - är förebilder. För de älskar sina barn för vilka de är och inte för vilka de borde vara.
Har tänkt en del på de orden, som är den amerikanske författarens Andrew Solomons. Har tänkt på vilka förväntningar vi har på våra barn. Att de ska vara musikaliska, bilda familj, rösta på samma parti som vi själva, idrotta, kunna stava et cetera et cetera. Jag tror till exempel att Lillsmurfen kommer att ha lätt för sig i skolan, vara populär bland tjejer, idrotta och spela ett instrument. Men jag har ju ingen aning.
Han kanske inte tycker om flickor eller kommer att tycka att skolan är urtråkig och vill flyga segelflyg, som jag själv är helt ointresserad av. Han kanske inte vill läsa på universitetet.
Vad vet man? Man kanske får ett barn med Downs syndrom. Kanske älskar man det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar