Små steg för Lilla A är stora mirakel. Tycker i alla fall jag.

Nu är Lilla A sju månader. Detta kan hon: vända sig från rygg till mage, hålla huvudet upp mer och mer, se en rakt i ögonen (det har hon kunnat länge), le (har hon gjort i ett halvår), greppa, skratta, sprattla med benen. Hon försöker krypa men har inte riktigt styrkan i armar och bål ännu. Hon kan säkert mer, jag tycker faktiskt inte att hon ligger så mycket efter ett barn utan Downs syndrom. Det är bara det att för en som behöver lite extra hjälp, och för hennes familj, blir små steg stora mirakel när man klarar av dem. De flesta tar ju för givet att allt rullar på och för ganska många av oss gör det ju det.
Lilla A måste lära sig äta via munnen. I dag fick hon vatten på en sked och grimaserade. Men. Hon svalde en del. Ett mirakel.