Reklam: Stålmannen, Moses & jag

I dag vill jag tipsa om boken Stålmannen, Moses & jag - adopterade berättar. Den är skriven av Dan och Lotta Höjer, utgiven av Utbildningsradion och handlar om hur det är att vara adopterade. Vi får möta flera barn och även vuxna som är adopterade från andra länder, vänder sig framförallt till barn mellan 9 och 12 år och är superbra!

Enkel, lättläst, begriplig, rolig, bra. Allt! Vilka fördomar möter man som adopterad? Vilka frågor? Tänker man ofta på det land där man är född?

Varför den heter Stålmannen, Moses & jag? Ja, det får ni räkna ut själva!

Makarna Åström?

I dag fick jag kopior av andra omgången av våra papper som nu är skickade till Ryssland. En massa intyg, bland annat ett från Migrationsverket om att vårt barn kommer att få permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap, eftersom vi kommer att adoptera barnet.

Bara det att det stod "eftersom makarna Åström avser att adoptera honom". Makarna Åström! Hallå! Det heter vi definitivt inte, kollar de inte de papper de skriver under och stämplar? Jag blir genast orolig att domstolen i Ryssland inte kommer att godkänna detta utan att vi måste skicka in ett papper till - och då kommer det att ta ännu längre tid...

Eller så är det bara att ändra. I morgon ska jag ringa adoptionsorganisationen.

The American Way

I USA har de vad jag vet ingen tillsynsmyndighet för adoptioner. Detta har vi fått veta eftersom vi skulle ha tagit emot två barn, men efter några veckor ringde de från adoptionsorganisationen och sa att dessa barn skulle till ett sommarläger i USA. Dit skulle blivande adoptivföräldrar komma och "granska" barnen, alltså ungefär som det gick till på typ 30-talet i Sverige. I oktober, alltså nu i dagarna, skulle sedan föräldrarna få ansöka om de barn de ville ha - kanske de sötaste kan man väl tänka sig. Fast jag är ju lite elak nu, men jag tycker faktiskt inte att det är klokt.

Inget ont om barnen - det äldsta barnets bästis var på detta läger förra året och hade blivit adopterad dit. Barnet hoppades väl på att få träffa sin bästis i detta stora land, men hur stor är sannolikheten för det? Och hur kan man behandla barn på detta sätt - att låta dem åka på ett "adoptionsläger" för att eventuellt bli utvalda av föräldrar? Låter som slavhandel i mina öron.

Jag tänker också på Madonna och "Brangelina"; hur goda förebilder är de? Vad jag vet har de bara åkt till länderna de adopterat ifrån och mer eller mindre tagit en unge. Jag kanske har fel, men det är uppfattningen jag har fått.

Visst är det oerhört frustrerande och tröttsamt med hela processen i Sverige och inte minst i adoptionslandet - alla papper man ska fylla i, alla frågor man måste besvara. Hela livet måste man vända ut och in på. Men det är ju för barnens skull. Och jag är tacksam för att vår tillsynsmyndighet är väldigt noggrann: http://www.mia.eu/

Lite byråkrati, någon?

Det är mycket pappersarbete när man adopterar. Frustrerande. Och jag har hört många historier om att frustrationen kan fortsätta även sedan man fått barn. De flesta barn som adopteras i dag är över ett år. Man får samma föräldraledighet som adoptivförälder, men man måste utnyttja dagarna innan barnet fyller tio. När barnet är över ett år, måste man ta ut föräldraledighet fem dagar i veckan (om man vill behålla sin sjukpenninggrundande inkomst)  - men är barnet adopterat får man räkna dagar från det att man fått barnet i sin vård, som det heter på byråkratspråk (och jag har inget emot byråkrater).

Bara det att jag hört historier om dåligt pålästa handläggare på Föräkringskassan, som kräver att föräldrarna måste visa papper på att de biologiska föräldrarna ska godkänna att man söker underhåll, att man måste ha barn för att få barnbidrag (ja, men först måste man registrera sitt barn och därför behöver barnet ett personnummer för att föräldrarna ska kunna ansöka om att adoptionen går igenom i tingsrätten, med mera....).

I skolan kan adopterade barn behöva extra stöd, och även där är kunskapen om adoptionsbarns behov så himla olika. En del lärare i både förskola och grundskola är fantastiska, andra verkar inte bry sig. Hur kan det vara så? Det finns ungefär 40 000 personer i Sverige som är adopterade. En hel stad. Varför är då den byråkratiska kunskapen inte större?

För övrigt hoppas jag att jag kryar på mig - förkyld!

Äntligen legaliserade!

Hej på er!

I dag, på vår förlovningsdag, fick vi reda på att våra papper är legaliserade i Sverige, det vill säga Notarius Publicus har satt sin stämpel på dem. De ringde till och med till två av dem som vidimerat papperna och frågade om de kände oss. Det gjorde de, och i morgon ska papperna skickas till Ryssland. Hurra!, tänkte jag när jag fick reda på det i dag, och snöt mig. Förkyld...

Vi vet fortfarande inte när vi ska åka, nu ska alla papper gås igenom där. Lång väntan blir det, men det känns som att vi är på väg nu. Äntligen....

Trevlig måndagskväll!

Höj adoptionsbidraget!

Hej hej,

söndag kväll och nu tänkte jag ta upp en politisk åsikt, eller i alla fall en åsikt. Det är dyrt att adoptera. Det kan kosta upp till 200 000 kronor och då tillkommer resor man måste göra - i vårt fall kommer det att bli tre resor, vi har alltså två kvar och det blir en hel del tusenlappar sammanlagt.

Av staten får man 40 000 kronor i adoptionsbidrag. Samtidigt vet jag att man får tre försök för IVF-behandling, alltså när en befruktning inte "tar" på naturlig väg - upp till det år man fyller 35, eller något sånt (jag kan inte de exakta siffrorna). En IVF-behandling är vad jag vet värd 30 000 kronor. Gör man tre försök kostar det staten 90 000, mer än dubbelt så mycket adoptionsbidraget.

Det är här jag inte riktigt hänger med. Jag vet naturligtvis att de flesta vill ha biologiska barn; det är liksom det man längtar efter: någon som liknar mig, föra generna vidare, se släktbanden med mormor, farfar, faster, kusiner.....och så vidare. Det är det som ligger närmast till hands. Man vill ju också ha sitt barn från början, ta hand om det från dess första stund. Att inte få ha sitt barn från början tror jag är den största sorgen för dem som adopterar, i vissa fall missar man flera år. Men för övrigt tror jag inte det finns någon adoptivförälder som inte ser sitt barn som sitt eget, som inte älskar det lika mycket som ett biologiskt barn. Adopterade barn är otroligt efterlängtade. Då tycker jag också att staten ska ge lika mycket pengar i adoptionsbidrag - eller jag undrar egentligen varför man inte får alternativet adoption presenterat för sig tidigare när man gör en IVF-utredning (vi har aldrig gjort någon, men vi undersökte oss i alla fall efter våra två missfall). Många verkar vara så fixerade vid just biologiska barn - samtidigt som det finns tusen och tusen barn som måste tas om hand. Det är dessutom mer miljövänligt att adoptera; man ökar inte jordens befolkning ett dugg. Det borde regeringen ta fasta på.

Sov gott!

Första mötet...

Efter lång väntan får man ett barnbesked. För vår del har det varit en hel del strul med detta, men den 7 juli fick jag i alla fall ett samtal från Barnen framförallt, som är organisationen som vi använder. Det fanns en liten person som väntade på oss och i början av augusti åkte vi till S:t Petersburg för att hinna vara turister i ett par dagar. Sedan åkte vi vidare och kom efter några dagar till det barnhem vi skulle till. Vi blev hämtade av tolken och chauffören och kom till en stor grön byggnad med rött tak. Där bor 120 barn mellan 0 och 3 år - förfärligt egentligen att så många barn lämnas. Men det är ju bra för alla som vill adoptera.
Vi gick direkt till ett kontor där vi träffade en läkare och en sjuksköterska, tror jag hon var. De berättade i alla fall om vår pojkes fysiska tillstånd och utveckling. Sedan berättade en annan kvinna, som kanske är föreståndare för barnhemmet kan jag tänka mig, om hans biologiska mamma. Vi fick se ett foto av henne, lite konstigt kändes det. Jag hade nog inte föreställt mig innan hur det skulle kännas, men lite konstigt var det. Jag var lite oförberedd. Samtidigt har hon lämnat honom och nu är han snart vår!
De bar in honom. Det kändes faktiskt ingenting särskilt, mest bara naturligt. Det är märkligt att sitta på ett kontor och bli iakttagen av andra människor - tolken och föreståndaren var kvar och så kom det en tjej från ministeriet som skulle se hur vi knöt an till barnet - när man egentligen bara vill vara för sig själv och uppleva ett stort ögonblick i livet. Men det är bara att gilla läget.
Vi bar honom och gick runt med honom och hela tiden var vi ensamma med honom, vi såg inga andra barn och vi såg heller inte hans sovrum eller matsal. Kanske får vi göra det nästa gång, vi får se.
Allt gick bra, han var lugn och skrek lite grann bara en gång.
Vi kände att han är vår. Det var naturligt att träffa honom, men de stora känslorna och anknytningen på riktigt kommer nog inte förrän vi har landat ordentligt hemma.
Andra dagen vi kom, log han mot oss! Det kändes som ett förtroende.
Det som är jobbigt nu är att vara så i händerna på andra människor. Vi vet inte när vi ska åka på andra resan, för alla papper ska legaliseras i Sverige och sedan skickas till Ryssland för att översättas - och sedan kan vi få en domstolstid. Mental stress var ordet.....

All denna väntan

Det tar väldigt lång tid att adoptera och det är väldigt byråkratiskt. Det första man måste göra, är att gå en föräldrakurs. Det borde alla blivande föräldrar göra; adoptivföräldrar måste. Den ordnar kommunen där man bor. Den är bra. Jag har ju då gått den två gånger och jag måste säga att den första gången jag gick den, hösten för fem år sedan med bara ensamstående kvinnor, då fick jag ut mer av den. Coola, starka kvinnor som alla hade bestämt sig för att få barn "på egen hand" - ja vad ska man göra annat än att beundra dem? Det är inte lätt att vara förälder och det är verkligen inte lätt att vara ensamstående förälder (kan jag tänka mig, jag har ju aldrig varit det. Men jag var ju inställd på att bli det.)

Sedan ska man göra en medgivandeutredning, också hos kommunen. Det är då socialsekreterarna ska fråga en om hur man ser på barnuppfostran, hur många vänner man har och vilken kontakt man har med sin ursprungsfamilj. Man har hört skräckhistorier om utredningarna. Jag tyckte mest att det var trevligt.....;-) Men jag är säkert väldigt självfixerad....åtminstone är jag van att prata och har tänkt igenom mycket.

Förresten - jag glömde ju att berätta att det allra första man kan göra är att ställa sig i kö hos adoptionsorganisationerna. Det kan man göra när man fyller 25, för att vara på den säkra sidan. Köerna har nämligen blivit längre, så det gäller att vara ute i god tid. För tid - det tar det. Några år får man räkna med, från föräldrakurs till hämtning av barn. Enformigt och frustrerande många gånger, tröstlöst, jobbigt.
Har man dåligt tålamod ska man kanske inte adoptera....

Det tar tid, det bara är så. Byråkratin kan jag berätta om en annan gång.

Födelsedag i dag!

I dag fyller vår lille son och lillebror ett år. Hurra för honom! Och hurra för oss, som snart ska få träffa honom. Men hur snart, vet vi inte riktigt ännu. Nu har vi i alla fall skickat in samtliga papper till adoptionsorganisationen i Sverige. Andra omgången ska snart skickas till Ryssland, papperna ska bara legaliseras i Sverige först.

Det är väldigt byråkratiskt att adoptera barn. Detta har vi varit tvungna att skicka in: Adoption 12, tre stycken, preliminär ansökan man, tre stycken, preliminär ansökan hustru, tre stycken, frågeformulär man, tre stycken, frågeformulär hustru, tre stycken, familjens skriftliga åtagande, tre stycken, kommunens skriftliga åtagande, tre stycken, passkopior, personbevis.

Det var första omgången, som vi fixade i maj någon gång om jag inte minns fel. I början av augusti träffade vi vår son och lillebror, lille J, för första gången.

Den senaste månaden har vi samlat in följande handlingar: läkarutlåtande, tre per person inklusive dottern, lilla M, utdrag ur polisregistret, tre per person, intyg om familjens ekonomi, tre stycken, ansökan om uppehållstillstånd för barnet, vigselbevis (jo, vi är gifta, se bild!), tjänstgöringsintyg.

Dessutom skrev lilla M ett personligt handskrivet brev, eller rättare sagt tre stycken likadana, där hon intygade att hon inte hade något emot adoptionen. Och socialsekreteraren skulle skriva på ett papper där hon intygade att vi ägde huset vi bor i, hur många rum huset har och att det verkligen är vi som bor här.

Många papper blir det. Allt ska stämplas och skrivas under av myndig person. Undrar hur många barn det skulle finnas om alla var tvungna att fixa alla de här papperna för att få barn?

En lång och besvärlig graviditet

Min svägerskas mamma brukar säga att jag har en besvärlig graviditet. Det måste jag nog hålla med om. Jag har väntat barn i snart fem år, ställde mig i adoptionskö i januari 2007, men har fortfarande inte fått barn. Mellan då och nu har jag hunnit gifta mig, få en styvdotter, eller bonusdotter som man säger numera, och två missfall. Två gånger har jag alltså varit gravid, men det är egentligen inte det min svägerskas mamma syftar på (2008 hände i stort sett allt i mitt liv och jag är oerhört glad och tacksam för detta, men mer om det en annan gång...;-)).

Det är nu hon syftar på, nu när vi väntar på vår lille son som vi ska adoptera. Han finns på ett barnhem i Ryssland men vi tycker att han ska vara här nu.

En adoptionsprocess är lång och ofta besvärlig. Först ska man fatta beslutet att man ska adoptera; många har gått igenom både missfall (bara det är något man inte riktigt kan förstå om man inte har varit med om det själv, tror jag) och IVF-behandlingar, eller kanske är ensamstående och har ingen partner att få barn med.

Sedan ska man vänta. Ställa sig i kö. Stå i kö. Vänta. Göra en medgivandeutredning hos kommunen. Gå en föräldrakurs. Sedan ska man se vilka länder man kan tänka sig att adoptera ifrån, och vilka länder som passar. Alla tar inte emot ansökningar från ensamstående, i vissa länder måste man ha varit gift minst fem år. Och så vidare.

Jag har gått två föräldrakurser och gjort två medgivandeutredningar, så jag är nog den mest förberedda blivande föräldern i Sverige!

Och någon gång under hösten kommer vår lille pojke hem. Jag vet det. Bara det att jag är ganska trött på att vänta nu.

Så ja – en graviditet som hittills har varat i 56 månader får nog anses vara besvärlig.

Nu startar jag en blogg, som kanske fler vill läsa som går i väntans tider, antingen med ett biologiskt barn eller ett adopterat. Mest kommer jag förstås att skriva om adoption, eftersom det är det jag kan mest om. Min ambition är att uppdatera den typ varannan dag eller så. Eller kanske oftare om jag tycker att jag har tid.

Vi ses!