Separationer. Att leva med ett syskon med funktionsnedsättning. Och vardag.

Fiskpinnar och potatismos. Nästan gott. Regn. Mörkt klockan 19. Vardag. Och i morse när jag lämnade Lillsmurfen i skolan ville han inte att jag skulle gå. Mycket nytt. Många nya kompisar. Bokstäver. Idrott och hälsa. Förändringar. Tappa tänder och bli stor. Cykla. Gå i simskola. Stor och väldigt liten. Mamma och pappa är fortfarande bäst. Två livsavgörande separationer och mamman blir också ledsen och funderar och funderar på skola, separationer och hur man ska göra. Han behöver kompisar, behöver leka (det är ju självklart, men det är inte roligt att lämna ett ledset barn och allt jag har lärt mig om adoptioner och anknytning tänker jag på hela dagen. Fast ändå inte - jag har lärt mig att det går över). Nästa fredag ska jag i alla fall vara ledig och vara med honom i skolan - hela dagen (viktigt att det är hela dagen). På måndag är förskolan stängd (planeringsdag) och jag ska vara hemma med Lilla A, vill inte att hon ska ha vikarier som inte kan tecken. Lilla A stor - men liten. Spiller vatten på Lillsmurfen så att han börjar gråta och säger Dumma dig! och gråter. Trött. Men ändå lite speciellt med ett syskon som tar längre tid på sig att lära sig saker.
Där är vi nu. Trötta och med tre blöta katter som har varit ute i regnet. Soffa. Netflix. Te. 

En vecka, tre vab-dagar, 40 graders feber. Och lite tjafs. Och åsikter om adoptionsbidraget.

Ja vilken vecka. I måndags ringde förskolan och sa att Lilla A var hängig. Pappan hämtade, hon hade feber och sov i två och en halv timme på dagen. Tisdag, onsdag och torsdag var jag hemma med henne. I torsdags morse cyklade jag med Lillsmurfen till skolan, men han ville absolut inte att jag skulle gå, släppte inte mig och sa att han var yr och hade ont i huvudet. Mycket riktigt: febern steg på honom hela dagen; på kvällen hade han nästan 40 grader och kräktes, stannade hemma även på fredagen men blev hela tiden bättre. Och tur var väl det, för i går hade vi hans sexårs-kalas på en 4H-gård bland djur, ballonger och glass. Mycket lyckat! Jag älskar naturen och skogen mer och mer. I helgen har han sagt att han tycker att det är svårt med bokstäver och i dag sa han att inget i skolan var roligt, inte ens fritids. Det är förstås inte sant, men det är helt ny ordning för honom, kompisar han ännu inte har lärt känna, sitta stilla, räcka upp handen, skriva bokstäver, ha idrott och hälsa och musik. Båda gillar han, han är en väldigt bra klättrare och en väldigt bra sångare. Men det är mycket nytt och ibland svänger hans humör - och mitt med. Men jag ska försöka att bara ta det lugnt.
I dag var vi på Lida friluftsgård på Friluftsfrämjandets aktivitetsdag och jag säger det igen: som jag älskar skogen. Mindre stress, mer utrymme, färre konflikter, alla är mer på lika villkor, vilka kläder man har spelar ingen roll bara de är praktiska. Grilla korv, rulla pinnbröd, dricka varm choklad och få frisk luft. Tack Gösta Frohm. Jag får energi, jag kopplar av, känner mig mindre stressad.
Den här veckan har jag också förstått att det finns adopterade som vill att staten ska betala ett bidrag för att de ska kunna söka sina rötter. Jag har full förståelse för att man vill söka sina rötter, till det har alla rätt, men jag konstaterar bara att där är vi inte ännu. Vi har heller ingen aning om hur mycket Lillsmurfen vill ta reda på. Men det vore spännande att få åka till Ryssland med honom. 

Man tror nästan inte att det är sant....adoptionsbidraget höjs!

Hurra! Adoptionsbidraget höjs till 75 000 kronor! Från 40 000. Nu kan man undra varför. Det kan man säkert. Budgeten måste ju gå ihop, alla kan inte leva på bidrag med mera. Men som gravid som förlöstes med ett akut kejsarsnitt kostade jag mer. Så att ni vet. Allt kan liksom inte jämföras mot varandra rakt av.
Och jag tror givetvis att den namninsamling jag hade här på bloggen för fem år sedan har bidragit till det höjda bidraget... ha ha:-)
http://www.mynewsdesk.com/se/adoptionscentrum/pressreleases/adoptionsbidraget-hoejs-till-75-000-kr-1570127

Jag måste lära mig att inte ta allt så personligt

I lördags på festen. Jag gick ut med barnen ett tag, till en lekpark. Alla barn utom Lilla A snurrade på en snurrleksak, vad den heter vet jag inte. Lilla A ville förstås vara med men eftersom hon inte är lika stadig som de andra måste man ta det lugnare med henne. De andra ville inte snurra när hon var med (Lillsmurfen snurrade henne lite grann). Hon och jag gick in en stund och när vi kom tillbaka ropade de "Å nej!" I sådana lägen tar jag allting personligt. Kan jag låta bli att göra det? Men: de andra barnen var väldigt små själva, jag förstår att det inte är lika roligt att snurra långsammare. Men jag är en sånär som tycker att alla ska få chans att vara med, på sina villkor. Jag är en såndär som tycker att man måste se till att bjuda de som inte blir bjudna. Men jag vill bli bättre på att inte ta allt personligt. För min egen skull.
Å andra sidan. I söndags i lekparken. Lilla A fick vara med några äldre grabbar på fotboll. Till och med mamman hoppade in en minut. Jag gjorde mål. Det har nog aldrig hänt förut.
I dag var jag hemma med förkyld Lilla A igen. Hämtade Lillsmurfen på eftermiddagen och åkte och fiskade med honom, med ett spö han fick i present. Det var en väldigt fin kväll.
Från och med i morgon ska jag börja träna på det där med att inte ta allt personligt. 

Ninja fyller 6

Sex år i dag. Grattis, älskade barn. Grattis till oss för att vi har dig. Tänk att du är född där och vi här och där och att vi i dag bor här. En livsresa kan se ut på alla möjliga sätt. Vår är nu. 

Separationssvårigheter, vab, 50-årsfest och värme

Jodå, nu har ens kompisar börjat fylla 50, tro det eller ej. Har precis kommit hem från en fest och båda barnen har somnat (Storasyster var inte med). Roligt! Trevligt!
I veckan har vädret varit fantastiskt och tidigare i dag njöt vi av ännu en dag på Mulle med en härlig skogsvandring till Fjällfinas kåta. Lillsmurfen är egentligen  för stor för Familjemulle nu, han fyller sex år på måndag, men för att börja Strövarna, om han vill vara med där, måste man vara sju. Jag tänker att det är som en utflykt; frisk luft och skog är alltid bra, även om han kanske tycker att det blir långtråkigt ibland. I går var han ledig från skolan och var med mig på jobbet, vilket inte var lika spännande som han hade tänkt sig. Men med Ipad, mobiltelefon och några tuschpennor gick det bra.
I tisdags var pappan hemma med Lilla A som varit lite snuvig och jag tog Lillsmurfen till skolan, jag skulle iväg på ett jobb i Motala men tåget gick inte förrän före 10. Det var omöjligt att släppa honom. Han klamrade sig fast vid mig och jag skulle kunna skriva något om adopterade och separationer, men eftersom han inte alls är likadan när pappan lämnar honom, så gör jag inte det. Lillsmurfen har inga stora problem, eller inga alls egentligen. Han är en vanlig sexåring som hade en lite annorlunda start än de flesta av oss. Han är mammig i perioder. Lilla A är mammig jämt. Men eftersom den här bloggen handlar om bland annat adoption, tänker jag att det i alla fall är bra att påminna sig om de adopterades annorlunda start med minst två separationer tidigt i livet. Det är mycket nytt nu, med skolstart och nya klasskompisar och andra krav. Jag gick hem med honom igen i tisdags, han tittade på film i stort sett hela dagen, med Lilla A och pappan.
I onsdags var jag hemma med Lilla A. I torsdags och i går gick hon i förskolan.
Nu ska vi glo lite på tv.
Ajö. 

Kära skog, tack för att vi har dig. Tack också för Pokémon och lekland.

Intensivt, käre Watson, intensivt. Hänga tvätt, Ipad, tv, Mulle, fika, leka, handla present, vattna, ta promenad med Pokémon Go, gå på kalas på lekland och bli jättetrött. Läsa, titta på film, laga mat, torka snor, tvätta håret.
Jag är glad att vi bor nära skogen, där jag kan andas och slappna av.
Har fått boken Adopterad från annat land. Ska läsa. En annan dag.

Är det okej för en riksdagsledamot att skämta om särskoleelever?

Eller vilka skämtade han egentligen om, Richard Jomshof, när han på Twitter skrev att personerna i regeringen inte ens skulle kunna kvala in till särskolan? Och är det okej? (Och vad menar han egentligen? Grundskolan i Sverige är obligatorisk. Alla måste gå, oavsett om man går grundskola eller grundsärskola, så kvala in är väl fel uttryckt?) Richard Jomshof är en av de ledande inom Sverigedemokraterna. Partiets elit. Han är riksdagsledamot.
Men vadå - får man inte skämta? Jo, man får skämta. Vi har yttrandefrihet i Sverige (något som Sverigedemokraterna vill dra in, eftersom de enbart gillar yttranden som är godkända. Av dem.).
Men är det okej? Jag undrar bara. Vad hade hänt om statsministern eller någon annan minister eller någon riksdagsledamot hade uttryckt sig på det sättet?
Nej, det är inte okej. Jag tycker inte att det är okej. Ord är viktiga. Det finns en anledning till att riksdagsledamöter ska bevakas hårdare än andra människor. Och jag undrar: finns ingen hög Sverigedemokrat som känner någon som någon gång har gått i särskola eller har ett barn eller en kusin eller granne eller syskonbarnbarn som har gått i särskola? Tycker de att är okej? Eller är det regeringen som ska bli ledsen?
Eller är det bara så att jag saknar humor? (Nej, jag kan nu avslöja att jag inte saknar humor. Fråga mina kollegor.) 

Är det roligt med tre glada mongon?

Ja, kanske är det roligare med glada mongon än med ledsna. Jag undrar för jag läste om någon som hade kallat sig själv och sina två vänner för just tre glada mongon. På skoj alltså. Och lagt upp en tokrolig bild.
Sen undrar jag också ifall det hade varit så att Lillsmurfen hade varit född i ett afrikanskt eller asiatiskt land och haft en annan hudfärg än den traditionellt svenska. Hade jag då tyckt att det hade varit okej med en bild på en flinande asiat med sneda ögon och hatt på ett godisomslag? Denna bild togs bort på just detta godisomslag, efter påtryckningar av bland andra adopterade.
Vad är okej? Vad är inte okej? Nidbilder är väl aldrig okej. Förstärkande av fördomar. Människor må vara födda mer eller mindre mörka och med en eller två kromosomer hit och dit, men är det egentligen viktigt?
Jag tycker inte att det är roligt att kalla sig själv och sina två vänner för tre glada mongon. Ordet mongolid används inte längre mer än i nedsättande sammanhang. Dessvärre finns det fortfarande alltför många nedsättande sammanhang - ibland är utvecklingen som att ta ett steg fram och två tillbaka.
Saknar jag humor? Nej. Något som inte är roligt är helt enkelt inte roligt. Och Lilla A....jag tänker att de skulle träffa henne. Hon är inte sitt syndrom. Hon är en människa faktiskt.
Trots dessa funderingar har helgen varit fin, Lillsmurfen har lekt med ett par kompisar, vi har lekt i lekparken, bakat, jag och min pappa var på konsert i Berwaldhallen i går och i dag lekte vi med grannar, sprang Skogsmulleloppet och spelade minigolf. Soligt, varmt, lite regn och lite blåst. 

Måste man hela tiden kämpa?

Läser inlägg om hur förskolor och skolor arbetar med barn med Downs syndrom. Eller hur de inte arbetar rättare sagt. Baserar på egna erfarenheter. Föräldrar med barn med en funktionsnedsättning måste kämpa mycket mer för att få det som alla de andra barnen bara har. Ett vanligt liv. En vanlig skolgång. Rätt att behandlas som alla andra, men utifrån sina förutsättningar. Har man en försenad språkutveckling behöver man andra hjälpmedel. Är det verkligen svårt att förstå?
Jag önskar att många fler lär sig mycket mer om Downs och andra funktionsnedsättningar. Jag tror på ännu mer öppenhet, på ännu fler rocka sockor-dagar, på fler reklamfilmer med "Ica-Jerry".

Mer en annan gång. Snart god natt.