Anknytning - fem år senare

Det sägs att man förstår först efteråt, förstår viktiga livshändelser. Jag vet inte om det alltid är så, men jag vet att tiden går fort och att man aldrig får den tillbaka. Jag vet att jag kände mig jättestressad när Lillsmurfen kom, för att det var så mycket precis hela tiden, intensivt, inte en lugn stund. Jag minns att jag inte ens kunde börja med middagen, den fick pappan laga när han kom hem från jobbet. Efter ett tag kunde jag förstås laga mat och samtidigt ta hand om Lillsmurfen, han fick väl leka med något under tiden. Jag minns inte hur, men jag måste ju ha löst det på något sätt. Men jag var så medveten om att vi skulle ta igen anknytningen, jag tänkte att jag inte kunde släppa honom ur sikte en sekund och med små barn kan man ju nästan inte det, men jag var medveten om att med ett adopterat barn - ja då måste man vara extra närvarande. Då måste man ta igen anknytningen.

Det mesta gick bra med Lillsmurfen, eller allt gick bra. Allt går bra, men i dag kollade jag på några gamla bilder från vårt andra besök hos honom. Han var livrädd för pappan. Ville inte vara i närheten av honom. Han ser ledsen och otrygg ut på bilderna. Det slog mig att ett adopterat barn måste undra vad det är som händer, måste ta igen tryggheten. Ännu en gång. Måste överleva ett uppbrott till. 

Nu minns ju inte Lillsmurfen något annat än oss, Storasyster och Lilla A. Han minns inte att han inte var med oss sina första femton månader. Inte medvetet. Kroppen minns, någonstans, tror jag.

Och det slog mig hur viktigt det är med anknytning. Med tryggheten den ger. Även om jag min första tid med Lillsmurfen tyckte att vissa dagar var långtråkiga så kommer de aldrig tillbaka. Tänk att han snart slutar förskolan. Snart ska han knyta an till nya lärare. En annan sorts anknytning.