Vab hela veckan - en baggis

Jag har vabbat hela veckan, Lillsmurfen hade feber de tre första dagarna och har sedan hostat och snorar. Bättre nu, i dag var vi ute i solen en timme och lekte med nya kompisar i parken. Lilla A har också varit hemma, orkade inte åka fram och tillbaka till Tumba. Men på måndag ska de börja sin ordinarie förskola igen - tjoho!

Pappan opererade magen i onsdags och får inte lyfta på tre veckor. Han mår lite bättre nu, men vankar av och an här hemma och har lite ont. Storasyster är trött på skolan (vilken åttondeklassare är inte det?). 

Livet är intensivt. Men jag läser några av mina gamla blogginlägg och inser hur jobbigt det var med läckande knapp på magen, förskoleinskolning, halsflusser. Med mera. Att vabba (och få betalt när man är hemma med sina barn) känns som en baggis, i alla fall när det bara handlar om vanlig hosta och en aning feber. 

God natt. 

Konsten att stressa sig själv

Tredje dagens vab. Lillsmurfen inte helt bra, lite feber, lite hosta, lite snuva. Lilla A också hemma, för bökigt att åka med båda flera kilometer. Bökigt kanske att vara hemma också, eller intensivt rättare sagt. Lillsmurfen börjar bli uttråkad, Lilla A hänger på mig i stort sett hela tiden. Vi bakar, tittar på film, hostar och sover. Och jag övar mig på att inte göra allt på en gång och att inte varaen perfekt förälder som lägger båda barnen samtidigt. Tänk att jag har gjort det när jag varit ensam med dem och inte först Lilla A och sen Lillsmurfen. Stressande för mig själv. Nu sover de och jag la dem en i taget. Och själv ska jag varken sätta igång diskmaskin, tvättmaskin eller byta kattsand nu. Jag ska sitta i fåtöljen och vila. Det får man om man inte är perfekt ;-) 

"Skulle det inte vara för anknytningen skulle det inte finnas adoptioner"

Ja, ungefär den meningen läste jag häromdagen. Jag kommer inte ihåg var och nu när jag letar kan jag inte hitta. Men jag fastnade för det. Som adoptivförälder läser man (nästan) allt man kommer över om anknytning, man är känslig (i alla fall vissa) för frågor om anknytning och man (i alla fall vissa) tänker på om anknytningen gått rätt till, man tänker på signaler och analyserar och analyserar.....eller kanske ibland. Eller så tänker man inte alls på det, för nu har man ju levt med ungen i flera år och han gillar att klättra i soffan, läsa Bamse och att äta pyttipanna. (Fast ibland när han blir arg och är trött sparkar han på sin mamma - är det ett tecken på nåt? I så fall på vad?)
Men tänk ändå - att anknytning är så viktigt. Livsviktigt. Alla behöver en trygg anknytning. Tänk så många barn det finns som behöver, men inte har, som skulle behöva. Som finns.
Det är sorgligt när man tänker på det.
I går eftermiddag hade vi vänner på besök, i dag har Lillsmurfen haft feber och jag var hemma med båda barnen. Storasyster var också hemma, sjuk. Och på måndag ska de äntligen flytta tillbaka till sin vanliga förskola här i området! Oj vad mycket enklare vårt liv kommer att bli! 

Och nu, några peppande ord till mig själv:

Oj, vad du är bra Annika. Du är så engagerad i alla barn som bor under ditt tak. Du är lagom sträng och lagom snäll. Du hittar på saker. Du bjuder hem vänner, både deras och dina egna. Du läser, förhör på läxor, servar. Du är helt enkelt väldigt bra. Tänk lite på dig själv också!

(Just nu ser jag fram emot att barnens förskola snart är färdigrenoverad och de kan flytta tillbaka, och att det snart är vår när lekparkerna fylls av barn och föräldrar, när man kan grilla, ta långa promenader, vara ute längre och när alla i allmänhet känner sig bättre. Jag är trött. Mer om det en annan gång.)

Adopterad från annat land - om samarbetet med barnens ursprungsländer

Tänk att det finns en bok som berättar mer om barnhemmen, länderna, samarbetet, svårigheterna. Det visste inte jag, men nu vet jag. Fyra kvinnor som har arbetat på Adoptionscentrum har skrivit den. "Vi har varit med om att utveckla den internationella adoptionsverksamheten från en pionjärverksamhet till en etablerad möjlighet för barn och föräldrar att finna varandra", skriver de. Är det inte fantastiskt? En möjlighet för barn och föräldrar att finna varandra.

Läs mer om boken på www.adopterad.net

Tänk att några chokladbollar kan betyda så mycket

I dag var jag hemma med båda barnen, för enkelhets skull. Det gick bra. Vi bakade chokladbollar, ringde till mormor, spelade bowling och fotboll på tv-spel, läste en bok, lekte med dockor, klättrade i soffan, gjorde volter i soffan, åt fiskpinnar. Båda sov i en och en halv timme mitt på dagen. Tänk vad lite chokladbollar och vila kan göra. 

Jag vill ju bara dricka varm choklad

I går var vi på öppet hus i Berwaldhallen och provade instrument, dansade lite, hälsade på Radioapan. Lilla A:s gudmor var med, och vi har en kompis som jobbar i Berwaldhallen. Men trots de bästa förutsättningarna och trots att det var i alla fall lite kul, var samtliga inblandade barn jättetrötta och Lilla A ville inte äta. På kvällen upptäckte vi att hon hade fått feber. Lillsmurfen var så trött att han sparkade på mig när vi åkte hem. I dag har vi stannat inne hela dagen och Lillsmurfen har sparkat på mig lite till och Lilla A sov i tre timmar mitt på dagen. Storasyster kämpar med svenskläxa. Själv känner jag mig som alla föräldrars dåliga förebild; är trött på tjat, konflikter och att inte kunna vara på två ställen samtidigt. Och är trött. Längtar efter att förskolan ska flytta tillbaka till det vanliga stället, det vill säga hit till vårt område så att vi kan promenera dit, längtar efter våren, nu när vintern ändå är så usel kan den lika gärna komma nu, så att det blir lättare att vara ute och leka.

Jag vill ju bara att alla ska vara glada så vi kan gå ut och dricka varm choklad i skogen. Hör av er om ni vill följa med. (Fast det gjorde vi ju förra lördagen så jag ska inte klaga.) 

Bära barnet hem

I går började jag läsa boken Bära barnet hem av Cilla Naumann. Den handlar om adoption, om att växa upp som föräldralös, om att föda barn men lämna bort det, att ta hand om andras barn. Om att inte ha några barn.

I dag började jag en kommunikationskurs och träffade några familjer vars barn har väldigt ovanliga diagnoser. Och jag tänker att det är så många av oss som tar så mycket för givet, inte minst att få barn, få barn som inte har en enda diagnos, som inte avviker på ett enda sätt från normen. Och jag tänker att vi borde sluta ta saker för givna. Vara lite mer ödmjuka. 

Jag utnämner redan Bära barnet hem till årets läsupplevelse. 

Lilla A ska få hörapparater

Inte helt ovanligt, faktiskt inte för någon nuförtiden, att ha nedsatt hörsel. Inte heller för barn med Downs syndrom. På min förra redaktion var det flera som hörde dåligt. Mötena var väldigt roliga. "Ursäkta", "förlåt vad sa du" eller helt enkelt "Va?" var vanligt förekommande ord. 

För Lilla As del hoppas jag att det leder till att hon börjar prata ännu mer. 

Och jag borde sova. Ty jag är snuvig. 

Jag och Svenska Downföreningen

En hel vecka sedan jag skrev! Vi har varit på kalas på lekland, förra söndagen, jag har varit på jobb i Lidköping, tisdags, på vinterkul på Lida Friluftsgård, i går. Är trött. Har blivit förkyld. Vädret är supertrist, blåsigt, snön borta, lite snö ibland, från några minusgrader till några plusgrader. Och så tittar jag på bilder av familjer med två vuxna och ett barn, som lägger upp något roligt foto på sig själva på Facebook. Och tänker att ja, så kan livet också vara. Fullt av en massa tid och en massa uppmärksamhet och lugna stunder. Men - jag vet ju inte ett dugg om någon annan familj än vår. De kanske har det jättejobbigt.

I torsdags var jag på årsmöte med Svenska Downföreningen, Stockholmsavdelningen, som från att ha varit ett nätverk nu har blivit avdelning. Alla nätverk i Sverige ska bli lokalavdelningar och ha egen styrelse. Så det var helt enkelt ett historiskt ögonblick. 

Sofia och hennes pappa Björn var där och berättade om sitt liv, när Sofia, som har Downs syndrom, gick i skola och senare kom på att hon ville arbeta med dans och teater. Så hennes familj startade helt enkelt en teater, Mosaikteatern i Stockholm. Nu arbetar hon som skådespelare och leder workshops på företag till exempel, i lite dramaövningar och dans. Och så har det gjorts en bok om henne och hennes man, som gifte sig i Sofia kyrka. Var annars? 

Så kan livet också vara. Allt är inte vad det ser ut att vara.