...är ett stort problem. Det läste jag i en artikel för några veckor sedan, angående att vi tror att vi är bra i Sverige på att låta personer med funktionsnedsättning ta plats i samhället. Det var en intervju med Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap (jag tror att det heter så). Jag kan inte redogöra för hela den långa intervjun, men kort sagt gick den ut på att den sociala integrationen, eller inkluderingen, för personer med intellektuell funktionsnedsättning inte alls kommit så långt som vi ofta tror. Dags att göra upp med självbilden, Sverige. Det är en lång väg kvar. Just nu känns det som att det finns alla möjliga krafter i samhället som ifrågasätter att personer med intellektuell funktionsnedsättning över huvud taget ska få finnas, eller få den hjälp de behöver. Jag kan bara tänka att det finns en väg framåt, för alla i samhället. Vad ska vi ha varandra till?
Jag har många tankar runt detta, men inte så mycket ork just nu. Skriver lite då och då och tänker att det är bättre med små bäckar, som till slut blir en ostoppbar flod. Det var väl poetiskt skrivet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar