Nu är det bara kärlek

Jag minns när Lilla A inte åt. Jag minns när hon föddes med kejsarsnitt och pappan var hemma i en månad för jag fick inte lyfta. Lillsmurfen skulle skolas in i förskola, Lilla A äta var tredje timme och när jag gick upp på nätterna, vaknade Lillsmurfen och satte sig i soffan med oss. Han somnade alltid. Jag minns när hon låg på sjukhus och bara var några månader. Jag minns när hon hade knapp på magen som bara strulade. Jag minns det, men ändå inte. Det känns som ett annat liv.

Och  tänker jag på alla problem vi kan komma att få, problem med inlärning, med kompisar, med fritidsintressen. Alla frågor vi kommer att få, alla blickar. 

Eller också tänker jag inte på det, utan lever i nuet. Vi vet inget om framtiden, inte någon av oss. Jag struntar i alla eventuella bekymmer och räknar med att allt kommer att flyta på. Nu, nu är det bara kärlek. Lilla A går ibland på pottan, säger nästan docka, lampa, hoppa och strumpor, är social och klättrar i soffan. Världen ligger öppen - varför skulle den inte göra det? 

God natt.