En efterlängtad helg

Äntligen är ljusen tillbaka! Advent! Äntligen finns det hopp, även om det hostas och snoras på alla möjliga håll. Advent betyder att man får tända ljus, drömma om ljus och vara givmild. I dag var vi hos några vänner som har flyttat till nytt hus. I går handlade vi hela förmiddagen och på eftermiddagen lekte Lillsmurfen med en kompis hemma hos oss. Fullt ös, helgerna går fort. Tre veckor kvar av terminen. Otroligt!
För tre år sedan var jag också stressad. Då var vi på väg mor vår tredje resa till Ryssland, för att hämta Lillsmurfen. Även då var det advent och mormors stjärna i spån hängde på samma plats. Då var det såhär: 

Magkatarr

Så har jag fått domen: mitt livs första troliga magkatarr, orsakad av stress antagligen. I dag lämnade jag barnen på förskolan, gick till vårdcentralen och apoteket, åt lunch i Tumba centrum, handlade lite och åkte sedan hem och sov i en timme innan jag hämtade barnen (och mötte pappan på vägen). Vardagslyx. I morgon ska jag prata med min chef och se över om det är något på jobbet som kan ändras; som tur är har jag troligen en av de bättre arbetsplatserna i Sverige vad gäller att kombinera jobb och föräldraskap och allt annat i livet. Jag ska försöka att inte stressa över småsaker, börja träna igen, lösa problem som är mina och inse att jag inte kan lösa andras, förstå att saker tar tid. Samt äta medicin.
God afton. 

Hosta och magont

I går fick jag ont i övre delen av magen. Trodde att jag skulle bli magsjuk, men det har inte "hänt något" hittills. I dag gick jag hem tidigare från jobbet, fortfarande magont. Stressad? Vet inte. Trött av att Lilla A vaknar varje natt, trött av att Lillsmurfen har haft svårare att somna några kvällar. Han har lite hosta igen.
Nu ska jag i alla fall lägga mig om några minuter. Återstår att se vad livet har att erbjuda i morgon. 

Bror på besök

Tänk om vi bodde närmare varandra, så nära att man kunde ses kanske en gång i månaden, eller varannan vecka, eller när det passade en tisdag eller söndag. Nu gör vi inte det. Vi har båda familjer på långt (Småland) eller jättelångt (England) avstånd. Men det är väldigt kul när vi ses. I kväll var min bror här två timmar, innan han i morgon ska vidare till en kurs. Kort men intensivt. Och alla har ju inte ens en bror! Och det är ju bara jag som har min bror som bror! Hurra för oss!

Att falla på eget grepp. Det vill jag ju inte.

Innan jag hade barn, innan jag ens var i närheten av att få barn, alla långtråkiga dagar (tyckte jag). Då var det värsta (i alla fall bland det värsta) jag visste att folk pratade om sina barn. Eller om sina förlossningar. Senaste tiden har jag tänkt på att jag håller på att bli, eller kanske redan är, likadan. Jag kan inte prata om något annat än mina barn och hur min förlossning respektive adoptionsprocess var (eller jag gör det i alla fall väldigt mycket). Jag måste skärpa mig. Jag vet att det kan vara väldigt känsligt, det här med barnlängtan. Eller helt enkelt väldigt tråkigt, om man inte alls är intresserad eller om man längtar efter barn men inga har. Livet är ju så mycket mer. Jag är ju så mycket mer, även om vårt liv just nu kretsar väldigt mycket kring barnen. Det är ju bra det, men det finns ju ett liv utanför. Utanför vårt.
I dag visade sig solen. Solen! Jag var ute först med båda barnen, sen med bara Lillsmurfen när Lilla A åt och sov mitt på dan. Pappan monterade äntligen ner studsmattan, satte in grillen i förrådet och satte upp ljusslingan på altanen. I går tjuvstartade vi advent med att sätta upp två stjärnor i vardagsrumsfönstret. Glöggen började vi på förra veckan. Vintern kan komma.
Egentligen skulle vi ha åkt till våra nya kompisar (från teckenlägret i somras) i Gnesta i dag, men ett av deras barn fick hosta och feber. Då skulle Lillsmurfens förskolekompis ha kommit hit, men han fick också feber. (Jag gillar fortfarande inte november.) Men Lillsmurfen träffade flera kompisar i lekparken i dag ändå. Så dagen blev bra, vi träffade flera grannar tack vare solen. Och om en månad fyller Lilla A två år. Två år! 

Konsten att kunna höra "Mamma, jag trodde att du var borta" utan att bryta ihop

Just nu sitter jag i en hotellsäng i Malmö. Jag är här med jobbet, vi ska vara med på en konferens i morgon, och som vanligt tycker jag att det är lite konstigt att vara borta. Inte för att jag varit det särskilt mycket (kanske är det därför jag tycker att det är konstigt).
I morse var Lilla A på läkarbesök och Lillsmurfen följde med. Sen åkte vi till förskolan och jag var på jobbet lagom till lunch. Jag berättade för Lillsmurfen att jag skulle vara borta i kväll och att jag kommer hem i morgon kväll. Han förstod och accepterade och vi sa hej då innan jag skulle gå från förskolan, men han kom ändå till mig precis innan jag skulle gå och var ledsen. "Jag trodde att du var borta", sa han. Jag hann trösta honom och sen kröp han upp i en av förskollärarnas knä. Jag vet att han är helt normal och att det är normalt att sakna sin mamma och jag vet att jag förmodligen måste träna på att detta kommer att hända fler gånger, och så vidare. Men jag tycker ändå att det är jobbigt att höra det och tänker på hans historia - att han har varit med om två separationer tidigt i sitt liv. Att han är adopterad och att han kanske är känsligare för separationer ligger hela tiden långt fram i mina tankar.
Allt har gått bra hemma i kväll och jag kommer ju som sagt hem i morgon. Lilla A hade sagt "mamma" väldigt frågande och Lillsmurfen hade somnat senare än vanligt. Men som sagt - allt har gått bra. Det är nog mig själv jag måste övertyga om detta.
Nu ska jag sova. 

"Vad har hon för diagnos?" "Downs syndrom." "Tycker du inte att det är väldigt jobbigt?"

Förra veckan på apoteket var det en tant i elrullstol som tyckte att Lilla A var söt, men hon frågade också vad hon hade för diagnos. "Downs syndrom", sa jag, varpå hon frågade om jag inte tyckte att det var väldigt jobbigt. Jag tror att hon var ungefär 20 år äldre än jag, alltså hon skulle i princip kunna vara min mamma. Om jag hade varit hennes barn och jag hade haft Downs syndrom, hade hon med all säkerhet fått höra att jag inte skulle kunna lära mig någonting och att det var lika bra att jag fick växa upp på institution. Så var det på den tiden, tiden då jag föddes som för all del är några år sedan, men inte så förfärligt längesen, sett i ett historiskt perspektiv. Jag tänker att hon bär med sig en bild av hur det var då, vad man trodde då. Att personer med Downs syndrom aldrig lärde sig läsa och aldrig flyttade hemifrån.
Jag ska säga som det är: visst tycker jag att det är jobbigt ibland. För det första är det jobbigt att ha barn. Det är intensivt när de är små, de behöver hjälp med nästan allt, man måste vara där, rent fysiskt. Det är jobbigt att säga nej, det är jobbigt att förhöra på läxor, det är jobbigt att laga mat, det är jobbigt med konflikter, med syskonbråk, att tonåringen tycker att man är pinsam. Och så vidare. Man har inte mycket egen tid. Och visst tycker jag att det är jobbigt med Downs syndrom. Om Lilla A inte hade haft det hade hon förmodligen gått, ätit själv, inte legat på sjukhus månader i början av sitt liv, inte behövt operera hjärtat, inte behövt ha resurs i förskolan. Det tillkommer en massa saker när man får ett barn med funktionsnedsättning, saker man inte visste fanns, saker man inte hade räknat med, saker som andra slipper. Ibland tänker jag på framtiden och undrar hur det ska gå med kompisar, skola och jobb.
Men allt det sa jag inte. Jag sa "varför skulle det vara jobbigt? Det tar lite längre tid bara."
Jag berättade inte heller vilken jobbig process det är att adoptera. För det är det.
Men det kan också vara så att man blir kittlad av Lilla A. Och Lillsmurfen kan säga "Mamma, vet du" tjugofem gånger på en kväll och berätta om när de lekte Spiderman i förskolan och fråga om det finns monster.
Då är det inte alls särskilt jobbigt.

Sjukveckan går mot sitt slut med kompislek på egen hand, smak på gröt och ett radioprogram jag kunde ha varit med i

Häromdagen sändes ett radioprogram i Sveriges radios Karlavagnen om personer med funktionsnedsättning. Redaktionen hade läst mitt debattinlägg på aftonbladet.se och frågade om jag kunde vara med. Jag sa faktiskt nej. Kände att jag inte hade tid; programmet skulle sändas på kvällen, då jag antingen sover eller är uppe med Lilla A som ofta vaknar och är vaken ett par timmar. (Jobbigt, men nu har vi frågat habiliteringen om det finns något vi kan göra.) Är glad att frågan om fosterdiagnostik diskuteras. Är inte glad åt många människors fördomar, rädsla och kommentarer på debattsidor och i sociala medier. Är glad åt att jag verkar ha så bra släktingar, kollegor och vänner, jämfört med andra alltså. Jag antar att jag/vi kommer att höra en massa frågor och kommentarer, men en del verkar ha fått bryta med hela sin släkt och vänskapskrets när de fått ett barn med funktionsnedsättning. Jag vet faktiskt ite vad jag ska säga om det - är det sorgligt, tragiskt eller vad är det? Är det rädsla? Jag tänker att det mest är de som är rädda som förlorar på det.
Jag hoppas i alla fall att utvecklingen kommer att gå framåt de närmaste tjugo åren; jag tar inspiration av kvinnors, svartas, homosexuellas kamp. Om tjugo år i Sverige behöver ingen med funktionsnedsättning skämmas längre. Det är vad jag hoppas och jobbar för. (Och flera kamper kan ju utkämpas samtidigt, det handlar väl helt enkelt om mänskliga rättigheter som verkar vara väldigt svårt för vissa.)
Vi har varit hemma hela veckan med förkylningar och feber, Lillsmurfen gjorde ett gästspel på förskolan i torsdags men hade ju feber när han kom hem. I morgon tar vi nya tag. I eftermiddags lekte Lillsmurfen med en förskolekompis på egen hand, det vill säga ingen av oss var med - första gången det hände och han saknade oss lite, men allt gick bra. Lilla A åt lite gröt - jag tror i alla fall att en del gick ner.
Dagarna har känts sega, men det går så fort i alla fall. Fem veckor till jullovet, två veckor till första advent.
God afton. 

Feber

Är det inte det ena så är det det andra. I dag gick Lillsmurfen till förskolan, men när han kom hem hade han feber.
Tjoho. 

Jag kan inte bestämma om folk ska ha barn med "medfött handikapp". Det får de bestämma själva. Jag önskar bara sans i debatten.

Nej, jag har inte läst kommentarerna på min debattartikel på aftonbladet.se häromdagen. Jag orkar inte och har inte haft tid heller. I dag såg jag att någon hade twittrat till mig och frågat om jag tycker att folk ska ha barn med "medfött handikapp". (Handikappad är ett ord man inte använder längre, för övrigt.)
Jag vet inte. Det får människor bestämma själva. Det jag önskar är att vi diskuterar den stora frågan fosterdiagnostik på ett sansat sätt och att "folk" får rätt information. Men beslutet - det är tack och lov mitt bara när det gäller mig.
För övrigt har jag efter tre dagars vabbande själv blivit förkyld.
God natt. 

En sån där dag igen

Vab. Läkarbesök med Lilla A, Lillsmurfen följde med. Trötta. Lilla A har feber. Det har regnat hela dan. Alla är trötta. Lilla A också, men hon somnar inte.
En sån dag.
Och nej, jag har inte läst kommentarerna på min debattartikel på aftonbladet.se. Jag har faktiskt inte riktigt tid med det. 

Och här kan ni läsa min debattartikel om fosterdiagnostik (fast rubriken tycker inte jag stämmer)

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article19822227.ab

Fullt ös på lekland. I morgon blir jag publicerad i Aftonbladet.

I dag lyckades vi hålla novembertristessen borta en aning. En av Lillsmurfens förskolekompisar hade födelsedagskalas på ett lekland i närheten av där vi bor, men där vi faktiskt aldrig varit. Jag tog med mig båda barnen, pappan är superförkyld och stannade hemma men orkade i alla fall städa, och det var fullt ös från början till slut i två och en halv timmar. I bilen på väg hem skrek de först som galningar för att de var trötta, men somnade till slut. Nu sover båda. Pappan sover. Storasyster sover inte, men jag ska snart somna jag med. I morgon kommer min debattartikel i Aftonbladet. 

November, jag älskar inte dig

Visserligen fyller många jag känner år i november. Min bror och min äldsta brorsdotter till exempel. Men jag kan ändå inte hjälpa det: november, du är inte min favorit av månader. Kallare, mörkare, blåsigare, kalare träd. Snö som faller för att genast smälta bort. Inte jul ännu, ingen ledighet ännu förutom en futtig halvdag. Vi är trötta nu, november. Vi har ont i halsen och hostar. Vi vill gå ner i vikt men vi orkar inte. Vi vill vara ute men det regnar för mycket.
Om tre veckor är det första advent. Det ser jag fram emot. Novembers sista dag. 

Sista brevet till Ryssland

Så skönt. Nu har jag skickat sista återrapporten till Barnen framför allt, för vidare färd till Ryssland. Beskrivning, berättelse och bilder. Nu är det över och det är faktiskt en lättnad. Resan är inte över, jag hoppas att vi rent fysiskt kan göra en eller fler resor till Ryssland när Lillsmurfen blir äldre. Om han vill förstås, men det vore kul, tycker i alla fall jag.
Men nu kan vi slippa tänka på att vi måste ta bilder för att kunna skicka. Nu kan vi ta bilder för att det är kul (precis som att vi inte har gjort det hittills, det har vi förstås, men det är mer känslan).
Att adoptera är en otroligt lång och speciell process. Jag minns hur stressad jag var för tre år sedan, att jag började gråta när jag körde fel (jag har jättedåligt lokalsinne så att jag körde fel är inte så förvånande), att jag var blek, att all energi gick åt till att samla alla dessa papper. Jag är glad att det är över nu. Jag är över huvud taget glad att Lilla A snart fyller två, att Lillsmurfen fyller tre år med oss, att vi börjar få ordning på livet. Det är fortfarande intensivt, vi är trötta hela tiden, men det känns som att det börjar stabilisera sig lite. Trots novembermörkret.
God natt. 

När ingen vill sova utom mamma. När Aftonbladet säger ja. Livet en regnig måndag.

I dag var jag hemma med alla tre barn, Storasyster kände sig inte bra i morse. Lilla A och Lillsmurfen däremot, de har varit friska och pigga hela dagen lång. Eller pigga vet jag inte, de skulle ha behövt sova egentligen, men det var helt omöjligt. Lilla A sov 45 minuter. Båda var trötta när de somnade i kväll. Men feber har ingen haft och kräkts har ingen gjort. Det var bara mamman som var trött och hade behövt en tupplur, men med två små barn hemma samtidigt, i alla fall de här barnen, är det omöjligt. Lilla A är aktiv och gör något hela tiden och vill följa efter Lillsmurfen, som kan sitta still ett tag men vill ha uppmärksamhet. Förstås. Men intensivt är det, särskilt när man varit uppe ett par gånger natten före. Om inget händer under natten går de till förskolan i morgon.
I går skickade jag min debattartikel till Aftonbladet. I dag sa de ja! Kul. Artikeln kommer förmodligen under veckan, jag ska bara skicka in en bild på mig själv. Aftonbladet är mitt öde, förra sommaren var vi ju med i Aftonbladet Söndag och berättade vår historia.
I eftermiddags åkte vi till centrum och fick våra foton och återrapporten signerade och stämplade av socialsekreteraren, för sista rapporten till Ryssland. Hurra, så skönt! Inga mer dokument med barnets samtliga namn före adoptionen, efter adoptionen, uppväxtvillkor, längd, vikt, kompisar, utveckling med mera med mera.....Nu får vi klara oss bäst vi kan.
I kväll sorterade jag lite tvätt. Nu ska jag snart sova.
Adjö. 

Feber, kalas, tenta, regn och tredagarshelg

I fredags var jag ledig. Egentligen borde man alltid jobba fyra dagar och vara ledig tre. Alla borde ha det så. Eller så får man se till att vabba lite då och då, ett par dagar varje månad - i morgon är det dags igen. I dag var jag, Lillsmurfen och Lilla A på femårs-kalas men Lillsmurfen var inte riktigt sig själv. Innan vi skulle gå hem sa han att mådde dåligt och när vi kom hem upptäckte vi att han hade feber, han frös och gick till sängs med Alvedon i kroppen. Lilla A var ledsen hela vägen hem och kräktes i bilen.
Pappan har gjort en hemtenta i helgen och vi andra har varit inne. Utanför fönstret har det regnat mest hela tiden.
I morgon ska pappan börja en fem veckor lång praktik och jag ska vara hemma. Tjoflöjt och trevlig afton.