2013-11-10

Mina barn, mina superhjältar

Ibland tänker jag att vi gjorde helt fel, fick barn bara ett år efter att vi kom hem med Lillsmurfen. Adopterad. Kan ta lång tid med anknytning. Hade varit bra att bara vara vi ett tag till. Ja, fast å andra sidan - vi talar om Lillsmurfen. Han anknöt till mig efter en halv sekund, till pappan efter tre månader. Jag vet att det finns något som heter ytankytning. Fast jag är inte oroad att Lillsmurfen har en sådan till oss. Och å andra sidan igen - det har aldrig varit bara han, eftersom Storasyster redan fanns.
Visst, jag erkänner. Det hade varit lugnare om Lilla A hade kommit lite senare. Men vi kunde inte riktigt vänta heller. Och jag tycker att Lillsmurfen är en superhjälte. Det har varit intensivt, pappa och Lilla A har varit borta mycket, hon har tagit mycket tid av mig och oss. Matningen tar tid. Svartsjuk, visst. Men det är alla syskon. Jag säger inte alls att Lillsmurfen inte har rätt till alla känslor, han kommer förmodligen att ha både den ena och andra känslan över lite allt möjligt i sitt liv. Det får han. Jag är beredd. Det har varit svårt. För alla. Vi kommer nog att prata om allt möjligt han och jag när han blir äldre.
Lilla A är också min superhjälte. Så liten men ändå så mycket på sjukhus sitt första år. Jag är glad att hon föddes i Sverige, att hon föddes hos oss. Trots all tid på sjukhus är hon pigg, glad, energisk, viljestark, nyfiken.
I dag när vi var på sjukhuset, sa Lillsmurfen till Lilla A: "Jag tycker om dig jättemycket."
På tisdag hoppas jag att Lilla A och pappan får komma hem. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar