Alla är hemma

I går skulle vi ha haft en vårdkonferens, men fick åka hem i stället. Skönt. I dag har vi bakat, lekt och promenerat, dammsugit lite. Alla är trötta. Och det är bökigt med Lilla A:s matning. Mer om det senare. Nu är det soffa och film som gäller. Mer orkar jag inte skriva just nu. 

Alla dessa föräldrar som håller ihop livet

Befinner man sig på sjukhus ett tag, träffar man ett antal föräldrar som vakar över sina barn. Föräldrar som får ta ledigt från jobbet, byta av med den andra föräldern där hemma om man har fler barn. Eller be mormor eller grannen eller bästa kompisen komma. En del föräldrar är skilda, men barn har de och de måste tas om hand. Tufft ibland, men livet är livet.
Och man hör talas om en del sjukdomar som man inte visste fanns. Och blir väldigt tacksam, även om man själv är trött på sin egen situation ibland.
Det händer också att man tycker att folk gnäller lite för mycket, folk som inte tillbringat månader på sjukhus. Fast. Vad vet jag. Jag vet egentligen inget om folks liv. Men i alla fall. Man får nog lite perspektiv.

Det finns hopp

Nu är jag hemma igen. Ska snart lägga mig. Helgen var riktigt fin på sjukhuset, vi tog promenader i Hagaparken både lördag och söndag, kallt och klart. Annars har vi tagit promenader till Pressbyrån, lekt med leksaker och pratat med sjuksköterskor. Och så kan Lilla A sitta!
Sjukdomsmässigt går det lite framåt, men helgen har bjudit på lite oro: sover hon för mycket (natten till i går sov hon tolv timmar)?, har hon feber (ja, det hade hon i morse, men inte i eftermiddags och inte i natt heller)?. Och ser inte såret lite...geggigt ut? Det finns mycket man kan oroa sig för. Men allt är bra och allt går framåt. Kanske långsamt, men dock. Det sa både doktorn och nutritionssköterskan i dag och de borde veta vad de pratar om. Det är bara en lite speciell situation för oss alla, men det är ju bara att stå ut.
Nu ska jag lägga mig bredvid världens bästa Lillsmurf.
God natt.

Astrid, jag och Lilla A

Sedan i går är jag på sjukhuset igen. Lilla A är glad och lekfull. Hon charmar alla och infektionen är borta. Nu ska såret bara läka och växa till sig, eller vad man ska säga. Växa bort, rättare sagt. I går kände jag mig nere och tyckte att inget verkade bättre, men i dag när nutritionssköterskan la om det, såg hon en klar förbättring sa hon, vilket gjorde mig lugnare.
Det är både skönt och jobbigt att vara här. Skönt för att jag har tid med bara ett barn, jobbigt för att vi inte alla får vara hemma och leva hemmaliv. I morse vaknade Lilla A klockan fem, men somnade faktiskt om. Då la jag henne i min lilla säng och då sov hon till tjugo över åtta!
Man får försöka göra något bra på tiden på sjukhus. I dag upptäckte jag och en sjuksköterska, bördig från Kanada, att jag gick gymnasiet samtidigt som hennes man. Och så har jag pratat med två andra mammor, vars bebisar av olika anledningar opererat sina magar. Och är återigen tacksam för den sjukvård vi har i Sverige.
Och jag har ju alltid Astrid. Lindgren alltså. Det är på "hennes" barnsjukhus jag befinner mig. Det hänger bilder av henne lite varstans. Hennes blick gör mig lugn. Det är som om hon säger något i stil med:"Kära barn", varje gång jag ser den. Och så ger hon mig en klapp på kinden. Det gav hon mig i verkligheten en gång.

Allt har gått bra

Och då menar jag inte nödvändigtvis första halvleken mellan Sverige och Portugal i fotboll. Ja, något mer orkar jag inte skriva just nu. I dag var jag på sjukhuset, i eftermiddag/kväll var de bara jag och Lillsmurfen eftersom Storasyster åkte till sin mamma. Vi spelade piano och sjöng julsånger. Jag är trött, sov inte så bra i natt. Men fotbollen vill jag ändå inte missa.
Adjö. 

I morgon vet jag en mamma som åker till sjukhuset

Läget blir väl egentligen lite lite bättre. Ibland känns det bara inte så. I dag har Lilla A testat att få mat via knappen på magen, men det läckte för mycket. Infektionen är inte helt bra. Nu ska hon få dropp igen och i kväll har hon fått stick i benet. I morgon operation. Jag har varit hemma i dag, men i morgon åker jag dit. Hon var upprörd i kväll, arg, ledsen. Hon är ju så liten, bara elva månader. Vi är riktigt trötta nu, allihop.
I dag fick jag för övrigt min första p-bot någonsin, när jag var stressad av att leta efter en parkeringsplats utanför Södertälje sjukhus, tio minuter sen till Lillsmurfens doktor. Till slut parkerade jag på en handikapplats, utan att se skylten förrän efteråt. Men en p-bot känns extrem världslig i dagsläget. Och Lillsmurfen hade inga polyper.
God natt. 

I går kväll: skumbad och glögg till mamman

I går bytte vi av, jag och pappan. I går eftermiddag kom jag hem till den intensiva vardagen med Lillsmurfen och Storasyster, lego, filmer, tv, mobiltelefon, förskola, kompisar, skola, matlagning....inte allt på en gång men nästan.
Så när Lillsmurfen somnat tog jag ett skumbad och drack glögg. Det var jag värd.
I eftermiddag ska jag till doktorn med Lillsmurfen för att kolla polyper. Pappan och Lilla A får klara sig själva i dag.  

Lite om bloggen: snart 80 000 träffar!

Ja, nu har jag faktiskt bloggat i mer än två år och snart har den fått 80 000 träffar. Trodde aldrig att jag skulle blogga, men inser att bloggandet varit en ventil för mig. Har ju skrivit om både fakta och känslor.
Och än tänker jag inte sluta.
Lilla A var supertrött i kväll och sover sedan en timme, själv tänkte jag se fotbollen men vet ärligt talat inte om jag orkar.....
I går, på Astrid Lindgrens födelsedag, träffade vi Pippi på lekterapin. Lilla A vet ju inte vem hon är ännu, men det var kul att se henne. Dock tänkte jag mest på de sjuka barnen som var där, och deras föräldrar. Vad mycket man kan råka ut för. Och så många kämpande människor det finns. Och vad bra att de (vi) får hjälp. Nu längtar jag dock efter min egen säng så att jag kan lägga Lilla A bredvid mig när hon vaknar (eller rättare sagt mellan mig och Lillsmurfen) och inte bara gå upp och sätta in nappen. Nu har hon dropp så hon måste ligga i sin egen säng. På måndag kan läkarna säga ungefär hur länge till vi måste vara här.
Snart börjar matchen. Jag är i alla fall vaken än. 

En hyllning till den svenska sjukvården

Det är ganska tråkigt att vara på sjukhus. Mycket väntan. I dag var vi i alla fall en stund i lekterapirummet och om en stund ska vi dit igen för att sjunga. Om det inte vore för alla duktiga läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vi har träffat, skulle lekterapin vara värd all väntan.
Många klagar på sjukvården, och det finns självklart en del att klaga på. Ibland hör man skräckhistorier om både det ena och andra.
Själva är vi mer än nöjda. Alla som träffat Lilla A har varit duktiga, seriösa och gjort allt de kunnat för att hon ska bli bra. Det är trist att det fattas personal i sjukvården, för detta jobb borde vara ett av de bästa man kan ha. Träffa människor, rädda liv, ge tröst. Typ jätteviktigt jobb. Och trots att jag vet att många går på knäna, märks det inte när de träffar oss. Jag känner det som att de finns till bara för oss. Hurra för den svenska sjukvården som både ställer diagnoser, ger sprutor och opererar. Och låter barnen leka och sjunga. 

Nu är det inte roligt längre

Lilla A måste stanna ett tag till på sjukhus, en vecka eller så. Kanske längre. Det går inte att säga i dagsläget, men infektionen blir inte bättre. I morgon ska jag och pappan byta av.
Jag börjar tycka att det räcker nu. 

Mina barn, mina superhjältar

Ibland tänker jag att vi gjorde helt fel, fick barn bara ett år efter att vi kom hem med Lillsmurfen. Adopterad. Kan ta lång tid med anknytning. Hade varit bra att bara vara vi ett tag till. Ja, fast å andra sidan - vi talar om Lillsmurfen. Han anknöt till mig efter en halv sekund, till pappan efter tre månader. Jag vet att det finns något som heter ytankytning. Fast jag är inte oroad att Lillsmurfen har en sådan till oss. Och å andra sidan igen - det har aldrig varit bara han, eftersom Storasyster redan fanns.
Visst, jag erkänner. Det hade varit lugnare om Lilla A hade kommit lite senare. Men vi kunde inte riktigt vänta heller. Och jag tycker att Lillsmurfen är en superhjälte. Det har varit intensivt, pappa och Lilla A har varit borta mycket, hon har tagit mycket tid av mig och oss. Matningen tar tid. Svartsjuk, visst. Men det är alla syskon. Jag säger inte alls att Lillsmurfen inte har rätt till alla känslor, han kommer förmodligen att ha både den ena och andra känslan över lite allt möjligt i sitt liv. Det får han. Jag är beredd. Det har varit svårt. För alla. Vi kommer nog att prata om allt möjligt han och jag när han blir äldre.
Lilla A är också min superhjälte. Så liten men ändå så mycket på sjukhus sitt första år. Jag är glad att hon föddes i Sverige, att hon föddes hos oss. Trots all tid på sjukhus är hon pigg, glad, energisk, viljestark, nyfiken.
I dag när vi var på sjukhuset, sa Lillsmurfen till Lilla A: "Jag tycker om dig jättemycket."
På tisdag hoppas jag att Lilla A och pappan får komma hem. 

Akuten och försenad Halloweenfest

Jaha, så var det dags igen. Lilla A har fått en infektion i operationssåret. Vi fick åka in akut tidigare i dag. Sen åkte jag och Lillsmurfen på en försenad Halloweenfest som blev jättekul.
Nu sitter jag ensam i tv-soffan och är rätt trött. Klart det kommer att ordna sig. Men just nu orkar jag inte tänka ut något mer att säga. 

Novembertristess

Vakna. Mata. Göra frukost. Byta blöja. Klä på. Gå till förskolan. Mata. Sortera tvätt. Diska. Promenera. Mata. Hämta på förskolan. Mata. Laga mat. Äta. Vänta på pappan. Tv. Lägga.
Inte utan att jag börjar längta efter att börja jobba. Så kom jag att tänka på ljudnivån i jobbmatsalen. Och ångrade mig. Så kom jag att tänka på en sak till. Det är november. Vem är inte trött då?
Nu: tv igen. Gäsp och godnatt. 

Ibland blir jag imponerad av oss

Har en massa inlägg jag tänkt ut, men är alltid för trött för att skriva så mycket. Det går i ett. Jag börjar tröttna på tretimmarsmatningarna. Lilla A somnar inte, igen. Hon ligger på sin matta och leker, men jag antar att jag får ta upp henne snart.
Hade bara tänkt skriva att ibland blir jag rätt imponerad av oss, som varit med om så stora händelser på så kort tid. Livet händer ju hela tiden, just nu gäller det bara att följa med. Men ändå. Vi är ganska duktiga. Om man nu får säga så om sig själv. 

Jaha. Vad göra när bebisen inte somnar?

Man kan ju lika gärna blogga. I fredags kom hon hem, Lilla A. Allt gick bra med den andra kollen av magen och nu har hon sin knapp. Lite ovant känns det, förmodligen även för henne. Vet inte om det är därför hon inte somnar, eller om det är för att hon har tandvärk. Vaken är hon i alla fall. Själv är jag supertrött.
Nej, nu måste jag ägna mig åt henne.
God natt.