Har man barn så har man

Min mamma påminde mig för ett tag sen om vad min gamla klasskompis M sa när vi var små: "Har man barn så har man." Han sa det till sin mamma, som väl förmodligen hade suckat över att det stundtals, eller ganska ofta, är jobbigt att vara förälder. Men M, i dag jurist, hade rätt. Har man barn så har man. Ganska ofta, eller egentligen jämt, får man strunta i sina egna intressen och sin egentid, i alla fall de första åren.
Jag tänker på hans livsvisdom ganska ofta nuförtiden.
Just nu funderar jag på balansen mellan ja och nej och om båda föräldrarna måste uppfostra på precis samma sätt. Jag undrar också hur länge det är intressant att pilla på allt. 

Kan man få en barnflicka en vecka eller så?

Ibland skulle det vara fiffigt att vara tre vuxna hemma. Som nu, när jag har fått halsfluss, pappan fortfarande är lite förkyld och de båda små barnen är snuviga och hostiga. Vi är ganska trötta liksom. Det är intensivt och roligt på en gång.
Men kanske skulle man överväga barnflicka? Städhjälp? Privat kock? Tvättmaskinskötare?
Vi kan väl åtminstone få bli friska snart? 

Och plötsligt var jag hos frisören

Heja förskolan. Heja att ha en man som fortfarande är sjuk... Eller kanske inte, men heja i alla fall att han är hemma så att jag i dag kunde både klippa mig och handla utan barn. En plötsligt uppkommen egentid! Nu ska jag sortera tvätt. 

Vem följer mallen?

Ja, inte gör jag det. I alla fall inte mallen för när de flesta får sitt första barn. Inte har jag fött båda heller. Men vem är det som skapar mallen, och vad står den för? Finns det nån som följer mallen?
Mallen är väl att man har ett jobb, är frisk, har två barn och är gift och skild och kanske omgift. Jag följer ganska många mallar här i världen, jag sticker nog inte ut så värst mycket, så länge man inte ser till att jag var både äldre än snittet när jag fick barn och att ett är adopterat och ett har Downs syndrom.
Men jag frågar mig oftare och oftare vilka som följer mallen; ju äldre jag blir desto mer förstår jag att skrapar man på ytan har alla sitt. Sina bördor, sina hemligheter. Alkoholism i familjen, misshandel, svek, sjukdomar, hemliga kärlekar, rikedom, fattigdom, tvister. Kanske finns inte mallen, det är bara som  vi tror. Det finns något slags medelsnitt för när man gifter sig och får första barnet och vilka betyg de flesta får i skolan. Visst. Men resten - vi tror kanske bara att alla andra följer mallen och därmed mår bra, utom vi själva.
Men så enkelt är det inte. Det tror i alla fall inte jag. 

Hej mitt vinterkräk

I går morse hade Lillsmurfen feber när han vaknade. Sen kräktes han några gånger. Pappan har influensa sen några dagar och Lilla A har snuva sen veckor. I stort sett är det bara jag av alla fem familjemedlemmar som är frisk. Än så länge i alla fall.
Vi satt i soffan med varsitt litet barn i famnen. Storasyster var mest på sitt rum.
Så kan man också tillbringa en söndag och det var rätt skönt faktiskt. 

I USA finns universitet för personer med Downs syndrom. Känns som att Sverige ligger i lä

Har börjat läsa på lite om Downs syndrom. Har bland annat sett intervjuer med unga amerikaner som går på universitet anpassat efter personer med syndromet. Låter fantastiskt! Jag vet ännu alldeles för lite om vad det svenska samhället erbjuder personer med Downs syndrom, men något universitet har jag aldrig hört talas om. Även om det hänt mycket de senaste åren, finns nog fortfarande en hel del att göra.

Att lära sig leva med glädjen

Jag hade tänkt skriva ett inlägg med rubriken "Att lära sig att leva med sorgen", som skulle handla om hur vi alltid måste bära sorgen med oss (och med vi menar jag alla människor), att sorgen och glädjen går hand i hand. Att livet är både party och vardag.
Och så kom jag på att inlägget lika gärna kunde heta "Att lära sig att leva med glädjen". Och nu gör det det.
I dag har jag umgåtts med en snuvig fröken som bara är, en pojke med bus i blicken och en tjej som tycker att det är roligare att titta på tv än att göra läxorna. Livet. Vardag. Vi åt fiskpinnar.
Och allt kändes enkelt och självklart. 

I dag förstod mamman hur bra förskolan är

Om jag inte har förstått det förut, så förstod jag i dag hur bra förskolan är. En tvåochetthalvtåring, åtminstone  vår, är aktiv, klättrig, busig och i stort behov av kompisar och aktivitet. I dag lämnade jag honom senare på förskolan eftersom jag och Lilla A skulle göra ett ärende och hämta honom senare, så på förmiddagen var vi hemma alla tre. Mycket energi gick åt till att säga åt honom att han inte får klättra på bordet med mera, och samtidigt mata och byta blöja på den lilla. När jag lämnade honom på förskolan var han glad, likaså när jag hämtade honom. Så i dag grät varken han eller jag, vilket vi inte gjort de senaste dagarna faktiskt. Jag ser ett ljus i tunneln. 

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Det är många känslor i omlopp när man får barn, oavsett hur man får dem (ask me, I know). Får man ett barn med en funktionsnedsättning är det kanske fler eller starkare eller andra känslor. Tror jag. På nåt sätt känner jag att jag inte riktigt hittat vilken väg jag ska gå; kartan stammer inte helt med verkligheten just nu. Jag har inte landat. Men jag kan tala om vilka känslor jag haft senaste veckorna:
Sorg. För att jag inte fick det barn jag hade sett framför mig. (Får man nånsin det?)
Skuld. Det är mitt fel, jag är för gammal och trots att jag visste om riskerna ville jag försöka få ett barn till.
Fåfänga. Ja, det låter konstigt och är det över huvud taget en känsla? Och jag vet att det är ytligt, jag är i själva verket ingen ytlig person (i alla fall inte alltid), men jag har funderat på hur det kommer att vara att ha ett barn vars utseende avviker från de flesta andras.
Skam. Och så skäms jag för att jag alls tänker så.
Förvirring. Hur kommer allt att bli nu? För oss? För lilla A? För Lillsmurfen? För resten av familjen? Jag hade ärligt talat sett en son framför mig, eller jag tyckte att det skulle vara kul med en son eftersom det finns många flickor i våra närmaste familjer. Lillsmurfen och hans lillebror.  Busbröderna i vått och tort, som skrattar, leker och upptäcker världen ihop. Och så tanker jag: varför skulle det inte kunna bli så nu? Lillsmurfen och Lilla A kommer med all säkerhet att skratta, leka och upptäcka världen ihop.
Ja, och ungefär här nere kommer Glädje. Det är sant. Inte förrän nu har jag kunnat inse att jag också känner glädje och tacksamhet. Det har varit så många lager att ta sig igenom, med en förlossning som inte nådde klimax, med akut kejsarsnitt, med sjukhusvistelse over jul, med förskoleinskolning, ont i magen efter snittet, med besked om Downs syndrom och alla frågor det för med sig.
Nu är vi här. Det här är vårt liv.
Fortsättning följer.

En riktigt tråkig helg

Vädret har varit trist. Jag har dammsugit, moppat golv, tvättat, sorterat papper. Men nu är det stökigt igen och fler papper behöver sorteras. Vi har inte ens gjort oss av med granen från i julas, den som jag knappt såg. Inte 2011 års gran heller. Vi ska ta flera turer till tippen i vår.
Vi är förkylda, snuviga, hostiga och trötta. Och vi har inte varit ute på hela helgen. Inte ens åkt pulka i parken. Så tråkiga har vi varit. Men jag tänker att ibland är det bra att ha skrothelger och ibland är det bra att ha tråkigt. Då uppskattar man mer de roliga stunderna.
Och det har gått bra ändå. Man kan titta på Bamse en hel helg. 

Adjö brassband?

Jag hade tänkt ta paus den här terminen från mitt brassband, och sen börja spela igen. Vet inte hur jag tänkte, för tiden är knapp med två småbarn. Vad prioriterar jag, vad är viktigast just nu? Sedan Lillsmurfen kom har jag spelat med brasset en gång tror jag. Nu, med två barn, känns det omöjligt att ens tänka att jag ska öva en kväll i veckan och komma hem sent. Kanske särskilt eftersom livet inte blev exakt som jag hade räknat ut. Jag hoppas förstås att musik kommer att finnas i mitt (och mina barns inte minst) liv och att jag får spela i brassband igen. Men öva en gång i veckan till halv tio på kvällen - tack men nej tack.
Tråkigt. Men livet kom i vägen. 

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Visst är det intensivt med småbarn. Visst är jag trött. Visst blir jag irriterad ibland. Visst är det svårt. Visst är det också enahanda ibland, med lämning på förskolan, matning, hämtning, matning, blöjbyten, laga mat, försöka vila, försöka städa lite. Mycket får man skjuta upp och göra på helgerna.
Men det är nu livet existerar, det är nu vi och dessa dagar finns. Dagarna kan kännas långsamma men ser man tillbaka går allt väldigt fort och småbarnsåren kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig att vara såhär nära mina barn på samma sätt igen. Denna dagen ett liv. Jag försöker att njuta bland snabbmakaroner och leksaker på golvet. 

Tre olika barn - tre olika behov. Eller?

Det blev plötsligt så tydligt. Att barnen jag har i mitt liv är olika och har olika behov. Inte helt lätt alltid att som mamma/bonusmamma tillfredsställa och hjälpa alla på det sätt de behöver. Att vara bonusmamma är svårast. Man har en roll, men är inte vårdnadshavare, har inte det slutliga ansvaret och är inte närmast. Men hur mycket ansvar ska man ta? Hur mycket ska man hjälpa till? Vet ej. Vet att det är olika i alla styvfamiljer jag känner och att alla måste bestämma själva hur de ska ha det i sina familjer.
Lilla A:s behov är ganska basala just nu, äta, vara nära och sova. Vad vi behöver hjälpa henne med kommer att bli tydligare framöver. Lillsmurfen har samma behov, äta, vara nära, sova. Men behöver också leka, vara aktiv, träffa människor i olika sammanhang. Och så tänker jag att alla våra barn har precis samma behov, fast på olika sätt. Ganska enkelt egentligen, ändå är det ibland så svårt att vara förälder. 

Adjö amning

Nu kan det sägas: amningen kom aldrig igång som den skulle. Om några dagar ska jag lämna tillbaka bröstpumpen. Sorgligt men skönt att acceptera det. Jag har helt enkelt inte tid, med Lillsmurfen korta dagar på förskolan och desto längre eftermiddagar hemma med mig och Lilla A. Allt kommer att förändras, vi kommer alla att komma in i rutiner och hitta våra roller, men för Lillsmurfen är det mycket nytt med lillasyster, förskola och pappa som jobbar igen. Han är lite för speedad för att ta det lugnt hemma - eller rättare sagt, han är ett aktivt barn. Som nu dessutom måste hitta en ny roll igen, ett år efter att han fick ett hem. Även jag är lite stressad över detta faktum. Så nån amning i lugn och ro blir det inte. Som sagt - sorgligt men skönt att acceptera det. 

Det är nog mamman som behöver förskoleinskolning

I går när jag lämnade på förskolan, grät Lillsmurfen hjärtskärande. Jag gråter också, men det kan jag inte visa för honom. Han behöver verkligen förskolan för att träffa kompisar i området och för att få en annan stimulans. Han sitter nästan aldrig stilla, är aktiv, klättrar, lär sig fort. Det är bara separationen som är jobbig och det kan ju vara så att han undermedvetet minns sina tidiga separationer. Svårt för ett modershjärta att se sin son gråta.
På vägen hem ringde jag ett förskoleproffs; min moster som jobbade som förskollärare och rektor innan hon gick i pension för ett par år sen. Hon sa att det normala är att barnen gråter när de lämnas på förskolan, oavsett om de är adopterade eller oadopterade, men att de slutar gråta så fort föräldern går ut genom grinden. Sen har de roligt hela dagen och kanske inte ens vill gå hem. Barnen vill gärna bestämma och markerar genom att gråta.
Nu ska man komma ihåg att det mycket väl kan vara så att en del barn verkligen inte vill gå i förskolan, eller att inskolningen har misslyckats.
Nu går Lillsmurfen bara tre timmar om dan, till att börja med. I går hade han haft den roligaste och bästa dan där på hela tiden, sa de när jag hämtade honom.
Jag tror att det är jag som behöver lite tid för inskolning, vänja mig vid att lämna mina barn några timmar. Jag får väl gråta när jag gått runt knuten.