På drottningens födelsedag...

föddes en liten flicka. Det vill säga 23 december. Det har varit intensiva dagar och nätter, jag tar förmodligen en liten bloggpaus ett tag.
Gott nytt år! 

Nä, men om man skulle ta och raka benen också kanske?

Vi väntar. Tralalalala. I kväll har jag målat naglarna, vilket jag gör max en gång om året. Kanske skulle jag raka benen i morgon? Det händer inte heller ofta, i alla fall inte på vintern.
Ja, vad mer ska jag säga? Vore skönt att få fira jul med bebisen utanför magen.
God natt. 

Grattis på första fådelsedagen!

I dag för ett år sen förändrades vårt liv. Lillsmurfen kom från barnhemmet, in i våra armar. Han skrek när pappa tog emot honom, slutade skrika när jag tog honom. Det var bara jag som gällde, och det var tur att någon av oss dög. Han släppte mig inte en sekund, pappa fick inte ta i honom, om han inte hade mat att erbjuda. 

Ett år senare är pappa hans bästa vän. Lillsmurfen har vuxit ungefär tolv centimeter, pratar långa meningar, läser böcker, leker med vår Ipad som ett tekniskt geni, dansar, är glad, social och trygg. Han har fått kompisar, springer och hoppar omkring. Han är en helt vanlig tvååring. Han är vår son. 

Intensivt har året varit, men rikare. Det känns som om han har varit vår hela tiden. 

I dag är den första fådelsedagen. Grattis till oss! 

Är egentid en mänsklig rättighet?

Pratade om egentid häromkvällen, med min mamma som ju tillhör en annan generation. På hennes tid fanns inte begreppet "egentid". Är det nåt vi i vår tid har uppfunnit för att lura oss själva, eller är det ett krav att kunna ha en egen kväll varje vecka, då man utan partner och barn kan ägna sig åt fritidsintressen och vänner? Är det möjligt med egentid under de intensiva småbarnsåren?
Jo, barnvakter måste vi nog skaffa oss. Det kommer att bli nödvändigt att båda kanske jobbar eller går på möte. Hemma finns inte så många möjligheter att gå ifrån när man har en tvååring och snart en bebis på heltid och en elvaåring på halvtid.
Förhoppningsvis behöver vi inte börja med det berömda livspusslet förrän båda jobbar och småbarnen går i förskolan båda två. Men livspussel - är inte det också ett ord av vår tid? Tiden var ju lika lång på mammas tid. Självklart vet jag att det är ett pussel att få ihop vardagen, det krävs planering oavsett hur man lever. Det är intensivt att arbeta och ha barn. Kanske har vi dock för höga krav på oss själva; vi ska jobba heltid, ha tre barn, träna, köpa nya kläder, vara snygga, bjuda in vänner, ha middagar. Et cetera.
Själv ska jag säga till alla vänner att om de vill träffa mig får de komma hit. De får ha med sig egen fika. Och gärna dammsuga när de är här :-) Det kallar jag egentid!  

Väntan - ett år senare

För ett år sedan väntade vi på Lillsmurfen. Då visste vi att han skulle komma den 15 december, vi visste att vi skulle vänta på hotellet och att han skulle komma samtidigt som två andra barn. Han kom. Allt gick bra. Han skrek först, men ingen hade förlossningssmärtor.
Nu väntar vi igen. Nu vet vi bara inte vem som kommer, eller när. Det är dax på torsdag, men jag börjar känna mig otålig ändå. Och är beredd på allt.
Bebis, kan du inte komma nu? Vi är redo. 

Dax i natt?

Ja, det vet jag ju inte. Ännu. Men har börjat må lite illa och känner mig yr. Beräknat datum på torsdag, men kan komma nu.
Vi får väl se. Jag har ju aldrig gjort det här förut, men jag antar att jag inser när det startar;-)
Ok, god natt. 

Dubbeldagar och jämställdhetsbonus

Just nu är vi föräldralediga båda två, med så kallade dubbeldagar som infördes i år. Det betyder att båda personerna i ett par kan vara föräldralediga med samma barn samma dagar, högst 30 dagar under barnets första år/inom ett år sedan man fått barnet. Bra, tycker jag. Det är en regel som införts för att fler pappor ska vara hemma med sina barn.
Vi får också jämställdhetsbonus just nu, varje månad, för att vi helt enkelt delat föräldraledigheten rakt av. Sex månader var. Det har, tror jag, också tillkommit för att fler pappor ska vara hemma under barnets första år. Men hjälper det? Jag vet inte. Fortfarande tar mammor största delen av föräldraledigheten och är hemma med sjuka barn när båda sedan jobbar.
Javisst ska man få välja själv. Javisst tjänar män mer än kvinnor (fast det gäller väl alla, inte bara föräldrar?). Men var ligger felet?
Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie de kallar "Föräldrafällan". I dag var det en intervju med en mamma som arbetade som chef och ändå fick tiden att räcka till hemma med sin lille son. Hon hämtade från förskolan två dagar i veckan den första veckan och tre dagar i veckan den andra. Och så turades de om. De hade också ett strikt schema för vem som gjorde vad hemma; den som hämtade från förskolan lagade maten och ansvarade för sonens eventuella matsäck till dagen efter, med mera. De tyckte båda att det var ett utmärkt system. Sambon? Ja, det var en kvinna det också.
Jag tycker att det är jättebra att fler män tar ut föräldraledighet, att man delar mer lika på hemmasysslorna. För jag inbillar mig ändå att fler gör det i dag än för bara tio år sedan.
Men jag förstår fortfarande inte varför män tjänar mer generellt sett.
Hur som helst - jag kanske ska sluta klaga. Jag har ju det hur bra som helst. Men jag kommer nog fortsätta att ställa frågor.
Länk till artikeln: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/vi-delar-helt-lika_7726674.svd

För ett år sedan stod jag i rysk domstol. I dag frostade jag av frysen.

Ja, sån skillnad kan det vara på dagarna. I dag för ett år sen blev vi förhörda på ryska, med simultantolk,  om varför vi skulle bli så enormt bra föräldrar. Givetvis sa vi som det var: att vi helt enkelt är bäst ;-) Vi var inte så väldigt nervösa innan, men blev så klart lite nervösa under förhöret med den allvarliga ryska domaren i svart kåpa. Men allt var ett spel och när det timslånga förhöret var slut kom han in efter en minut, vände på papperet och läste upp domen. Det var avgjort redan från start. Men uppklädda var vi, i kostym, klänning, slips och örhängen. Jag hade till och med klippt mig någon dag innan för att vara riktigt snygg. Klippningen kostade väl 150 kronor.
På kvällen firade på hotellet med våra nyfunna vänner M och T, som blev förhörda direkt efter oss och blev föräldrar till ett tvillingpar från samma barnhem.
För andra har förhöret varit mycket värre, Ryssland har olika direktiv och traditioner i olika regioner.
I dag, ett år senare, är jag höggravid, föräldraledig med Lillsmurfen (samtidigt som pappan) och min största insats under dagen är nog att jag frostat av frysen.
Och så har jag tänkt på att det är fantastiskt att ett år har gått så fort, även om jag varit uttråkad ibland, att Lillsmurfen har vuxit så enormt mycket och är så lätt att umgås med. Han gnäller otroligt lite, i stället är han social, glad, pratar mycket, dansar, gillar att läsa och att titta på en del korta filmer - och ja, är helt enkelt väldigt trevlig i största allmänhet! Tänk att vi fick honom.
Jag vet egentligen inte om jag tror på att allt har en mening - måste det ha det? Men med Lillsmurfen känns det så - det var meningen att vi skulle få varandra.

Mardröm: vi lämnade Lillsmurfen helt ensam

I natt hade jag en konstig dröm, som kanske säger mer om mina farhågor inför förlossningen än om något annat: vi lämnade Lillsmurfen helt ensam hemma. Det jag är orolig för är att lämna honom med mormor, som planerar att komma hit nästa vecka. Jag är säker på att det kommer att gå bra, men vi har inte haft barnvakt tidigare. Det har inte varit läge riktigt, vi har varit hemma lika länge var och på kvällarna har vi inte riktigt haft lust att göra något.
Men till slut insåg jag att det var en dröm. Och jag måste erkänna att jag är lite orolig inför själva förlossningen också; smärtan, tiden - hur lång tid kommer det att ta, hur kommer jag att bete mig? Och så vidare. Men det har ju fötts barn förut.