Ibland får jag frågan om det är mitt första barn jag väntar. "Nej", säger jag. Och så brukar jag lägga till: "Men det är det första barn jag föder." Varför säger jag det? Jag tycker inte att det har någon betydelse - kanske förutom för när verkligen ska föda det här barnet, då kan det ju vara bra för barnmorskor och andra att veta det.
Det är mitt andra barn jag väntar. Och väntat har jag ju gjort så det räcker. Det första barnet väntade jag på i fyra år och elva månader. Så sammanlagt har jag varit gravid rekordlänge.
Och jag ska genast sluta att säga att det är det första barn jag föder. Det är mitt andra barn. Punkt slut. Eller är det viktigt för alla som frågar att jag säger det?
Det är mitt andra barn jag väntar. Och väntat har jag ju gjort så det räcker. Det första barnet väntade jag på i fyra år och elva månader. Så sammanlagt har jag varit gravid rekordlänge.
Och jag ska genast sluta att säga att det är det första barn jag föder. Det är mitt andra barn. Punkt slut. Eller är det viktigt för alla som frågar att jag säger det?
Men ofta fick jag inte frågan ställd riktigt så, jag tycker ofta frågan egentligen var om det var den första graviditeten (som skulle leda till levande barn), och då ville jag trycka på att det var första graviditeten, men andra barnet. Vilket alltid skapade jättemycket förvirring.
SvaraRaderaMen mycket med graviditet handlar om förlossningen, allt som kommer efter är ju oftast en vakum, men det är det ju inte för oss som redan var föräldrar, där är ju bara det där med förlossning och amning ett svart hål... men jag tyckte ofta att det förvirrande klargörandet behövdes:-)