Ni som någon gång tänkt eller sagt: "Du ska se att du blir gravid när du adopterat" - läs detta

Det här med att bli gravid efter att man adopterat, det är ganska vanligt att man får höra folk som har blivit, har jag förstått. Jag har hört det flera gånger "men det är väl typiskt att du blir gravid nu" och varje gång hävdar jag att det inte är typiskt alls. De flesta som adopterar kan helt enkelt inte, av olika anledningar, göra ett barn tillsammans (om man nu får säga "göra" i det här sammanhanget).
Min man har ju ett så kallat biologiskt barn sedan tidigare, alltså är det inget "fel" på honom. Jag har varit gravid två gånger tidigare med honom, men fått två missfall. Men - jag kunde alltså bli gravid.
Av alla som är ofrivilligt barnlösa, finns ingen förklaring till varför för ungefär 20 procent av paren. Några av dem får biologiska barn efter att de adopterat, om de nu gör det, men de hade fått biologiska barn även om de inte hade adopterat.
Det är vanligt att höra: "men det är för att du har slappnat av nu", "du ska se att du blir gravid nu". Jag har inga som helst teorier om att slappna av, jag har inga som helst teorier om missfall, graviditet, adoption och att slappna av över huvud taget längre. I hela den här processen har jag lärt mig att precis allt kan hända och oftast händer ingenting, utan man måste bara vänta.
En amerikansk studie, som visserligen är väldigt gammal, visar att mellan tre och tio procent av alla adoptivmammor blir gravida och får biologiska barn efter att de har adopterat. Det är bara det att man alltid hör om dem som har blivit just gravida efter att de adopterat. Det är precis som att folk verkligen önskar att alla som adopterar ska få biologiska barn - eller är det jag som övertolkar?
Jag känner, förutom mig själv, till två familjer som har fått biologiska barn efter att de adopterat. Båda familjerna har barn födda på 60- och 70-talet. Av alla adoptivföräldrar jag träffat de senaste sex åren känner jag bara till mig själv som är i samma situation, och jag har träffat ganska många.
Jag och vi ser fram emot att få ett barn till (men faktiskt är det ju så att fortfarande kan allt hända, barnet är inte fött ännu) och det blir kul och bra för Lillsmurfen att få ett syskon i samma ålder. Men någonstans känner jag också att allt har gått så fort, nästan för fort. Men - man får inte så många chanser i livet. Det var nu eller aldrig. Vi är tacksamma.
Avslappnade eller inte. Det får andra ha teorier kring. 

Blir snart insändarskribent

Nu är det dags att ta tag i saker och ting - har just börjat på ett brev till adoptionsorganisationerna om min namninsamling för högre adoptionsbidrag - och vill veta om vi, många tillsammans, kan göra något för att väcka frågan. Kanske tar tid, men om vi är många kanske vi hörs bättre.
Nu är det läggdags. God natt!

Recept på syskonkonflikter?

Just nu funderar jag över hur det kommer att gå med Lillsmurfen och en liten bebis. Avundsjuka, svartsjuka, konflikter. Redan nu är det ibland konflikter mellan Lillsmurfen och storasyster, av olika anledningar. Kanske inte håller i sig så länge, men de finns. Hur kommer att han att reagera på att en ny person tar vår uppmärksamhet - han har ju inte heller varit hos oss så länge? Kommer vi att orka? Hur kommer det att bli? Ingen vet.
Hoppas förstås att det går bra, och så hoppas jag att mamma och mina vänner kommer hit och hälsar på och ger Lillsmurfen uppmärksamhet och tid. Det är bra att få barn sent på vissa sätt, som att ens vänner har stora eller halvstora barn och inte är bundna till hemmet på samma sätt som vi trötta stackars småbarnsföräldrar.
Och så är de förstås experter på syskonkonflikter - så jag ser fram emot många svar på min fråga! 

Mitt liv som packåsna

Som mamma ska man klara allt: söva, borsta tänderna, leka, hämta, lämna, klappa, trösta, skratta, lösa konflikter, förhöra på läxor. Man ska också ta hand om skräp/påsar/mat/grejer som inte barnet vill ha. Jag minns en gång när min bror sa att vår mamma var packåsnan i familjen. Vi var väl antagligen på resa och mamma tog hand om de jackor och andra saker som vi inte ville bära på. Minns inte hur gamla vi var, ganska gamla tror jag, men vi förväntade oss ändå att mamma skulle ta hand om allt. Man ska alltid finnas till hands som mamma. Det är liksom bara så.
Jag tänkte på det i dag när Lillsmurfen lastade över lite spaghetti på mig som hade trillat ner och som han inte ville äta.
I kväll tänkte jag på det igen. Han somnade på min arm och när jag skulle resa mig och lägga honom i hans säng, låg han en stund på min mage. En mamma ska klara av sånt, man ska alltid finnas där. Kommer säkert att bli svårt, men det är också mysigt. Mysigt att vara behövd, mysigt när han somnar på min mage. Det kändes som andra natten vi hade varandra, på ett hotellrum i Archangelsk. Han hade somnat klockan åtta på kvällen men vaknade klockan tolv och var otröstlig. Det enda som hjälpte var att jag gick med honom i det lilla varma hotellrummet eller att jag stod upp med honom i famnen. Jag lutade mig mot tv-bänken för att få stöd. Då skrek han inte, men somnade gjorde han inte. Pappan fick inte ta i honom (vilket är lustigt att tänka på nu när Lillsmurfen är bästis och bundis med pappan. Jag tror inte att vi kunde ha fått en bättre anknytning, jag är oändligt tacksam för det).
Till slut somnade han på min mage klockan fyra på morgonen. Klockan sex gick vi upp för att flyga till S:t Petersburg. Lite sömnlöshet får man helt enkelt stå ut med som mamma. 

Missfallsdröm

I dag drömde jag - återigen - att jag fick missfall. Jag var otroligt krass och tänkte "jaha, det var det." Men när jag höll på att vakna insåg jag att det var en dröm och att om något skulle hända nu, skulle barnet komma ut och med stor sannolikhet överleva. Men det verkar som att jag har en del att bearbeta.
I dag var jag hemma igen. Hängig, hes, lite snuvig. Men känner mig bättre i kväll, legat i soffan en stor del av dagen och på ett sätt känns det lyxigt att vara hemma två vuxna. Satsar på att jobba på fredag. 

Sju veckors respit

I dag har jag varit hemma från jobbet, är fortfarande förkyld. Hes, ont i halsen, snuvig. Har legat en hem del på soffan och slappat. Pappan kunde åka till stan en stund, storasyster var också hemma och var sjuk.  Lillsmurfen klarar dessutom att leka mer och mer själv, vilket i dag innebar att jag kunde ligga i soffan och till och med slappna av emellanåt, vilket innebär att jag har sju veckors respit innan det blir dubbelt så jobbigt. Skönt. Jag behöver den tiden. 

Hej hormoner

Det rusar runt en massa hormoner i min kropp och jag påminns om hur det är att vara tonåring: upp och ner, glad och ledsen, arg, snäll. Jag har inte mått illa eller haft några andra direkta gravidåkommor. Däremot har jag gråtit utan direkt anledning flera gånger. I början av graviditeten kunde jag bli irriterad, sen blev jag ledsen och i mitten var jag mest mig själv. Men nu, med dryga sju veckor kvar, har jag blivit blödig igen.
Hej hormoner.

En förkyld hemmadag

I dag skulle vi ha träffat Lillsmurfens gudmor, men vi ställde in. Jag är jätteförkyld, Lillsmurfen har precis blivit det och pappan fick ont i halsen i dag. Grattis till oss. Nu är det höst. Det känns både bra och dåligt, bra för att man får chans att vara inne och bara slappa, dåligt för att det bara blir mörkare och mörkare.
Men i dag lyckades jag att göra ingenting, ovanligt för mig. Det kändes väldigt bra faktiskt. Jag lyckades till och med sitta i soffan i säkert en kvart utan att någon frågade efter mig. 

Mer om adopterade och förskolan och reklam för adoptis

Nu har vi fått plats i förskolan efter jul. Lite märkligt känns det att en sån liten människa ska börja - men han kommer då att vara två år och tre och en halv månad. Inte är det för litet och jag tror att allt kommer att gå bra. Han behöver kompisar, han gillar ju andra barn, och annan stimulans än från oss.
Men man vet aldrig. Med adopterade är det så att man egentligen inte vet vad de varit med om, mer än att de gått igenom minst två separationer, även om de inte kommer ihåg det. Lillsmurfen är två år, men hos oss, sin familj, har han bara varit i tio månader. Allt går bra med honom - men vi har inte haft barnvakt ännu, till exempel. Det har känts så viktigt med anknytningen.
När barn börjar förskolan går de också igenom en separation, från att hela tiden vara med föräldrarna; vilket kan väcka ångest och rädsla hos alla, men oftare hos barn som är adopterade.
Jag har höga tankar om förskolan och förskollärare. Förskollärarutbildningen är säkert också jättebra, men vad jag vet läser man inget om adopterade - olyckligt och trist tycker jag. Jag säger nu inte att inskolning och förskolan tar lång tid och är jobbig för alla adopterade, men för tillräckligt många - om det inte sker på deras villkor.
Därför är det så bra att adoptis finns, ett företag som erbjuder utbildning om adoptionsprocessen, om anknytning, om hur det påverkar små barn att bo på barnhem, om förskolestart och om vad alla som möter adopterade i jobbet behöver tänka på.
Jag ska i god tid före förskolestart förhöra mig om vad personalen vet om adopterade. Om de inte känner till adoptis tänker jag tipsa om dem. Lägger till dem i mina länktips. 

Varför lägger jag alltid till "Men det är det första barn jag föder?"

Ibland får jag frågan om det är mitt första barn jag väntar. "Nej", säger jag. Och så brukar jag lägga till: "Men det är det första barn jag föder." Varför säger jag det? Jag tycker inte att det har någon betydelse - kanske förutom för när verkligen ska föda det här barnet, då kan det ju vara bra för barnmorskor och andra att veta det.
Det är mitt andra barn jag väntar. Och väntat har jag ju gjort så det räcker. Det första barnet väntade jag på i fyra år och elva månader. Så sammanlagt har jag varit gravid rekordlänge.
Och jag ska genast sluta att säga att det är det första barn jag föder. Det är mitt andra barn. Punkt slut. Eller är det viktigt för alla som frågar att jag säger det?

Vad gör storasyster när hon inte är här? Sover?

Det är inte lätt att vara liten och inte ha begrepp för allt eller förstå allt. Till exempel att storasyster har en annan mamma och bor hos henne varannan vecka när hon inte är här. Kanske hon sover i sitt rum? Man kan ju aldrig veta.
Nu har Lillsmurfen förstått att hans syster inte alltid är här och saknar henne. Han kan också förstå att hon har en annan mamma - men ändå inte. I går verkade det som om han trodde att även jag skulle försvinna för ett tag, men så är ju inte fallet.
Det känns som att det kommer att bli kul att ha ett syskon på heltid. Men jag förväntar mig också ett minst lika intensivt år som det senaste har varit. 

Förlossningsbrev

Nu har jag varit duktig och skrivit ett så kallat förlossningsbrev, som sjukhuspersonalen ska läsa, så att de vet hur jag vill ha det. Har fått tänka igenom vilka smärtstillande medel jag kan tänka mig, vad jag har för förhoppningar och vad jag är orolig för.
Kan fortfarande inte låta bli att jämföra med adoptionen - tänk om vi hade fått lämna ett önskebrev på hur vi ville att adoptionen skulle gå till. För det första skulle den gå fortare. För det andra skulle adoptionsbidraget vara högre. För det tredje skulle vi bara ha behövt göra en resa, inte tre. Säkert finns det fler önskningar som jag inte kommer på nu.
Men en förlossning och en adoption är ju två helt olika saker, även om barn är slutmålet vid båda.

Vi är många som vill höja adoptionsbidraget

Det har gått nästan ett år sen jag startade namninsamling för högre adoptionsbidrag. Tiden går fort och det har varit ett intensivt år och jag hade tänkt göra mer, men har helt enkelt inte orkat eller haft den tiden.
Jag har i alla fall mejlat de olika adoptionsorganisationerna för att fråga om de kan göra något för att få frågan på riksdagspolitikernas dagordning. Ett par av dem har svarat att de inte riktigt har tid; de är för små. Men den största, Adoptionscentrum, driver också frågan. Ordföranden svarade mig för ett tag sen att några i styrelsen har mött olika politiker, bland annat Maria Larsson (KD), barnminister.
Det är bara att hoppas att allt vårt engagemang leder nånvart. För det lär komma fler barn till Sverige genom adoption. 

Måste man vara piffig som gravid?

Jag är nog ovanligt tråkig. Men jag tycker att det är viktigare att må bra än att se bra ut. Alltså - det här med att vara gravid kan på något sätt gå till överdrift, verkar det som. Man ska vara snyggare än som ogravid, man ska köpa alla möjliga nya kläder, man ska piffa till sig. Sen ska man köpa de allra dyraste attiraljerna till sin bebis. Det gäller att hänga med. Man ska helst också fortsätta att vara lika social, snygg och uppdaterad som tidigare.
Fast nån måtta får det väl vara på fulheten också - nu ska jag köpa några nya kläder på nätet, de första nya mammakläder jag köper. Men i alla fall. Man vill ju hänga med åtminstone lite grann;-)

Samma råd för anknytning för spädbarn som för adopterade

Ju mer jag läser på om anknytning, nyfödda och förlossning, desto mer tycker jag att jag ser hur likt det verkar vara att föda och knyta an till ett biologiskt barn, som det är att adoptera. Man ska ta det lugnt första tiden, vara hemma, inte träffa för många människor, låta föräldrar och den närmaste familjen vara de viktigaste personerna. Adopterade är väl delvis som nyfödda. Allt är nytt, de måste knyta an till föräldrarna, de måste lära sig att lita på en eller två vuxna - oavsett hur gamla de är när de kommer. Det kan gå fort, det kan ta lång tid, beroende på personlighet och bakgrund.
Spädbarn har inget bagage med sig, som adopterade faktiskt har, men det kan ta lång tid ändå. Inte minst för föräldrarna, har jag förstått. Vad än alla säger, så verkar det som att det kan ta ett tag innan man känner en riktig föräldrakärlek och närhet till sitt barn. Man känner ju inte varandra och det är en stor omställning för alla inblandade.
Jag kände inte en jublande mammalycka (vad det nu är) när jag höll Lillsmurfen i mina armar för första gången. Mer att allt kändes rätt och naturligt. Kärleken och lyckan har blivit större med tiden. Och blir starkare för varje dag - vilket ju faktiskt är helt fantastiskt!

"Sluta pappa" - första tvåordsmeningen

I dag träffade vi våra kompisar B och M i det vackra höstvädret. Lekte och fikade. Det är skönt nu, Lillsmurfen blir större, mer självständig och pratar mer. (Det är mysigt med små barn men väldigt intensivt också.) Jag och B kan prata ganska ostört medan barnen fikar själva eller leker.
I bilen på väg hem satt Lillsmurfen och lekte med ord, han pratar som sagt mer, babblar en hel del obegripliga ord också men det händer mycket. Han härmar allt. I bilen kom den första tvåordsmeningen: "Sluta pappa!" Han härmar som sagt allt. Jag misstänker starkt att han snappade upp morgonens konversation mellan pappan och storasyster, som innehöll åtminstone ett Sluta pappa.
I kväll sa han också "Big hug" - inspirerad av Teletubbies. Det tyckte pappan var betydligt trevligare. 

Somna i soffan eller sängen?

Klockan är halv elva. Såhär sent har jag inte varit uppe sen midsommarafton. Men undrens tid är inte förbi.
Nu är det bara två månader kvar. Det här är ett av mitt livs mest innehållsrika år. Inte så konstigt att jag är lite trött. 

Kan de här snorungarna föda barn så kan väl jag

I kväll har jag varit på föreläsning om förlossning och hur den går till, vad man ska tänka på, vad som kan hända, vad som oftast händer. Med mera. Jag var förstås bland de äldsta; de flesta tillhör generationen som har mössa inomhus och piercing i näsan. Själv har jag bara en oskyldig tatuering.
Jag tror att det kommer att gå bra att föda barn; det har ju kommit ut barn i generationer. Mest orolig är jag förstås för smärtan, som väl inte riktigt går att förbereda sig på eller för. Jag är också lite orolig att det kommer att dra ut på tiden. Men - det blir som det blir. Bara allt till slut går bra.
Och i kväll tänkte jag: kan de här snorungarna föda barn, så kan jag, rejäla kvinna, göra det.