"Allt gick bra. Det blev ett barn."

Jag har nästan glömt hur jag tänkte i början, att det var en omställning med Downs syndrom. Eller glömt har jag inte, men vi lever mitt i vardagen nu med två, ibland tre, barn som alla utvecklas olika. De har samma behov av att bli sedda och kan lite olika saker. Visst kommer det att bli lite krokigare med Lilla A, men de senaste dagarna har jag funderat på vad det betyder att man frågar om allt gick bra när någon får barn. De flesta förlossningar (och adoptioner) i Sverige går ju bra, men att barnet ska ha en funktionsnedsättning är väl inget man räknar med. Men ibland händer det. De senaste dagarna har jag fått någon kommentar som "ojdå" när jag berättade att Lilla A har Downs syndrom och jag fick påminna mig om hur en utomstående ser det. De flesta räknar inte med att få ett barn med Downs syndrom, och många är helt enkelt rädda för det, men jag är så van vid det nu att jag inte tycker att det är ett dugg konstigt. Jag ser ju hur mycket Lilla A utvecklas hela tiden, jag ser hur hon leker med sina kompisar på förskolan, och hur de leker med henne, och hur glada de är när hon kommer. Det är inte ett dugg synd om oss.
Allt gick bra. Det blev Lilla A.