Visst känns det lite när barnen är ledsna när man lämnar på förskolan. För nu har tiden kommit, när båda barnen går i förskolan. Nytt för alla. Lillsmurfen har aldrig varit med om att båda jobbar eller pluggar, pappan har inte pluggat på heltid förut, Lilla A har inte gått i förskola. (Storasyster har som jag skrivit tidigare börjat sjuan, hon är den enda som är luttrad i sammanhanget.) Nytt, spännande, kan ske lite skrämmande. På ett sätt skulle jag vilja vara med mina barn hela tiden (nej, det skulle jag faktiskt inte, jag måste bara skriva det och se hur det känns att skriva det), men å andra sidan undrar jag vad jag skulle göra med två nyfikna, aktiva och rörliga barn i behov av utmaningar, kompisar och fysisk aktivitet? Skulle vi åka till Junibacken varje dag? Vilka skulle vi träffa? För en klar majoritet går ju i förskolan. De har det ju bra där, de lär sig, utmanas, leker, träffar vänner och äter mat. Inget fattas dem. Men det är ändå lite jobbigt när de är ledsna när jag går. I går var jag med i förskolan, i morse tror jag inte att Lilla A riktigt fattade att jag skulle lämna dem. Lillsmurfen vet ju nu och säger att han blir ledsen och är ibland lite ledsen under dagen. Men samtidigt leker han, skrattar, pratar, gör utflykter och pratar ofta om förskolan när han är hemma. Han har kompisar där. Allt är väl en omställning för honom också. Och jag tänker att det vore värre om han inte ville vara med mig och inte längtade efter mig. Men ändå. Jag blir också ledsen inombords när barnen är ledsna. Hur bra läroplanen och förskollärarna än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar