Jag vill definiera mig själv, tack

Häromdagen läste jag en text av en person som handlade om hur andra människor kan hjälpa föräldrar med ett funktionsnedsatt barn. Det var en mycket välmenande text. Skribenten tyckte att alltför många gör abort när de får reda på att deras barn har Downs syndrom, till exempel. I stället borde samhället, eller i det här fallet en religiös församling, hjälpa den blivande föräldern i det nya livet med ett funktionsnedsatt barn eftersom det många gånger kräver andra saker än att ha ett barn som mer fungerar som de flesta.
Jag gillade texten. Och jag gillade den inte. Det är någonting med att jag faktiskt vill definiera mig själv, jag vill själv beskriva hur det är att ha ett funktionsnedsatt barn, eller hur det är att vara tubaist eller journalist eller att adoptera. Jag tror förstås att det går att sätta sig in i mycket, men inte till hundra procent. Det är därför personer med egna erfarenheter måste berätta.
Jag tror att jag tycker så i alla fall.
Och för övrigt anser jag att det fortfarande måste vara den enskilda blivande mamman som måste avgöra om hon vill föda barnet eller inte.